Ben och James

När jag återvände till Hultsfred för en vecka sedan låg de och väntade på mig. De två demoskivorna från Benjamin Wetherill som jag trånat efter under större delen av hösten. Jag kan inte hjälpa det, egentligen. Jag kapitulerar totalt inför Benjamins musik, fullständigt, helhjärtat och skoningslöst. Orange and Silver kanske är 2005 års bästa låt, även om jag inte kan vara helt säker eftersom jag aldrig ids göra en lista. Men oavsett vilket, Wetherills avskalade blues/folk-sextiotalscroonermusik är så vacker att jag rodnar. Fatta.

Medan boppare runtom i Europa knör ner oanständiga mängder pengar i den där ofattbart gnällige Blunt-kisens fickor finns det praktiskt taget hundratals artister som gör singer-songwriterprylen så bisarrt mycket bättre, men likt förbannat inte ges samma möjligheter. Singer-Songwritermusiken har historiskt sett varit relativt förskonad från den massiva urvattningen många andra genrer fått genomlida. Jag kan bara spekulera i att det var Damien Rices framgångar 2004-2005 som fick någon slipsnisse att komma fram till vilken potentiell pengamaskin det var. Om man bara tar en sötflummig engelsman med uddlös personlighet som sjunger hysteriskt generiska kärlekssånger med en röst som smiskad hamster. Skämmes, tamejfan.

Det är fel och det måste förändras. En underbar musikalisk revolution ligger och väntar på oss. De traditionella musikmedierna håller på att dö ut och den moderna teknologin ger sådana otroliga möjligheter för artister att nå ut med sin musik. Nu, mer än någonsin tidigare, håller musikbranschen på att revolutioneras, men för att en förändring ska ske måste folket skaka av sig den rådande konsumeristiska kulturen. Det är så det är. Det är nu chansen finns att åstadkomma en förändring. Tänk över era konsumtionsmönster, människor och ni andra.

Mer om detta i någon post i framtiden, antagligen. Min hjärna är inte direkt i toppform efter att ha varit isolerad i min lägenhet tre dagar i streck, livnärd på onaki, grönt te och pasta. Jag försöker fortfarande finna lite motivation. Det går sådär.

Mina naglar skriver ingen poesi, direkt.

Soundtrack: Benjamin Wetherill - Orange and Silver

Poesi...

Otep on Def Poetry [Google Video]

Hon är bara så inihelvete bra. Jag är lite kär i Otep Shamaya. Fast rädd också.

Irving Layton, 1912-2006

Vi kickar igång år 2006 storstilat med årets första dödsruna. Irving Layton, en kryptisk, judisk/kanadensisk poet, dog i onsdags. Layton var något av Canadas motsvarighet till Tomas Tidholm, rent språkmässigt, men betydligt mer skoningslös. Han var en av de stora revolutionärerna när det kom till att styra poesin bort från alla högtravande, bajsnödiga verser och rätt ner i den skitiga verkligheten. Layton skrev okomplicerade verser med rak, enkel symbolism och drog sig inte för att smäda allt och alla som förtjänat det. På 50-talet, då poesivärlden mest dominerades av internt gnuggande, jämförde Layton en missionskyrka med "hemorrojder på stadens anus." Givetvis tog folk åt sig, men Layton red på alla kontroverser och kom eftersom att bli Canadas kanske mest folkkäre poet genom tiderna. Han var kontroversiell, han var cynisk, krass, aningen mansgrisig och ganska elak. Men framför allt gick han i förfronten för att ge den brittiska, romantiska diktningen sin dödsstöt och för detta har han min eviga kärlek. Vila i frid.

To a Young Girl Sunbathing
by Irving Layton

The bare-breasted young girl
doesn’t even try to hide
her disappointment
when I lie down beside her
to get my share of the Greek sun

Is it my fault
she can't perceive wild genius
under the greying locks of hair
or that my bronzed loins
are more supple than her own

Soundtrack: Temple of the Dog - Times of Trouble

Missriktade Reaktionärer

Luleå är en väldigt intressant stad på många sätt. Politiskt i synnerhet. Främst då gällande alla reaktionära, indoktrinerade vänsterkidz som springer omkring, men även de andra politiska subkulturerna har bara något speciellt i just den här staden.

Nämligen jävligt svårt att tänka efter innan de slentrianmässigt häver ur sig nya laddningar politiskt korrekt pseudopropaganda. De verkar ha en bild av att de är jävligt revolutionära, men i slutändan blir det mest bara pannkaka av allt. Jävligt tillrättalagt, jävligt sorgligt och jävligt bortkastat engagemang. Det finns undantag, visst, det finns det alltid. Men på det stora hela tycks mycket av det politiska engagemanget präglas av subkulturellt ryggdunkande.

Ännu en i raden av väldigt märkliga affischer som desperat försöker plocka på sig anti-konsumerismpoäng fick mig att tänka i de här banorna igen. Majorbolagens Död, i feta blockbokstäver, står det på en affisch som informerar om en kommande spelning. En affisch som förutom nödvändig information är täckt med bilder på Bert Karlsson med den smått legendariskt avtändande Ny Demokrati-grimasen. Jag är väl ingen större fan av Bert jag heller, och är högst villig att korka igen alla som är det. Men Bert Karlsson, kära analreaktionärer, driver ett independentbolag. Inte Sony/BMG, inte Universal, inte Warner Music och sannerligen inte EMI. Utan Mariann Grammofon, ett indiebolag som han byggt med sina egna händer med stöd från pensionärer, raggare och Värmland. Patetiskt och frustrerande, visst. Men ack så jävla missriktat det blev helt plötsligt.

Vita vänsterkids som dreadsar håret och talar sig varma om Haile Selassie och rastafari. Självutnämnda anarkister som hävdar sig genom att sprida det förbannat utnötta cirkel-A-tecknet överallt (ex: Skjut en moder(A)t) och klassiskt, uddlöst klotter (Julen är kärnfamiljernas högtid). För fan, Sverige. Kan vi inte bättre än så? Är vi inte bättre än så?

Ta död på all jävla slentrianpropaganda och politisk korrekthet någon gång, så kanske vi kan lyckas med att förändra samhället till det bättre. Politisk korrekthet är böldpesten och har aldrig fört med sig något gott. Bara sorgligt likriktade ideologier som leder till ryggdunk istället för förändring.

Lev lite, va?

Soundtrack: Bohren & der Club of Gore - Constant Fear