Change(?)

Då var det klart, gott folk. Barack Obama har blivit vald till USA:s 44:e president. Det har väl statistiskt sett stått klart relativt länge, men med tanke på allt skumrask och förvirring som omgärdat de senaste valen så har många sett på även det här valet skeptiskt, förståeligt nog. Men nu står det hur som helst klart att USA just har valt sin första afroamerikanska president. Det i sig är helt fantastiskt. Nu tillhör jag knappast de som har alltför höga förhoppningar gällande den förändring som varit Obama's credo under valrörelsen, men det är väl relativt självklart att han är den av de två kandidaterna som var att föredra. Jag skulle kunna gnälla på lite, men det är för tidigt för att anslå den kritiska ådran riktigt ännu. Det är ett fint ögonblick, oavsett hur det ligger till med det krasst politiska. Det skickar goda signaler, även om det återstår att se vad allt kommer att resultera i. Än är det två och en halv månad kvar tills han tillträder.

Det är ett historiskt ögonblick. Det är ett spänningsmoment. Även ett USA i kaos utövar en enorm passiv makt över resten av världen. Varje liten delseger som kan uppnås i och med presidentbytet kommer att vara välkommen vid det här laget. Att det skulle vara en revolution i antågande ställer jag mig skeptisk till, men det kan åtminstone leda till en stabilisering. Ett tillfälle för USA att stanna upp och återfinna fokus efter en turbulent tid som förvärrats ytterligare av cyniskt ledarskap och blind religiös fundamentalism. Man får ta vad man får, helt enkelt, och det här är i alla fall ett steg i rätt riktning. Så mycket törs jag i alla fall hoppas, att det kan då inte förvärras. Obama verkar vara en skön typ och framtiden blev då i alla fall just mer intressant, på många sätt. Tills vidare håller jag tummarna och firar med havregrynsgröt. Tjo!

Soundtrack: 2pac - Changes