Välkomna

http://www.strobrod.se/blog

Jag har emigrerat helt nu. Inget mer kommer att skrivas på den här bloggen, så jag hänvisar till den nya. Den är fortfarande under uppbyggnad, men redan 100% funktionell i alla browsers och i mitt tycke betydligt mycket tjusigare.

http://www.strobrod.se/blog

Flyttankar

Mwahaha. Nu har jag reggat en domän och skaffat ett webhotell, så jag ska börja plita på en lite mer sammansatt hemsida/blogg/isch thingamajig. Planerna är lite grötiga i nuläget och jag vet inte exakt vad jag egentligen har tänkt mig, men det känns kul. Lite mer frihet att designa saker och ting hur man vill, samt förstås lite mer status att ha ett domännamn att skylta med också.

Annat än det så har inte mycket nytt hänt, va. Jag springer mest runt och terroriserar min omvärld med min kamera och känner mig allmänt nyhetspirrig. Det kommer väl att lägga sig om ett tag, men vafan. Jag är nöjd och det är väl huvudsaken. Det känns som att den här tiden utgör den första gången på länge som jag villigt och medvetet tagit mig an flera saker samtidigt utan att känna någon ångest. Nu när jag lyckats uppnå ett mått av kontroll över mina självdestruktiva tendenser så är det dags att sakta men säkert försöka att minska mina förhalningstendenser. Men det är även det en lång process som jag inte har några som helst tankar på att förhasta mig med.

Vi har haft ett gäng föreläsningar på skolan på sistone om grafisk design och layout, vilket har lett till en skön insikt om hur många designtabun som min blogg egentligen bryter emot som den ser ut i nuläget. Jag åberopar förvisso kreativ frihet, men samtidigt kan det vara värt att ha i åtanke. Betydligt lättare att lära sig saker om man applicerar dem i praktiken, så det lämpar sig väl alldeles ypperligt väl att ha dem i åtanke när jag bygger min nya sida. Hur det nu blir med den saken så kan Stenkastning som den ser ut i nuläget komma att läggas ner till förmån för en ny, snyggare, starkare, bättre, sexigare version inom de närmsta veckorna. Kan bli imorgon, kan bli i januari, men det är i görningen hur som helst. Spänningen är, som man säger, olidlig. Typ.

Fin

Nu har äntligen min spretans nya Nikon D40 landat hemma hos mig. Jag tänkte ta en bild på den för att gotta mig, men det blir lite svårt va. Det finns en viss risk att min nyfunna bloggproduktivitet kommer att vara lidande ett litet tag framöver, då jag troligen kommer att spendera merparten av min lediga tid med att hoppa runt som ett fån och ta bilder av saker. I slutändan kommer det dock säkert att leda till en lite livligare blogg än vad som har varit fallet hittills. Än så länge så känns den helt fantastisk. Tillräckligt avancerad för att ta riktigt seriösa bilder och lära sig bildteori, men fortfarande tillräckligt enkel för att bara peka och klicka om man så vill.

Kamerans leverans markerar så slutet på min konsumtionsspree under den senaste veckan. Jag har fortfarande gott om pengar kvar, men har tänkt mig att jag ska försöka börja fostra snäppet bättre pengavanor framöver. Jag har lyckats bättre än väntat med att hålla mig till att köpa braiga saker som har värde i längden, snarare än att bara tillfredsställa impulser. Lite tjusiga kläder, lite datorutrustning, lite krimskrams och en kamera har det blivit och jag kommer att kunna pallra mig igenom årsskiftet utan ekonomisk ångest för en gångs skull.

Soundtrack: Morphine - Radar

Resultat

Fan vad nice. Jag har lyckats smida in ett VG på den senaste kursen också, så det gör det till 2 av 2 än så länge. Inte för att jag är vidare betygskåt egentligen, men det är en bra känsla att ha ett konkret mätbart resultat av mina ansträngningar. Det kan vara svårt att veta huruvida man överhuvudtaget åstadkommer något om resultaten inte är kvantifierbara. Så VG fuck yeah, med andra ord.

För att kompensera lite för min lite väl positiva ton på sistone så håller jag på att skriva på en elak liten bit till musikindustrin. Det var ett tag sedan jag tog mig tillbaka till Music Management-tiden och grävde lite i de kunskaperna, så det känns som en bra idé för att fräscha upp dem lite grand. Kunskap är ju ofta en färskvara, så det gäller att man nej fan jag tänker inte krulla till det där med en ostig metafor. Det kommer att bli en fin, subjektiv, lagomt sardonisk och kanske till och med lärorik avhandling av problemet med dagens musikindustri.

