Så listan dårå

Det börjar bli hög tid att få den här listan publicerad nu. Det tog längre än jag ursprungligen tänkt mig, eftersom det helt enkelt blev betydligt mycket mer text än vad som ursprungligen var planerat. Dels det och så var det självklart ett gäng skivor som jag kom på att jag hade glömt så började jag skämmas och revidera och grubbla och så vidare. Men nu har jag en näst intill komplett lista, i alla fall. Vad jag inte har är rangordningar och numreringar, eftersom det skulle vara alldeles för mycket gormande. Och för att jag helt enkelt är alldeles för velig. De fem-sex först nämnda skivorna skulle kunna klassas som årets favoriter, men efter det börjar placeringarna successivt att tappa sin betydelse.

Musikbyrån publicerade sin topplista nyligen och även om det är mycket jag inte håller med om så håller jag definitivt med om årets bästa skiva, vilket är:

TV on the Radio - Return to Cookie Mountain
TV on the Radio slog ner som en jävla bomb på bank (för att citera Handsome Rob) för några år sedan, men blev sorgligt nog överskuggade av allsköns småtrista slyngelrockare. Detta resulterade i att patetiskt få människor överhuvudtaget är medvetna om att bandet finns, än mindre hur fantastiskt bra de är. Med debutskivan Desperate Youth, Bloodthirsty Babes blev jag hopplöst fångad av deras skruvade indierock som hämtar influenser från fler ställen än Michael Bolton. Med den lilla skillnaden att de lyckas göra det till ett unikt och tämligen jävla fantastiskt sound som går rakt in i hjärtat och ut i benen. Så döm av min förvåning när årets släpp, Return to Cookie Mountain på nästan alla vis är bättre än den förra skivan. Deras musik har blivit om möjligt ännu mer finslipad och sömlös. Risken var rätt överhängande att de skulle ha slipat ner sin experimentella anda en aning, för att slå igenom på allvar, men så var inte fallet. De fortsatte på liknande spår och tack vare det har vi årets bästa skiva. Och Wolf Like Me är dessutom en av årets absolut bästa låtar.

Hawksley Workman - Treeful of Starling
Jag kan inte säga nog om Hawksley Workman egentligen. Sedan jag upptäckte honom i våras så har jag lyssnat på honom konstant. Inte på så sätt att jag lyssnar på allt i ett sträck, utan snarare att jag lyssnar lite på honom nästan varje dag. Jag blir aldrig less på hans musik och det finns alltid något nytt att upptäcka. Fullkomligt omöjligt att genredefiniera, eftersom det på varje platta ryms ballader, rock, funk, kammarmusik och allt tänkbart annat. Lägg till det en fantastisk sångröst så har man 2006 års favoritartist. Treeful of Starling är dessutom hans bästa album efter Lover/Fighter. Jag har sagt det ett gäng gånger på min blogg under året, men alla borde verkligen unna sig att upptäcka Hawksley.

Joanna Newsom - Ys
Joanna Newsom hade säkerligen kunnat bibehålla eller öka sin popularitet med att göra en andlig uppföljare till sin debutskiva, men istället valde hon att korva till sitt sound ytterligare. Så hon släppte i år Ys, en smått episk skiva på runt 50 minuter över fem låtar. Hon har aldrig låtit bättre. Sagoberättartalangen var uppenbar redan på Milk-Eyed Mender, men när hennes underliga ordlekar helt plötsligt blir till underliga berättelser och historier så är det rätt så jävla fantastiskt.

Regina Spektor - Begin to Hope
Jag har varit fullkomligt förälskad i Regina Spektors musik ända sedan jag först hörde henne. Innan årets skiva har hon släppt tre skivor som alla hållit ett ganska uniformt uttryck. Hennes musik har alltid varit egensinnig och spontan, men i grund och botten är det pianopoesi. Så släppte hon i år Begin to Hope, där hon gör något så märkligt som att göra sin musik mer tillgänglig. En väldigt ovanlig syn i dagens indiefetischistiska kulturklimat. Men när resultatet blir låtar som Fidelity och Samson så ska det krävas en smått bisarr trångsynthet för att inte digga röven av sig.

