Kloot

Så jag tänkte byta titel på min blogg och känna hur det känns. Omväxling förnöjer, har jag hört ryktas om. Numera kan jag, när jag får mina kreativa diskbråck, i alla fall trösta mig med att min blogg har ett putslustigt namn som får folk att rynka på näsan.

För fem dagar sedan dog den fantastiske Robert Altman. I mina ögon den obestridde mästaren av slice-of-life-filmer. Short Cuts, Cookie's Fortune och inte minst Gosford Park representerade hans kusliga fingertoppskänsla för att väva samman multipla handlingar och breda persongallerier. Men framför allt är han mannen bakom M*A*S*H (filmen, inte serien) som är en av tidernas bästa filmer i mina ögon. Vila i frid.

Bara en månad kvar tills jag försvinner från den här hålan nu. Jag kan knappt bärga mig. Visst finns det saker jag kommer att sakna, det finns det alltid, men ärligt talat skulle jag inte överleva ett halvår till av den här kvävande tristessen. Det kommer att bli fantastiskt skönt att flytta till en stad där man faktiskt kan göra saker på sin fritid. Men först och främst kommer min Göteborgsresa förstås. Woven Hand om en vecka; lördag den 2:a december, och jag dånar bara av att tänka på det. Sedan kommer det att bli världens grej att träffa allt folk igen också. Jag har en vecka på mig. Det är all tid jag kan avvara från B-uppsatsen. Så det gäller att göra det mesta av tiden. Men det är ju, lyckligtvis, någonting jag är jävligt bra på. Inte.

Vi får se hur det går. Woven Hand och soppköket är spikat. Resten tar jag som det kommer.

Soundtrack: Band of Horses - The funeral

För fan, Damien

Jopp, en till musikpost. Mitt liv är hemskt ointressant.

Damien Rice har fött en ny skiva och jag är rätt besviken. Snubben är fortfarande bra och stundtals smått genial, men 9 är långt, långt ifrån lika bra som 0 var. Jag hade som förväntat mig att ett fyraårigt uppehåll åtminstone skulle garantera att han inte drabbades av the Sophomore Slump (andraskivaskollaps) som typ alla andra artister med grymma debutalbum. Men som sagt, fortfarande en hygglig, stabil skiva. En fem komma åtta, liksom. Det är väl bara att hålla tummarna för att han river av ännu en jackpot när han nu släpper 8 (kalla det en vild gissning på namnet).

Nej, Damien får stå åt sidan till förmån för Joanna Newsoms nya skiva Ys som i mångt och mycket rentav är bättre än hennes förra, för övrigt helt fantastiska, skiva. Fem låtar över 55 minuter, med världens skönaste kompositioner och hennes säreget skruvade lyrik. Förvisso får man lätt huvudvärk av att försöka hänga med i historieberättandet, men det är en bra sorts huvudvärk. Typ. Kittlande. Sawdust & Diamonds är bomben.

Sedan tänkte jag bara ställa mig tvärt emot majoriteten av musikkritiker världen om och säga att Robbie Williams senaste singel Rudebox kanske är årets roligaste låt. Jag vet inte om jag gillar den eller inte, eftersom jag har svårt att ta den på allvar, men jag vet att jag alltid får ett leende på läpparna när jag hör den, vilket inte är helt fel alls. Att höra Robbie Williams riva av världens drös av hip-hop-klyschor över ett imiterat Neptunes-beat är obetalbart. Och han lyckas göra det till en catchy låt, rentav, samtidigt som den fjärtar på allt som folk förväntade sig av honom. Nu ska jag väl inte gå för långt i mina hyllningar direkt. Jag har lyssnat på fullängdaren med samma namn och helhetsbilden är väl inte riktigt lika positiv. Främst eftersom han dragit in hip-hop-influenser på flera andra ställen också. Robbie må vara en gudabenådad entertainer, men han är en usel rappare. Det är den självdistansen som gör Rudebox till en bra låt, men när den självdistansen övergår till ett självnärande finger åt konventioner och förväntningar går det överstyr, oavsett hur lovvärt initiativet må vara. Men hur som helst så är han fortfarande på det stora hela jävligt bra på att smida ihop små popmirakel av lika delar innovation och nostalgi. Däri ligger hans storhet och grunden till hans framgång. Och det är även anledningen till att det i slutändan är rätt svårt att värja sig från hans musik. Det är förståeligt att en snubbe som sålt 60 miljoner skivor inte bryr sig så fett om att falla folk i smaken längre och precis som med Timberlakes senaste alster känns det rätt ok med några magplask om syftet är att bryta ny mark. Man kan säga vad man vill om grabbhalvan, men han gör verkligen den kommersiella popscenen mer intressant med sin närvaro, vilket verkligen behövs i dagens homogena kulturklimat.