Vad gäller musik så fetknarkar jag Franz Schubert för tillfället. Helt bisarrt bra. Jag påbörjade lite smått en medveten ansträngning att orientera mig mer inom den klassiska musiken tidigare i år och nu har börjat uppskatta det mer och mer. Det är vansinnigt hur mycket bra musik man missar om man avfärdar klassisk musik som pretention och snobberi. Om du inte tror mig, så gräv bara fram något med Schubert eller Chopin från någonstans och ge det några minuter. Dels är det förhållandevis lättsmält, men framför allt är det till yttermera visso the shit, loco, jag svär.

Tjyverier

Igår inhandlade jag:

• Världens, typ, snyggaste cardigan
• Världens, typ, skönaste jeans
• Världens, typ, rutigaste skjorta

Jag är nöjd. Idag hade vi dessutom ett möte med det partnerföretag som jag, Emma och Andreas ska jobba med under resten av läsåret. Regionförbundet i Kalmar. Jag var något oroad till en början, då namnet låter väldigt tråkigt och kommunalt. Det blev dock en positiv överraskning med råge. Inte nog med att de har femtioelva olika projekt som vi kan bidra till; de har även informationskanaler ut till näringslivet i varje litet hörn av hela Kalmar län, så vi kommer att kunna knyta en hel del ruskigt bra kontakter och bara i allmänhet lära oss något ohemult mycket av det här samarbetet. Jag är pepp som fan, som om jag inte var det tidigare. Det är en underlig känsla; för visst har jag varit motiverad tidigare, men aldrig riktigt så här pusthurtigt jävla glinpeppad.

Sedan har någon knipsat låset till mitt källarförråd och stulit med sig mitt åbäke till gammeldator. Förbannade drägg, skulle man kunna säga, men ärligt talat: väl bekomme. Mindre för mig att baxa när jag flyttar. Den gör säkert mer nytta hos tjyven än på återvinningscentralen ändå. Jag bara diskar och visslar hela tiden och skiter i det, som Thomas Tidholm säger.

Bowlingen under gårdagen gick väl sisådär för mig. Det var kul som fan, som det alltid brukar vara, men mina skillz lyser med sin frånvaro. Lyckligtvis visade det sig att den obligatoriska closetbowlingnörden var på samma lag som mig, så han fick bära upp mina bommar. Men det handlade inte så mycket om prestation, förstås. Det var mest en kul grej, med en skön grupp människor. Jag och några klasskamrater övervägde idag att börja köra bowling lite oftare, men vi får se hur det blir med den saken. Först och främst måste den nuvarande uppgiften tas tag i. Hobbies får komma i andra hand, för en gångs skull. Det kan nog vara en god vana att lägga till sig stundtals i alla fall.

Pengrrr

Klockan är strax efter nio på dagen då jag fått pengar och jag har redan hunnit med att någorlunda kompensera för höstens hittills torftiga leverne. Alla räkningar är betalda, kameran är beställd och borde trilla ner när som helst och så har jag köpt en till hårddisk och lite allmänt sidokrafs mest bara för att stilla köphetsen. Nu sitter jag bara och väntar på att butikerna ska öppna så ska jag gå och shoppa som ett as där också.

Igår var det lite introduktion till Photoshop och en introföreläsning om den tekniska aspekten av bilder. Jag är så löjligt peppad inför den här kursen att jag ruggar. Än så länge så går det som på räls, men det är fortfarande lärorikt. Lite Photoshop-vana har jag ju sedan tidigare, men det har mest varit på flumnivå, så jag ser fram emot att lära mig skiten från grunden och uppåt.

Och ikväll är det klassmästerskap i bowling. Kommer säkert att bli skitkul, men jag undrar fortfarande vem i vår klass som kommer att visa sig vara en closetbowlingnörd. Det brukar alltid finnas åtminstone en. Och det är så gott som alltid den man minst väntar sig.

Det känns ovant att skriva så pass korta och koncisa inlägg som det har blivit på sistone, men jag har inte haft någon större anledning att gruva ner mig i något specifikt på ett tag nu; och det är ärligt talat en väldigt angenäm känsla. Det är bara en tidsfråga innan jag går ner mig i en överfilosofisk period igen; så jag får ta och njuta i fulla drag av att vara ytlig så länge det nu håller i sig. Komma i fas med den verkliga världen för omväxlings skull kanske? Det låter i alla fall teoretiskt sett som en stabil idé.

