Ekonomi

Idag kom studiebidraget. Efter att ha betalat studielitteraturen, hyran och några räkningar så har jag lite drygt 1200 kronor kvar att leva för den här månaden. Lycka. Mina planer för att spara ihop lite pengar för framtida investeringar är redigt nerdkörda i skitan, med andra ord.

Jag betalar 200 spänn per kvadratmeter för den här lyan, alltså. Det är helt jävla absurt.

Och anledningen till att det blivit ett uppehåll i mitt skrivande är att den här patetiska dumburken blivit infekterat med något slags virus som orsakar en jävla massa trassel med tangentbordet. Således är det en jävla pärs att skriva, så det lär inte bli mycket gjort innan jag lyckas råda bot på det. Men med tanke på att en formatering av det våldsammast tänkbara slaget inte lyckades få bort det så ska man väl inte få upp sina förhoppningar. Kanske någon gång i höst, när jag möjligtvis kan ha råd med en ny dator.

Bästa. Skrattet. Någonsin.

Ge den ett par minuter. Jag lovar att det är värt det.

Hjärta och smärta

Så det har varit alla hjärtans dag, alltså? Jag lade inte ens märke till det i år. Vanligtvis brukar man få hjärtan uppkörda i nyllet vart man än går, men det var ovanligt milt den här gången. Jag förstod det egentligen först när det var en enorm kö på kaffe-, konfekt- och ostaffären nere på stan. Och man kunde verkligen se hur obehaglig den här högtiden är för många människor. Och jag förstår dem. Att ha en högtid för kärlek och tvåsamhet är lika delar patetiskt och skräckinjagande. Jag förstår inte folks behov av att koncentrera saker hela tiden. Som om det skulle vara något slags tillfälle för att balansera fluktuationerna i ens karma eller så.

När ska folk bli less på att tjonga ut en massa pengar på symbolistisk kitsch? Eller en mer intressant fråga är när fan folk ska bli less på att få detsamma? Det är egentligen ganska lätt att förstå. Det är alltid trevligt att veta att man är uppskattad och så, men kom igen, världen. Vad har gåvor för värde när de är bundna till traditioner och pliktskyldighet egentligen? Spontanitet, för bövelen.

Jag tyckte så hemskt synd om snickaren som stod före mig i kön kallsvettig och köpte svindyra chokladbitar i en liten, hjärtformad låda. När han skulle prata med affärsföreståndaren lät det mest som ett förskräckt mummel, som om han skulle flytt ur sin egen kropp om tillfälle ges. Men men. Han fick säkert ligga i alla fall. Kul för honom.

Så var det det här med tentan, ja. Det kommer gå åt helvete. Gott nog. Jag mår bra i alla fall. Det beror sannolikt på att jag ätit väldigt mycket sushi på sistone. Nu ska jag ta en paus från pluggandet och spela lite våldsspel.

Soundtrack: Classic!

Underhåll

Det blev några dagars uppehåll här nu, eftersom min dator bestämde sig för att den inte ville vara med längre och helt sonika barkade ur värre än en dödsare på picknick. Så jag har spenderat uppskattningsvis ett dygn, nästan i sträck, med att återställa den. Och nog fan gick det, trots allt. Det kan vara bra med ett ordentligt haveri lite då och då så man har en anledning att rensa bort allt trams och få en clean, funktionell dator igen. Ungefär som att det är bra med skogsbränder. Eller stadsbränder. Det enda det kostade mig var en näve hårstrån och runt 30 gigabyte musik, men båda kommer att växa tillbaka.

I söndags kom jag till slut igång med min träning igen. Och åter igen är det inte utan att man undrar hur hälsosamt det egentligen är för en. Träningsvärk är ju bara muskelvävnad som dör, liksom. Och det är inte det lättaste att hålla en mångsidig, näringsrik kost som student. Men vad fan, det ger ju lite energi i alla fall. Bättre än koffeintabletter på många sätt. Jag måste dock erkänna att det blev Friskis och Svettis. Det var inte ett lätt beslut för en lightcynisk ordfascist att omfamna deras koncept av klämkäckhet och trivseljunta. Men det var det minst smärtsamma alternativet. Det var antingen F&S, det kusliga Jehovas-gymmet, arsel-Nautilus eller Atletklubben. Ingen större anledning att vela i slutändan, men sådan är jag. Säg till om ni känner någon annan som kan stå i tio minuter och välja yoghurt, liksom.

