Farthinder

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den här utbildningen. Det är trubbel nu, alltså. Vete tusan hur jag kan åtgärda allt och det är känslan av maktlöshet som är betydligt mer irriterande än själva situationen i sig. Det var ju som i stort att Högskolan strulade med behörighetsinformation, vilket har lett till att jag helt plötsligt hade lite mer än en vecka på mig att försöka läsa in en kurs som jag behöver tenta av. Och då vi snackar en kurs som kanske inte är särskilt svår, men dock ruskigt omfattande i det att man måste lägga ner tid på att hjärntvätta sig själv, så det känns svårt. Jag måste komma fram till en plan över hur jag ska ordna allt det här. Det blir till att bita ihop och i alla fall göra ett symboliskt försök på tentan imorgon först och främst. Känns värdelöst att det egentligen inte är något problem med kursinnehållet, bara en formalitet som gör att jag inte kan examineras på de nuvarande kurserna. Framför allt innebär det en massa potentiellt strul med uppsatsskrivandet senare i höst. Jag har försökt att spendera tid på att bli bättre på att ta tag i saker, eller snarare bli bättre på att strukturera det jag behöver göra så jag inte lägger krokben för mig själv. Så vi får se hur väl det kommer att fungera. Hur smart jag nu än kan tyckas vara stundtals så kvarstår det faktum att min hjärna är som ett matkrig allt som oftast. Det börjar bli dags att klara upp det. Nästa vecka ska jag hur som helst till Göteborg och umgås med folk, vilket kan vara väldigt givande för omväxlings skull. Och jag förväntar mig inget annat än stordåd från Jonathan Richman på fredag. Jag är i seriöst behov av underhållning. Underhållning på en annan nivå än masskonsumtion av tv-serier och experimentell matlagning.

Idag fick jag även tag på Radar-spray efter mycket om och men. Det var på tiden, då mitt Trinette-kök varit infesterat av bananflugor så till den milda grad att man mest bara kunnat sticka in armarna och famla runt på måfå när man lagar mat. Det kan tolkas som att jag borde diska, eller så kan det bara ses som ett ytterligare bevis på att de enda djur som tycker om mig är katter och insekter. Nu har jag hursomhelst besvarat denna kärlek med kemisk krigsföring, så det är ett lass mindre att bära. Känns bra att få någonting gjort i alla fall.

Torsdagsplaner

Yes, alltså. Idag (efter jag sovit) så ska jag gå och köpa pappersprodukter. Jag har ingen egentlig aning om vad jag ska ha dem till, men jag känner ett sug efter nytt pyssel. Med tanke på hur kusligt oinnovativ (?) jag varit på sistone så är det dags att ställa något slags harmlöst krav på mig själv. För jag har svårt att tänka mig att det bara är min egonarcissism som är anledningen till att jag inte får ur mig idéer längre. Det ska nog bli intressant.

Twin Peaks

Senaste inlägget andra augusti, alltså? Asch, det spelar ingen roll. Jag har bestämt mig för att lägga ner det här med att försöka sätta upp mål för mig gällande bloggen. Det blir vad det blir, helt enkelt. Jag är inte lika kreativ som jag en gång var och det är bara att omfamna det hela. Jag känner av en brist på saker som är värda att kommentera, helt enkelt. Huruvida det är för att jag är för blasé eller helt enkelt för att jag gör för lite vet jag inte. Men det är OK hur som helst.

Jag har spenderat de senaste dagarna, mellan febrilt tentapluggande som inte tycks gå någonvart, med att för femtioelvte gången se på Twin Peaks. Eller som jag brukar göra så har jag sett på de första femton avsnitten och åter igen närmar vi oss med stormsteg den delen som alltid ger mig ångest. Det vill säga delen där tidernas kanske bästa tv-serie barkar ur totalt. Twin Peaks är och förblir ett av mina största mediala glädjepiller, men runt halvvägs in på andra säsongen blir jag deprimerad varje gång. Det är då det blir uppenbart som de lyckas maskera så väl fram till dess. Nämligen att tv-bolaget utövade kreativa rättigheter för att göra serien mer lättuggad för en större publik. Twin Peaks var en succé, men girighet ledde till att någon kom fram till att framgång spelade större roll än historieberättandet. Man ser successivt för varje avsnitt hur David Lynch drar sig tillbaka mer och mer i protest mot seriens utveckling. Och hur karaktärerna som resultat grånar mer och mer för varje avsnitt. Lauras mord får en chockerande medioker upplösning. Meningslösa sidohistorier introduceras och något ljushuvud får för sig att förhållandet mellan Bobby och Shelly skulle vara något mer än bara smärtsamt dravel. Audrey Horne, en av mina absoluta favoritkaraktärer genom tiderna, blir successivt relegerad till föga mer än en betydelselös panelhöna efter att Lara Flynn Boyle lyckas övertyga Kyle MacLachlan om att Coopers vidare förhållande med Audrey skulle vara opassande. Istället plockar de fram Heather Graham ur ingenstans i seriens slutspurt för att kompensera det hela, vilket bara är löjligt.

På det stora hela känns serien efter mordets upplösning mest desperat. Nu älskar jag ju fortfarande serien, det är inte det saken handlar om. Annars hade jag inte brytt mig nog för att skriva det här. Men när jag tänker på hur bra Twin Peaks hade kunnat vara om Lynch hade haft full kreativ bestämmanderätt serien igenom så känns det alltid lite tomt. Det känns tragiskt att så mycket aldrig förverkligades. Nöjet av serien kompenserar mer än väl för ångesten, förvisso, men nu har jag just sett klart säsongtvåavsnittsju och bloggen låg nära till hands. Så har jag fått det sagt i alla fall. Det är den vanliga insikten om att inget någonsin kommer att kunna ersätta Twin Peaks och att serien tyvärr aldrig kommer att sluta som jag hade velat oavsett hur många gånger jag ser den. Jag lär mig aldrig, va. Men det får vara.