Zing

Det känns ljuvligt att ha tagit sig förbi en relativt tung teorikurs och äntligen få ge sig i kast med någonting praktiskt. Bild, form och webb ett; lite typografi, fotografi och trycksaksredigering. Vi körde igång storstilat idag med kostymfredagmåndag och introduktionsföreläsning. Det kommer att vara löjliga mängder information att knåda in i hjärnan, vad det verkar, men samtidigt är det så pass intressant att det förhoppningsvis kommer att gå av bara farten. Det känns nästan lite ovant att vara så här pass motiverad inför en kurs innan man ens har någon egentlig överblick, men det är en bra känsla. Nu när jag äntligen lyckats ordna upp min ekonomi så känns det som att det är ganska så mycket som lättas upp en smula.

Jag har gått omkring och lyssnat på The Who:s konceptalbum Tommy praktiskt taget hela dagen. Schtoor musik. Och trallvänligt. Det har krävts en ordentlig viljeansträngning för att hålla käften och inte gå omkring och nynna som ett nöt hela dagen. Det kanske är bättre, egentligen, att bara sjunga ut det hela. Men det ligger inte för mig av någon anledning. Huruvida det är för att det skulle vara skämmigt eller för att jag vill förskona min omvärld kan jag inte säga sådär rakt av. Jag tycker egentligen att världen skulle må bättre av mer spontana sångnummer, men tyvärr så tillhör jag nog en minoritet i den frågan. Tills vidare så får man änna försöka förändra det i baby steps, som med allt annat. Men nu börjar jag barka iväg lite väl här, eftersom halva min hjärna är upptagen med att tänka på mat.

Mm. Mat.

Soundtrack: The Who - The Acid Queen

Det här med att vara lokalpatriotisk är en finurlig historia. Jag har vid det här laget bott i Kalmar tillräckligt länge för att känna åtminstone en viss mån av stolthet över staden; med andra ord borde jag jubla över SM-guldet i fotboll som Kalmar FF just vann. Men nae, faktiskt inte. Det är klart att det är en kul grej, men inget överväldigande. Mer som att hitta en bortglömd tjuga i en innerficka än något annat. Det har väl även att göra med att jag växt upp i en stad där fotboll är tämligen irrelevant, antar jag. När IFK Luleå kämpar med näbbar och klor för att hålla sig kvar i division 2 samtidigt som basketlaget och hockeylaget slåss på elitnivå så säger det sig självt vilken sport som attraherar fler åskådare.

Jag gillar ju fotboll. Kul att spela, kul att se på, men jag har inte knutit några egentliga värderingar till det hela. Men visst är det kul att bo i en stad som mer eller mindre jublar, hur som helst. Eller den tutar, snarare än jublar. Eftersom de mer hängivna supportrarna är bortresta till matchen så är det mest bilisterna som för oväsen. Charmigt, även om det kanske börjar bli en smula gammalt så här efter några timmar. Men det är ok, liksom. Det är ju glädje och glädje är ju bra, allt som oftast. Och det går över.

Lösningen

Halleluja! Efter sju sorger och åtta bedrövelser har så CSN beslutat att jag är värdig att erhålla studiebidrag för årets pluggande. Det borde underlätta en hel del och innebär ärligt talat att saker och ting känns ganska så jävla bra för tillfället. Det är en fin känsla, på min ära, och det var ett tag sedan. Så nu ska jag skaffa mig en kamera så snart pengarna trillar in. En fin digital systemkamera av budgetmodell, bara. Det borde täcka upp mina behov. Det är inte utan att det kliar i fingrarna vid tanken på att gå uppåt till något lite vassare, men det är bara prylkåtheten som talar. Jag tror slash hoppas att jag till viss mån har lyckats lägga band på den vid det här laget.

Det är kreativitet som gäller. Jag har redan allt jag behöver för gränslösa mängder flummande och eskapism, så det är på tiden att jag lägger lite energi på något mer konstruktivt till och från. Desu.

Soundtrack: Fleet Foxes - He Doesn't Know Why

Photo

Det blir mer och mer tydligt att jag behöver en kamera. Det är en sak att lägga fokus på orden snarare än blingbling, men det kan samtidigt ha sin poäng att ombesörja att folk inte får huvudvärk av plotterintensiteten. Min blogg ser ut som Eritrea. Men ingen lösning utan en ny problemställning, så frågan är vad som egentligen är värt att fotografera i min närmiljö? Kalmar lämpar sig visserligen fantastiskt väl för allmäna bilder av båtar, gamla byggnader, båtar och så vidare. För den kvasikulturella nutidsmänniskan så är utbudet av trivselpornografi här näst intill överväldigande, så något ska jag väl allt kunna hitta. För att sätta lite färg på tillvaron som det heter på klyscha. Och faktiskt, oavsett hur krystat slutresultatet blir så tror jag starkt på att en kreativ sysselsättning bara gynnar mig i slutändan.