Med rynkade ögonbryn.

Soundtrack:

Last.fm

Efter att ha skrivit en B-uppsats om sidan i fråga kan jag inte begripa att jag ger mig i kast med att skriva mer om den, men det känns värt att göra. Jag blir bara mer och mer förstummad över alla fantastiska funktioner sidan erbjuder och den utvecklas jämt och ständigt, trots att man börjar tro att det inte finns så mycket mer de kan göra av sin produkt.

Last.fm är, för er som inte vet, ett musikcommunity byggt runt ett litet program som heter Audioscrobbler, som kartlägger den musik du spelar på din dator och sedan använder denna information för att ge rekommendationer på ny musik och kopplingar till andra användare som har en snarlik musiksmak. De har licensierat enorma mängder musik som man kan lyssna på via någon av de tusen och åter tusentals stationerna som utgår ifrån användarnas lyssningsstatistik. Det är den enkla beskrivningen. Sedan har sidan sedermera utvecklats till ett monster med hutlösa mängder olika funktioner. Myspace är fortfarande med löjligt stor marginal världens största musikrelaterade community, men med tanke på vilken nivåskillnad det är på tjänsten som tillhandahålls så kommer Last.fm att växa till sig som fan under de närmaste åren. Och med god anledning. Varje människa som är tillnärmelsevis musikintresserad borde pröva på sidan. Risken är skapligt överhängande att man fastnar.

Här har vi en av de senaste funktionerna som tillkommit; ett lapptäcke över mina favoritartister:

Så jävla förmånligt, ärligt talat. Namedropping har aldrig varit snyggare.

Var förresten försiktig med att riva av GoEar-spelaren medan lapptäcket laddar om din dator suger lika hårt som min. Det har en tendens att överbelasta din business.

Soundtrack:

Jubileum!

Tamejfan om jag inte fick min tusende besökare till bloggen alldeles nyss! Det är helt galet egentligen. 53 besök bara den här veckan, liksom. En lamslående majoritet är väl förstås vilsna själar som bara irrat bort sig är väl en sak, men en del folk lär väl stanna upp och läsa några ord. Det är inte helt illa med tanke på att jag hade någonstans runt 12 besökare på hela den första månaden. Men jag får ta reflektionerna någon annan gång, för mitt ordförråd börjar ta slut för idag.

Så nu, för att fira detta storslagna tillfälle, kommer här en tolkning av Sonic Youths klassiker Schizophrenia av pensionärskören Young@Heart:

Hujedamej!

Jag kom just på att det verkligen inte vore någon vidare death metal-fredag (ja, den här veckan också) utan någon death metal.



Jag har som ni kanske märker hittat en ny leksak. GoEar äger.

Rulla

Halleluja för andrum. Nu är alla uppgifter i den första delkursen avklarade och "bara" tentan är kvar. Så kan man unna sig ännu en lugn helg. Mitt rum börjar rentav bli mer och mer hemtrevligt också. Det är fortfarande trångt som satan, men jag har varit en sväng på IKEA och inhandlat lite möblemang. Det blev Snurrstolen Stefano, vilket är ett väldigt lustigt namn, samt Golvlampan Oas, som inte är ett fullt så lustigt namn. Båda passar in alldeles utmärkt. Nu har jag skön belysning i rummet och framför allt kan jag sitta framför datorn i mer än en kvart utan att få träsmak i arslet.

