Det här med att vara lokalpatriotisk är en finurlig historia. Jag har vid det här laget bott i Kalmar tillräckligt länge för att känna åtminstone en viss mån av stolthet över staden; med andra ord borde jag jubla över SM-guldet i fotboll som Kalmar FF just vann. Men nae, faktiskt inte. Det är klart att det är en kul grej, men inget överväldigande. Mer som att hitta en bortglömd tjuga i en innerficka än något annat. Det har väl även att göra med att jag växt upp i en stad där fotboll är tämligen irrelevant, antar jag. När IFK Luleå kämpar med näbbar och klor för att hålla sig kvar i division 2 samtidigt som basketlaget och hockeylaget slåss på elitnivå så säger det sig självt vilken sport som attraherar fler åskådare.

Jag gillar ju fotboll. Kul att spela, kul att se på, men jag har inte knutit några egentliga värderingar till det hela. Men visst är det kul att bo i en stad som mer eller mindre jublar, hur som helst. Eller den tutar, snarare än jublar. Eftersom de mer hängivna supportrarna är bortresta till matchen så är det mest bilisterna som för oväsen. Charmigt, även om det kanske börjar bli en smula gammalt så här efter några timmar. Men det är ok, liksom. Det är ju glädje och glädje är ju bra, allt som oftast. Och det går över.