Nu ska jag vara hemskt ooriginell och avsluta den här posten med ett citat som inte har ett dyft att göra med vad jag har skrivit om, men som fortfarande är tänkvärt och sådär lagom djupt:

"If you've formed the habit of seeing life only from your own perspective, you may make the mistake of believing that your limitations are in fact the proper measure of limitations" - Napoleon Hill

Hantverk

Jag har fått för mig att jag vill börja sticka, har jag kommit fram till. Hur jag kom fram till just den potentiella hobbyn kan jag inte riktigt säga, men jag skyller på min mormor. Risken finns ju att det bara är en fix idé som kommer att försvinna inom kort, men det är väl värt att skaffa sig lite att stå på i alla fall. Så frågan är väl nu hur man bär sig åt för att börja, egentligen. Jag får väl sätta min tilltro till Internet åter igen, men det känns nästan lite sorgligt att ge till och med traditionellt hantverk en digital konnotation från första början. Om tanken med att skaffa sig nya sysslor/ovanor är att på någon nivå bryta upp med det som är slentrian så borde jag kanske försöka inhämta informationen på annat håll. Kanske hitta en syjunta att ansluta sig till? Studiecirklar? Även om jag får medge att jag är lite orolig inför det sistnämnda. Jag har bilden av att studiecirklar i allmänhet mest är samlingar av passiv-aggressiva människor som söker konstruktiva utlopp för diverse desperationer. Å andra sidan så skulle jag själv kanske passa relativt väl in i det sällskapet om det nu vore sant. Det tål att tänkas på.

Om någon har erfarenhet av gamet eller någon form av råd så mottages detta tacksamt.

Brus

Jag bor ungefär femton meter ovanför Kalmars största uteställe. Glitterspray och bajsnödiga dörrvakter. En annan hade kanske sett det som alldeles sjusärdeles förmånligt, men jag börjar tröttna lite grand. Inte på stället i sig, eftersom jag fortfarande efter två års tid inte ens varit in där, utan snarare på vad det medför. Sminkmiffon och dreglande fjortisar ligger som ett slamlager över hela kvarteret varje fredag och lördag. Det är väl de väl fullt berättigade att göra, i och för sig. Det är eskapism, heter det ju. Felet ligger väl hos mig att jag inte kan begripa vad korkade människor egentligen har att fly ifrån. Som vanligt.

Soundtrack: Vampire Weekend - One (Blake's got a new face)

Framsteg

Jag har börjat smygkoda lite grand på en mer sammansatt hemsida, mest för skojs skull. Men möjligtvis kan det bli något av det inom en inte alltför avlägsen framtid. Det är låg prioritet, dock. Först och främst så är det tenta på fredag som antagligen kommer att gå bra, men som jag nog skulle behöva plugga lite mer på.

Skulle underlättas om jag inte var distraherad av CSN:s oförmåga att ge mig pengar, liksom. Eller snarare deras oförmåga att ta beslut om huruvida de vill ge mig pengar eller inte. Det suger att vara pank. Dricka billigt kaffe och och handla skitskumma matvaror på Lidl. Men som alltid så kommer det ju att bli desto mer sweet när pengarna väl rullar in. Jag ska köpa mig en kamera och ta min årliga resa till Göteborg, är det tänkt.