Ah, en sådan härligt långrandig paragraf. Just idag är det dock Subterranean Masquerade som gäller för hela slanten. Världens kanske skönaste progmetalband just nu. Prog, death metal och jazz, liksom, hur skulle det någonsin kunna misslyckas? Det blir fan alltid bland den roligaste musiken att lyssna på när metalsnubbar vågar gå tillbaka och influeras av psych-rocken, som trots allt är grunden för metal-musiken till att börja med. Metal har blivit alldeles för självnärande och kulturellt isolerat, vilket leder till att så många ser musiken mest som ett skämt, när det faktiskt finns väldigt mycket jävligt bra musik att finna om man bara gräver lite djupare. Det enda jag begär är att folk lyssnar lite på Blue Öyster Cult eller Led Zeppelin innan de avfärdar metal som skräp. Sedan kanske det inte är det lättaste att hitta band som anknyter vidare hårt till dessa rötter, men det finns. Och det verkar definitivt vara på uppgång i och med all genrebrytande metal som uppkommit på senare år. Maudlin of the Well, Sunn O))), Isis, Boris, Pelican, och så vidare. Definitivt tillräckligt intressant för att ta och skaka av det där oket av läder, nitar, blod och dödskallar (nåja, till viss mån i alla fall) och återupptäcka vilken kraft det i finns i musiken när man tvättat bort den ingrodda kosmetikan.

Jag måste även bara notera att Meat Loaf släppt sig en ny skiva också. Säljer utav bara fan, dessutom. Gubbfan har fortfarande kvar sin mojo. Vad gäller skivan är jag lite... kluven. Jag återkommer om det i nästa musikpost. Tills dess; keep the faith.

Soundtrack: Subterranean Masquerade - No place like home

Konstigt

Det finns sådana kolossala mängder skitkonst i världen. Jag är förvisso helt för att människor ger uttryck för sin kreativitet, oavsett hur, men den löjligt masturbatoriska konströrelsen ger mig klåda varje gång jag läser om artister som slängt en burk färg på en tallrik med ostron och sålt verket för några blygsamma hundratusen pistoleros till någon själlös jeppe som fann det självuppfyllande att rynka ögonbrynen åt. Det är bara så jävla synd att högljuddhet till så stor del har kommit att dominera även konstvärlden, när det finns verkligt jävla duktiga artister som förtjänar uppmärksamheten. Jag kom att tänka på det när jag idag, efter väldigt länge, åter besökte Vincent Marcones hemsida My Pet Skeleton och återigen blev som bortblåst. Satan så inihelvete bisarrt, så störande vackert att jag knappt kan begripa det. Han är som en korsning mellan Mark Ryden och Tim Burton. Jag är löjligt inne på att skaffa mig en tatuering med ett av Marcones motiv, men borde nog vänta med det ett tag. Känns som att jag är lite väl överpepp på tatueringar efter att ha sträcksett Miami Ink det senaste dygnet. Men jag har sagt att någon dag ska det bli av. Problemet har bara varit och är fortfarande vad fan jag vill bära på min kropp. Och ärligt talat kan jag inte tänka mig något som tilltalar mig lika mycket som Marcone. Just nu. Men som sagt, det blir en vänteperiod. Jag vet att jag regelbundet toknördar ner mig i saker som inte nödvändigtvis håller så länge. Dessutom vet jag åtminstone en person som skulle vara jävligt ivrig över ett tillfälle att nåla mig, så jag får lov att hålla lugnet.

Jag hade tänkt fylla ut det här inlägget med en lista på saker jag bryr mig mer om än TV6 nya program Being Bingo, men jag brydde mig inte tillräckligt för att komma på något. Jag kommer eventuellt att återbesöka ämnet om jag verkligen har ont om saker att älta och tjata om inom en snar framtid. Fet chans, men vem vet?

Soundtrack: The Samuel Jackson Five - Song for Sarah

Toner

På tiden att jag drämmer iväg ett ordentligt musikinriktat inlägg, tänkte jag. Jag har gått i tankarna att starta en dedikerad musikblogg, men det är inte riktigt realistiskt i nuläget med tanke på hur tungt det stundtals är att bara hålla igång den här. Dessutom behöver jag saker att skriva om, eftersom jag fortfarande bor i Smålands armhåla i två månader till.