Jag vågade mig efter mycket om och men på att göra sushi i förrgår också och döm av min förvåning när det rentav blev riktigt lyckat! Jag måste komma ihåg att tacka Anton för den väldigt fina flaskan risvinäger han spontanköpte åt mig i julklapp. Förutom att den är väldigt stor så spöar den även i övrigt skiten ur de smärtsamt dyra miniatyrflaskorna från Blue Dragon. Sedan måste jag tacka mig själv för att jag hittade en tämligen eminent riskokare för hundra spänn. Jag försökte att matfascista mig riktigt ordentligt och genomsökte hela Kalmar efter mirin, men jag fick ge vika. Det blev som sagt riktigt bra till slut. Trots att min första maki-rulle hade en lätt överdos av wasabi och var så stark att jag nästan kände Guds närvaro så var min vinägerblandning nästan löjligt perfa. Nu kommer jag ju vara värsta besatt i det här för en tid framöver, men det finns definitivt värre saker.

Slutligen så har jag fixtrat till en skriklåda där till höger på sidan. Den är tänkt för spontana uttryck och visdomsord som inte nödvändigtvis behöver ha någon relevans till en post i bloggen, eller för den delen till något överhuvudtaget. Ytterligare en funktion för att öka interaktionen med mina besökare och futter mein ego. Superklasse!

Soundtrack:

Mogwai - Friend of the night

Det här, mes dames et 'sieurs, är tveklöst en av 2006 års allra bästa låtar. Jag nämnde den i min prettolista över 2006 års musik, men jag kan inte motstå frestelsen att trycka upp den i era ansikten. Mycket nöje.



Ah. Det är verkligen tacksamt med Youtube i kreativa lågperioder. Plus att det får min blogg att se mycket mer livfull ut. Värsta bonus.

Trångmål

Konsten att förflytta sig från 47 kvadratmeter till 16 med bibehållen mängd prylar och tillfällig brist på förrådsutrymme. Compact living har fått en helt ny innebörd för mig. Jag har en hurts till skrivbordet som är avställningsplats för kastruller och samtidigt nattduksbord. Jag har ett element som även är klädhängare och DVD-hylla. Jag har en matberedare och plastbunkar i en av mina garderober, bakom regnkläderna. Jag har köpt små självhäftande metallkrokar på Clas Ohlson och tryckt fast dem överallt i mitt förbannade trinettkök för att kunna hänga upp allt skit som annars bara ramlar ner från hyllorna hela tiden. Det ligger en viss charm i det hela, eftersom det blir lite som ett pussel. Tyvärr medför det även en viss tendens att vandra runt som ett spöke i tvångshippa heminredningsbutiker för att söka efter "smarta lösningar" vilket känns som en rundspark mitt i själen.

Jag behöver sysselsättning. Något att göra, något att slå på, något att skriva om. Som inte har med marknadsföring att göra. Jag utvärderar mina alternativ, då det är mer än lite förvillande att helt plötsligt ha ett utbud att filtrera överhuvudtaget. Från hopplöshet till rådvillighet, tycks det. Men vad fan. Det kommer att ta ett litet tag till innan jag återhämtat mig från kulturskadorna jag ådrog mig i Hultsfred, men Kalmar funkar bra än så länge. Bortsett från hela den där grejen med årstider. Vintern här var mest bara en kall vindpust och lite fukt. Jag trodde aldrig att jag skulle sakna kyla, men se på fan. Jag kan fortfarande förvåna mig själv, trots allt.

Soundtrack: Det är death metal-fredag, har jag bestämt. Morbid Angel FTW:

Mika

Ok, nu kanske det här går åt skogen, men jag tänkte testa att länka en Youtube-video till min blogg. Vi får se hur det går. Hur som helst; jag orkar verkligen inte bläddra igenom mitt arkiv, men jag är relativt säker på att jag nämnde det kommande popmiraklet Mika i förbigående tidigare i höstas. Och nu är hans skiva på väg om några dagar och han terroriserar listorna utav bara fan i Storbritannien. Det är bra, fan. Det kanske inte är det mest tillfredsställande som finns, men det är fanimej ont om bra gladpop nu för tiden. För att inte nämna genuint talangfulla popartister. Personligen tror jag att Mika kommer sparka världens ass under 2007, men vi får se hur det går. Grace Kelly är, hur som helst, en jävligt grym låt. Och snygg som as är han också. Mycket nöje.