Le Peace

Så jag har kommit fram till att det kommer att bli fysiskt smärtsamt att missa Way Out West i år. Maken till naivt uppstudsig überhelvetes grisfest har nog aldrig skådats i svensk historia. Ärligt talat så hade Manu Chao i ensamt majestät varit värt att lida duktigt över, men det tar knappast slut där, förstås. Regina Spektor, Erykah Badu, The Pogues, Low och Woven Hand och mer och mer. Den sistnämnda har jag ju redan sett, förstås, men jag skulle inte ha vidare mycket emot att se David Eugene Edwards igen. Som att bli exorcerad med en fläskhammare. Men det funkar tyvärr inte i år, så min musiksida har varit skapligt deprimerad ett tag.

Men tamejfan, alltså. Nu tar Luger Jonathan Richman till Götlaborg i oktober och jag panikkollar ticnet varje kvart för att inte missa biljettsläppet. Och som om inte en av världens bästa entertainers vore nog så drar de hit The Arcade Fire i november också! Förvisso är det Stockholm som gäller då, men det är en uppoffring jag är villig att göra. Orkestral lidelse-indierock och det är väl praktiskt taget garanterat att det blir en av årets konserter. Något annat är bara otänkbart. Den enda konkurrensen lär väl vara deras egen konsert på Cirkus i mars och, förstås, Manu Chao. Hur som helst så är det två bokningar som lindrar abstinensen någorlunda. Jag var alldeles för patetiskt dålig på att gå på konserter i våras så nu ska det fan bli skärpning av.

I övrigt tycks ett inlägg i månaden vara det som gäller nu, på ett ungefär. Men hey, jag begraver människor om dagarna. Ha lite förståelse för att min inspiration är en gnutta skinnflådd. Fred på jorden.

Soundtrack: IAM - Ca Vient De La Rue