Woven Hand - Mosaic
Det fanns egentligen inte en chans att Mosaic inte skulle ta sig upp till topp fem. Även om jag inte skulle ha älskat skivan, vilket jag gör, så gjorde konserten jag såg med honom i Göteborg att mitt hår fortfarande reser sig så snart jag hör hans röst. Jag kan inte ens kommentera det något vidare. Det är David Eugene Edwards, liksom. Lika livsnödvändigt som luft och vatten.

Augie March - Moo, You Bloody Choir
Australien kan ju för fan göra bra musik! Det är smått tragiskt att så pass få band har möjligheten att slå på en större marknad. Det verkar som att Australien i viss mån är undantaget i den annars alltmer gränslösa musikindustrin. För om det inte har med geografiska problem att göra så är det helt obegripligt varför Augie March inte är större än de är. Lite smygfolkig indiepop med lagoma doser utbrott och vemod. Asgrymt.

Metallic Falcons - Desert Doughnuts
Vad får man om man tar Sierra Casady från CocoRosie med tre likvärdigt skruvade folkmusiker samt bjuder in Antony Hegarty och Devendra Banhart för att gästspela? Ett genomskumt vidunder till platta, lika svårdefinierat som förbryllande. Men självklart även fantastisk musik om man bara tar sig tid att lyssna på det.

Magyar Posse - Random Avenger
Enligt många "kännare" årets postrockalbum. Själv vet jag inte om jag är villig att gå så pass långt, men det råder inga tvivel om att det är en fantastisk skiva. Troligen den första gången någonsin som ett finskt band väckt mer än bara ett förbigående intresse hos mig. Skivan präglas både av teknisk perfektion och experimentlusta, samt jävla ordentligt med sisu. Hur kan det slå fel?

Shugo Tokumaru - L.S.T.
Japans svar på Nick Drake, antar jag. En folkskygg, fåordig virtuos som spelar finstämda låtar om... ptja, eftersom han sjunger på japanska vet jag inte riktigt vad tusan han sjunger om. Men det gör det inte mindre vackert. Shugo spelar sådan där musik som slår rakt igenom allt vad språkbarriärer heter. Och de flesta andra barriärer också för den delen.

Yo La Tengo - I am not afraid of you and I will beat your ass
Många, eller rentav de flesta, band som spelat tillsammans i uppåt 20 år blir makalöst tradiga och slentrianmässiga, men Yo La Tengo lyckas fan alltid med att plocka fram något nytt. Som alltid pendlar de mellan skränig rock och smörig pop med glimten i ögat. Och alltid med starka retro-influenser. Det skiner verkligen igenom hur mycket de älskar att spela musik och YLT är ett sådant där band som alltid kommer att vara intressanta, även om de kanske inte ligger i den absoluta toppen.

God is an Astronaut - A Moment of Stillness
God is an Astronaut har etablerat sig som ett relativt agressivt postrockband på senare år och jag har gillat deras musik sedan jag först hörde dem. I slutändan är jag dock som alltid fast i den dystrare divisionen av postrock, så när GiaA i år släppte sin hittills mest deprimerande skiva så är det ingen större förvåning att de släppt ett av årets album. Skivan i sin helhet flyter ihop väldigt bra, men det är inledningsspåret Frozen Twilight som sätter nivån.

Scott Walker - The Drift
The Drift lär inte råda kur på Scott Walkers image av en psykotisk dysterkvist, men det är väl knappast så att han bryr sig. Och tur är väl det. För 10 år sedan släppte han Tilt, som var så tung, skruvad och suggestiv att den bitvis var outhärdlig. Men om något så har tiden sedan dess bara lett till att Walker blivit ännu mer raffinerad i sitt uttryck och ännu mer hängiven till att göra precis vad han vill, även om slutresultatet låter som den musikaliska motsvarigheten till kollektivt självmord. Men det är åh, så jävla vackert. Om det inte är experimentellt att använda ljudet av kött som slås ihop som percussion så vet jag inte vad som är det.

