Mjukisar

Mjukisbyxor, alltså. Sicken grej. Som terapi fast bättre. Dags att komma igång igen, efter att ha spenderat helgen ute på småskär i ännu ett försök att naturdroga mig själv en aning. Det gick bättre i år än motsvarande försök förra året, i alla fall, då jag spenderade en helg med att sitta och muttra svordomar i en otidsenlig stuga mitt i kulingblåst och hällregn. Regnet sparade istället på sig till idag, då jag, muttrandes svordomar, fick cykla hem i jeans och tröja som straff för min naiva tilltro till smhi:s metereologiska optimism. Anyway, det är därför mjukisbyxor är the shit just idag. Det är en i det närmaste euforisk, om än subtil, lycka att byta från blötklistrade blåjeans till bomull.

Att finna något mått av lycka i småsaker är alltså dagens tankegång. Jag vet inte om jag kan skriva vidare mycket av värde om ämnet då jag uppriktigt talat suger på det. Jag har länge haft en stark bild av att de enda som besitter denna förmåga är trivselfascisterna, de naiva eller helt enkelt slentrianpuckon. Även om jag till viss mån håller fast vid att dessa tyvärr antagligen utgör en majoritet så ser jag det inte längre som en nödvändighet. Det har att göra med hur man använder sig av sin rationalitet. Tänkande är en hemsk psykisk sjukdom som till någon grad har drabbat de flesta människor i världen och det är själva fundamentet för all oro och olycka. På något sätt måste man få pli på skiten och det är något som jag blivit intresserad av. Uppenbarligen så är tänkande till en viss grad en nödvändighet, men inte på det sättet som jag använder mig av det - och antagligen många andra med mig. Hjärnan är fantastisk på många sätt, men det finns en anledning till att den empiriska delen av hjärnan är så oändligt mycket bättre lämpad för att hantera alla tänkbara situationer än den rationella. Skillnaden mellan att tänka och att veta är enorm och den senare är så gott som alltid att föredra. För att leka psykolog en stund så tycks, åtminstone i mina ögon, den rationella delen av hjärnan vara ämnad att informera den empiriska delen och detta måste ske någorlunda medvetet och selektivt. Om man tillåter den rationella delen av hjärnan att gotta sig på irrelevanta små skitsaker så kommer de att prägla ens liv. Om man har skapat sig vanan att internt raljera över petitesser och sönderfördela allt, som i mitt fall, så kommer den impulsen att bara växa sig starkare med åren och bli till en ond cirkel som ärligt talat är ett helvete att ta sig ur. Du blir vad du äter.

Så jag försöker alltså en dag i taget att återfå en viss kontroll över mina tankar. Jag försöker hindra mig själv när jag börjar nöta alltför mycket på saker som jag vet är fullkomligt oviktiga. Exakt hur jag kan göra processen enklare har jag inte kommit fram till ännu, men jag vet att det kommer att ta en jävligt lång tid för att bryta en 26-årig ovana utan att för den sakens skull förvandlas till en grönsak. Jag gillar den person jag är i grund och botten; det är sättet jag lever mitt liv som jag stundtals är missnöjd med. Men jag har redan sagt att det får ta precis så lång tid som det kräver och det håller jag fortfarande fast vid. Så fortsättning följer.

Att hålla god min

Trots att jag börjar jobba omänskligt tidigt imorgon så kan jag inte riktigt gå och lägga mig eftersom jag av någon outgrundlig anledning känner mig så hemskt tillfreds för tillfället. Nu kanske ni säger att tillfreds är ett fånigt ord, men jag kan inte hitta något bättre. Och även om anledningen är outgrundlig så är väl själva tanken med den här bloggen att jag ska utgrundla (huh?) det outgrundliga. Så varför inte bara skriva av mig en smula? Det är inget genombrott, så det här inlägget kommer nog att te sig nästan lite väl innehållslöst i efterhand, men det är fint att i alla fall skriva några rader om de positiva vibbar man får, när de tyvärr inte kommer särskilt ofta.

Glädje har en tendens att slå mig i små doser och allt som oftast i bakhuvudet. Väldigt lömskt, men det vore både töntigt och kontraproduktivt att bli upprörd över en sådan sak. Idag var det bara en bild som behövdes. En bild som inte har ett dyft att göra med mitt liv för tillfället och som egentligen på sin höjd borde peta till några småbittra minnen. Men som på något sätt ändå korvade sig in på rätt sätt och satte snurr på något. Jag tänker inte ens försöka att analysera det hela.