Lekte lite musikåterupptäckning idag och plockade fram Missy Elliotts überklassiker Miss E... So Addictive igen för första gången på länge och den är fortfarande så förbannat jävla bra att jag storknar varje gång. Det måste vara en av de bäst producerade skivorna i musikhistorien, utan tvekan. Det är en sådan där skiva som gör mig fullkomligt förbryllad över hur människor skulle kunna avfärda den här musiken över något så trivialt som genreinriktning. Och det är definitivt en av de skivor som jag överhuvudtaget inte kan förstå att folk inte gillar. Kom igen. Lyssna på Get Ur Freak On och försök att sitta stilla. Se det som en utmaning.

Tidigare ikväll rev MTV av ytterligare en av sina pastellmirakel till musikgalor, som jag slötittade på i förhoppning att något lustigt skulle hända men nja. Det var ganska underväldigande och enormt förutsägbart, som vanligt. Jävla Snook vann över The Knife som bästa svenska artist, vilket bara är absurt. Visst, Snook är lite putslustiga och stundtals underhållande, men den dag de åstadkommer en tillnärmelsevis lika vansinnigt suverän låt som Marble House kan väl någon upplysa mig, för jag ser det bara inte som en möjlighet. Det är mycket möjligt årets låt 2006 för min del, även om Regina Spektors Fidelity ligger rätt högt i kurs också.

Justin Timberlake plockade hem lite grejer, vilket är kul. Han var bra som värd och he's bringing sexy back, förstår ni. Sedan är det en helt annan fråga huruvida sexy har varit vidare saknat till att börja med. Vi får se hur det går, men så länge det inte innebär ytterligare en explosion av hundögda pojkar med uppknäppta skjortor och studioregn så är jag väl skapligt nere med det hela. Betänk bara fasan om den tendensen skulle integreras i den skrattretande pimphiphoptrenden som tycks vara så kusligt dominant i mainstream i dagsläget. Tänk Babyface med grillz. Eller en fuktig Lil' Jon med magrutor och smörsång.

Den mest påtagliga upplysningen jag upplevde i och med galan var dock att jag verkligen utvecklat en allergi mot gitarrpop. Jag lyssnar med nöje på soul, country, sassa, klezmer, slowcore, drone, death metal, blues, jazz, postrock, folk, psychedelia, electronica, grunge, grime, hip-hop, goth, postpunk, hardcore, posthardcore, prog, funk, alla tänkbara hybrider och en jävla massa annat - men min mage vänder sig så fort jag hör The Killers, Keane, Blaha eller vilket jävla band som råkar vara söndagsspecialarn den här veckan. Ärligt talat, hur jävla generiskt får det bli? Jag skulle välkomna en boyband renewal om det innebar att jag slapp all jävla småsint, självrättfärdig slentrianpop som klingar runt som en motherfucker överallt.

Avslutningsvis vill jag bara säga att Fredrik Virtanens talkshow är lika intressant som gurka. Tills vi hörs igen, då. Keep the faith.

Soundtrack: Missy Elliott - Get ur freak on

Skrutt

Jag går i väntan på att bli farbror för andra gången nu. Känns lika surrealistiskt som förra gången, men det är en bra känsla. Det enda som känns lite smådassigt är att jag inte kommer träffa mitt brorsbarn innan jul, men det är smått irrelevant. Ger mig något att se fram emot. Så nu har jag hela två saker att se fram emot. Dels det nya tillskottet till familjen och även att fara och se min husgud på Sticky i december, samt träffa allt folk som det var minst en halv evighet för länge sedan jag träffade sist.

Jösses amalia, förresten, vad Google har smiskat Youtube sedan de köpte upp det. Deras bandbredd nu för tiden skulle inte räcka till för att upprätthålla en måttligt populär databas med fräckisar och pruttljud, never mind upprätthålla Internets största videocommunity. Helt plötsligt är det ett ställningstagande varje gång man vill titta på en film, eftersom det tar en förbannad halvtimme att ladda upp en brusig fyraminutare. Genial marknadsföring utav helvete, men Google skrämmer mig mer och mer för varje dag som går. Det är ju dock otroligt fascinerande hur de lyckats lägga vantarna på en så pass mastodont del av nätet utan att folk egentligen fattat att det hänt. De flesta människor man nämner Google för tänker fortfarande bara på den där enkla, funktionella sökmotorn med de pastellfärgade bokstäverna. De är verkligen, på alla sätt och vis, nutidens Microsoft. Till och med Apple bleknar i jämförelse.

Men nu ska jag återgå till att kurera mig själv från generellt illamående genom att äta onödigt nyttig mat och sova betydligt mer än jag behöver. Det är inte så illa, faktiskt.

Soundtrack: Tom Waits - You can never hold back spring