Vad som händer i övrigt är att USA, och förlåt om jag tjatar, återigen visat prov på sin näst intill schizofrena personlighetsklyvning. Dagen efter att en svart man framröstats som president så har homoäktenskap förbjudits i tre delstater efter folkomröstning. Det skulle vara skrattretande om det inte mest vore tragiskt. Följande kommer att bli en liten harang, så ni vet på förhand. Inget vidare intressant alls, faktiskt, bara lite mental onani. Hur som helst; ibland får man bara skaka på huvudet över vad människor egentligen prioriterar i sina liv och de som helhjärtat engagerar sig som motståndare till vilken titulering ett homosexuellt par får bära måste både intellektuellt och humant sett vara ena jävla slamkrypare. Till att börja med så förutsätter det den evigt förbryllande besattheten med vem som nuppar vem, vilket jag aldrig har förstått mig på. För det andra så är det ofta även en besatthet med föga mer än ren jävla semantik. Det är ok med homosexuella relationer, men termen "gifta" får aldrig åsyfta något annat än en man och en kvinna! Well, förutom i mormonernas fall, där det uppenbarligen är kolugnt med en man och fem-sex kvinnor. Behöver det ens nämnas att för att göra den här röran komplett så är det i mångt och mycket just mormonerna som har gått i bräschen för att driva igenom det här förslaget? Nej, det säger väl sig självt. Mormonerna, som marginaliserats så pass mycket för sina polygama traditioner att de praktiskt taget fått grunda en egen stat för att bibehålla dem. Ofta trevliga människor, jo, men det räcker med att man skrapar lite på ytan så flyger det ut så mycket kucku att klockorna stannar. Hela grejen är väl ingen större överraskning och inget som jag ens orkar bli vidare upprörd över. Det kommer inte att hålla i sig och man får faktiskt räkna med att religiösa etablissemang med jämna mellanrum kommer att visa sin arsliga sida, mest för att uppfylla sin verklighetsfrämmandekvot. Se det som ett tecken på desperation, säger jag. Kyrkan som förmedlare av partnerskap/äktenskap kommer att gå ur tiden förr eller senare, även i USA, och lika bra är det. För precis som religion inte ska ha att göra med politik så ska den inte ha att göra med att stipulera förhållningssätt för mänskliga relationer heller.

Om en kyrka nu är en nödvändig beståndsdel av ett samhälle så kan man faktiskt skatta sig lycklig som svensk att vår kyrka ser ut som den gör.

Soundtrack: Small Faces - Lazy Sunday

Change(?)

Då var det klart, gott folk. Barack Obama har blivit vald till USA:s 44:e president. Det har väl statistiskt sett stått klart relativt länge, men med tanke på allt skumrask och förvirring som omgärdat de senaste valen så har många sett på även det här valet skeptiskt, förståeligt nog. Men nu står det hur som helst klart att USA just har valt sin första afroamerikanska president. Det i sig är helt fantastiskt. Nu tillhör jag knappast de som har alltför höga förhoppningar gällande den förändring som varit Obama's credo under valrörelsen, men det är väl relativt självklart att han är den av de två kandidaterna som var att föredra. Jag skulle kunna gnälla på lite, men det är för tidigt för att anslå den kritiska ådran riktigt ännu. Det är ett fint ögonblick, oavsett hur det ligger till med det krasst politiska. Det skickar goda signaler, även om det återstår att se vad allt kommer att resultera i. Än är det två och en halv månad kvar tills han tillträder.

Det är ett historiskt ögonblick. Det är ett spänningsmoment. Även ett USA i kaos utövar en enorm passiv makt över resten av världen. Varje liten delseger som kan uppnås i och med presidentbytet kommer att vara välkommen vid det här laget. Att det skulle vara en revolution i antågande ställer jag mig skeptisk till, men det kan åtminstone leda till en stabilisering. Ett tillfälle för USA att stanna upp och återfinna fokus efter en turbulent tid som förvärrats ytterligare av cyniskt ledarskap och blind religiös fundamentalism. Man får ta vad man får, helt enkelt, och det här är i alla fall ett steg i rätt riktning. Så mycket törs jag i alla fall hoppas, att det kan då inte förvärras. Obama verkar vara en skön typ och framtiden blev då i alla fall just mer intressant, på många sätt. Tills vidare håller jag tummarna och firar med havregrynsgröt. Tjo!

Soundtrack: 2pac - Changes

Zombie

Right-o. Jag tror att jag är beredd på att återuppta mitt bloggande igen. Jag har till en hygglig grad växt ifrån min besatthet med självförbättring, även om det fortfarande ligger och tuggar i bakgrunden. Men det är ok, va. Jag svär att jag kommer att utveckla en kronisk klåda om jag inte börjar skriva av mig mer.

Den här hösten har varit en nystart på många sätt och det finns många saker att berätta om. Några är kanske till och med intressanta, vem vet? Men just den här kvällen nöjer jag mig med ett litet livstecken. Klockan är oheligt mycket/lite och den enda anledningen till att jag ens är vaken är för att jag har valvaka. Går inte att sova när världen pendlar mellan förfall och snäppet mindre förfall, dårå. Det är inte min första sömnlösa natt.

I nuläget ser det bra ut för Obama, men det är svårt att veta säkert. Fantastiskt, egentligen, att det land som ska vara västvärldens teknologiska och politiska högborg har sämre infrastruktur vad gäller val än de flesta land i tredje världen. Men det gör det ju samtidigt intressant, måste jag motvilligt erkänna.

Lite som ett pussel.