Acceptans är något som jag funderat starkt på att prova på. Det handlar inte om någon slags likgiltighet inför saker, utan helt enkelt om att förbättra min förmåga till att stanna upp och låta saker bero. Så länge jag kan minnas har jag varit benägen att gå till grunden med praktiskt taget varje sinnesintryck och det har bara blivit värre med åren till den grad att jag smular sönder nästan allt för att försöka förstå mekaniken bakom. Det är konflikten som uppstår i dikotomin mellan analytikern och drömmaren, vilket jag verkligen inte kommer att gå in på idag, men som säkerligen kommer att behandlas när tillfälle ges och jag känner mig tillräckligt blödig. Nog sagt för ikväll att jag idag åtminstone lyckades acceptera en positiv impuls utan att bryta ner den och förta dess effekt. För första gången på länge så kommer jag kanske att somna med ett leende på läpparna. Det är åtminstone värt att nämna. god natt.

Främmande

Jag har alltid varit väldigt stolt över mitt immunförsvar, men det tycks ha tagit semester. Eller åtminstone slappnat av tillräckligt mycket för att jag ska dra på mig små microförkylningar. Jag har haft feber två gånger på lika många veckor och snorat som ett helt dagis och det börjar kännas väl påfrestande. Det finns en förvisso en viss charm i att experimentera med huskurer, men det är kortlivat och snart därefter får man finna sig i att bara ligga som ett vrak och se på dålig tv. Det är lite som att vara arbetslös.

Så här i helgen fick vi besök av släktingar som jag aldrig tidigare träffat. Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till dem, egentligen. Huruvida man ska vara familjär och i sådana fall hur pass mycket? Jag försökte givetvis ta tillfället i akt för att öva mig på att dösnacka, men som vanligt så kändes det mest obehagligt. Jag förstås inte hur människor lyckas upprätthålla dösnack under så pass långa tidsperioder som de gör; i synnerhet inte när motparten är människor man inte känner. Kusligt att hålla på och göra avkall på ens verklighetsreferenser. Det blir plast av det hela. Men icke desto mindre så tycks det vara en nödvändig färdighet att lära sig om man vill nå någonstans. Man måste ge andra människor ett intryck av att man så hemskt gärna vill lära känna dem. Man måste lirka in sina små fasoner i andra människors verklighetsbilder. Oh, så roligt.

Nog för att jag mest bara förkylningsmuttrar för tillfället, men lite sanning ligger det nog i det. Vad man kan göra åt saken blir ett senare projekt. Jag har några idéer, både bra och dåliga.

Upponer

Jag känner mig knusslig. En arbetsplats där man har döden runt omkring sig på en daglig basis kanske inte är så peppande, när man tänker efter. Och bara det faktum att jag inte egentligen känner något överhuvudtaget när jag närvarar på begravningar känns stundtals oroväckande. Men så har döden aldrig tett sig särskilt dramatisk för mig. När jag var fem år gammal dog min farfar och efter han hade kremerats så satte sig min farmor och min mor ned för att förklara förfarandet för min nyfikna hjärna. Varpå jag kommenterade:

"Jaha. Nu är det bara krut kvar av farfar."

Barn har en fantastisk förmåga att måla bilder av saker och ting och jag var definitivt inget undantag. Någonstans känner jag att jag vill hitta tillbaka till ett visst mått av blåögd fascination. Att komma ifrån det totala rationaliserandet som jag ger vika för. Hitta andra uttryck än krassa definitioner. Men problemet är att samtidigt som det är en evolution så är det även motsatsen. En återgång till vad som var innan alla principer och förutfattningar lade sig som ett skydd mot den verklighet som annars hade kunnat förstöra allt som man omsorgsfullt hade byggt upp. Det behövs en dekonstruering av jaget och det är verkligen ingen lätt sak. Att utvecklas är busenkelt i jämförelse. Mitt problem är knappast att mitt sinne är outvecklat, utan snarare att det är för utvecklat. Lager på lager av verklighetsdefinitioner som inte tjänar till annat än att hålla mig tillbaka. Det verkar ju tyvärr som att det är ett perspektiv som inte utforskats nämnvärt. På samma sätt som att människor i allmänhet försöker att lösa problem genom att måla nya lager ovanpå dem när de borde angripas från insidan.

En sådan massiv ironi det är att det ska vara så komplicerat att förenkla saker.

Ohälsa

Jag är lite psykotisk. Är du psykotisk?

Jag tänkte förändra min omvärld genom att förändra mig själv, men eftersom förändringar bara kan ske genom ens omvärld så ställs allt på sin ände. Jag begriper inte hur en som jag ska kunna föregå med gott exempel när alla är så enträgna om att framhålla sig själva som ett bättre exempel vare sig de är medvetna om det eller ej. Det är svårt att övertyga människor om att man är bättre än dem när man samtidigt försöker att minimera egoskadegörelsen.

För det är väl som Frederick Douglass (ja, den Frederick Douglass), sade någon gång för länge sedan:

Those who profess to favor freedom, and yet deprecate agitation, are men who want rain without thunder and lightning. They want the ocean without the awful roar of its many waters. This struggle may be a moral one; or it may be a physical one; or it may be both moral and physical; but it must be a struggle. Power concedes nothing without a demand. It never did and it never will.

Det är uppenbart att döda människor är så mycket smartare än de levande, eller hur? Det blir väl förvisso lite olustigt om man applicerar ovanstående teori på självförbättring. Främst eftersom det går en gnutta stick i stäv mot det betydligt mer harmoniska och behagligt uddlösa credot älska dig själv. Men allvarligt talat så har jag försökt gulla med mitt ego rätt länge utan resultat, så det kanske är en hygglig startpunkt ändå. Om inte annat så kan det vara ett bra komplement. Det gäller väl bara att kunna göra våld på sig själv utan att mesa bort det hela. Existentiell masochism.

Det finns heller inga som helst fysiska eller metafysiska belägg för att frukt skulle vara godis, oavsett vad din tandläkare avser.

Berättigande

Så för att göra ett småtaffligt försök att summera:

Jag har faktiskt återfunnit lite av min inspiration. Tyvärr har samtidigt mitt kroniska begär av att förhala saker nått nya höjder, så jag har inte skapat så mycket. Å andra sidan har jag börjat rita igen. Det är trevligt att syssla med saker, har jag kommit fram till, men jag känner mig fortfarande rysligt oproduktiv. Inte så att jag ångestdväljer särskilt mycket gällande en eventuell framtida karriär, utan snarare gällande hela den där grejen med livskvalitet eller vad man nu vill kalla det. Någonstans så tycker jag ändå hyggligt mycket om själva essensen av min personlighet, men jag skulle inte ha något emot att bli en smula öppnare, kanske.

Jag testade hela den där sociala biten på midsommar, som jag spenderade i stugan på Hindersön med familjen och lite för många släktingar. En i grund och botten sund idé, kan tyckas, men samtidigt lite av en chansning, då det inte finns någonstans att fly från en ö när det blir för mycket. Och om man gömmer sig i skogen är det så förbannat mycket mygg att de bara skulle döda en. Men det gick bra den här gången. Tittade på fotboll, åt alldeles för mycket och lekte med eld i tre dagar. Det kändes bra, men samtidigt säger det väl inte så mycket. Min antisociala sida kommer ju och går lite som den vill.

Och så har jag jobbat, förstås. Det har gått tre veckor nu och det är inga större överraskningar än så länge. Det känns inte som att det nödvändigtvis är så bra att bli helt förhärdad vad gäller begravningar, men när man haft femton begravningar på tre veckor så blir det som det blir. Slentrian, liksom, och det är inte mer med det. Stort plus för att slentrianarbete gör att man kan vandra runt som ett UFO hela dagarna och lyssna på ljudböcker. Lite minus för att det inte känns så väldans utvecklande. Jag har plöjt åtta ljudböcker än så länge och känner mig hur intellektuell som helst, på ett ungefär.

Jag har funderat på att starta en smygblogg där jag fegskriver om saker jag inte riktigt kan stå för ännu. Antingen det eller att starta en ny blogg och låta den här kvarvara som ett arkiv. Jag har ju gjort det förut och det ledde inte till någon märkbar förbättring, direkt. Men någonstans känns det som att jag vill göra ett försök på en kreativ nystart igen. Att börja på en ny bok. Stenkastning har överlevt i två och ett halvt år och mycket har hunnit förändras sedan dess, men framför allt så känns det som att den har urvattnats något. Jag känner mig lite kluven efter drygt 120 inlägg och 2000 besök sedan starten, så vi får se hur det blir med det hela. Oavsett vilket så tror jag att det kommer att bli mer skrivet än tidigare här framöver. Resten är ju faktiskt mest bara kosmetiskt.

Men nu är det snart UFC, så jag rundar av här för idag.