The Knife - Silent Shout
The Knife har med rätta hyllats internationellt med 2006 års skiva. Det finns få svenska artister som förtjänar det mer. Precis som på Deep Cuts så fortsätter de med att producera sin perfektionistiska electronica, men den här gången går de ännu längre i att integrera sin musik och sin image till ett helhetskoncept. Resultatet tycks gå hem hos praktiskt taget alla och detta utan att The Knife vad jag vet gjort några som helst inskränkningar gällande den vision de har för sin musik. Kanske den just nu främsta independent-framgångssagan i svensk musik och de förtjänar det med råge. Och jag finner knappt ord för att beskriva hur löjligt bra Marble House är.

Sunset Rubdown - Shut Up I am Dreaming
Wolf Parade släppte en bra skiva 2005, även om den stundtals drunknade i den väl episka och pseudoproggiga ådra som genomsyrar den "alternativa" rockmusiken nu för tiden. I år tog bandets frontman, Spencer Krug, och släppte en skiva med sitt sidoprojekt Sunset Rubdown. Jag hade själv aldrig hört dem tidigare och förväntade mig att det skulle bli krystat och innovationsfattigt, men Sunset Rubdown sparkar verkligen stjärt. Förutom att de kommit fram med 2006 års lätt bästa albumtitel

Mono - You are there
Ärkepostrockarna Mono släppte nytt i 2006 och det är i mina öron deras starkaste skiva hittills. Ingen större förvåning att det är en av årets bästa skivor, eftersom bandet alltid levererar grym musik. År efter år står de i fronten för japansk musik och knockar skiten ur alla som fått för sig att japansk musik är begränsat till bombastiska pophits med pastellfärgade kostymdraman och överdådig estetik. Mono väckte i år mitt intresse för japansk musik och jag har börjat söka upp fler artister från den sorgligt okända delen av japansk kultur som ständigt hamnar i skuggan av cosplay och samurajer.

Gregor Samsa - 55:12
Ett av årets bästa debutalbum. Kanske rentav det allra bästa. Gregor Samsa har tagit sitt bandnamn från huvudkaraktären i Franz Kafkas Förvandlingen, vilket kan ge en viss antydan om musikens karaktär. Och visst är det krypande lågmält och depressivt, men även väldigt finstämt och fantastiskt komponerat. Ett mästerverk.

Mogwai - Mr. Beast
Mogwai är det där bandet som de flesta känner igen, oavsett om de är bekanta med postrock eller inte. De är tveklöst europas postrockpappor och de släppte nytt i år. Mr. Beast i sin helhet når enligt mig inte riktigt upp till deras fulla potential, men det betyder inte på något sätt att det inte skulle vara en fantastisk skiva. Eller att det ens är vidare negativt. Det beror mest på att de etablerat sitt sound så pass hårt och att de i år mer tydligt än tidigare försökt bryta ny mark. Och även om Mr. Beast till följd kanske inte är en klockren, konceptuellt sammanhängande skiva så ser föredrar jag alltid band som fortsätter att vara experimentella framför band som perfektionerar ett visst särdrag. Dessutom kan Friend of the Night mycket väl vara årets bästa låt.

Six Organs of Admittance - The Sun Awakens
New Weird America kan vara ett svårfångat koncept. En hord av artister som försöker ta den klassiska amerikanska folkmusiken in i modern tid. Ben Chasny är en gitarrist som i år gjorde jobbet bättre än någon annan, med sitt finstämda, nedstämda och stundtals kufiska epos The Sun Awakens. Det är lite väl vanligt att New Weird-artister går ner sig i ett proggträsk där målet är mer att pressa gränserna än att... göra musik. Men den här skivan håller igen tillräckligt för att vem som helst ska kunna lyssna på den, men aldrig till den graden att det någonsin blir ointressant.

Laura - Radio Swan is Down
Laura släppte förra året We Are Mapping Your Dreams, vilket på alla sätt och vis var en riktigt bra postrockskiva. Men Radio Swan is Down tar allt som Laura gjorde på den skivan och blåser upp det ytterligare några steg, samtidigt som skivan präglas av ett betydligt bredare sound. Självklart blir det löjligt bra. Ömsom explosivt, ömsom ömsint, rakt igenom genialt.

Current 93 - Black Ships Ate The Sky
David Tibet är helt jävla obegriplig, egentligen. Och det är frågan om han egentligen skapar musik, per se, eller om han bara spyr ut sina drömmar och visioner på skiva. Hur det nu än ligger till med den saken så är han otroligt produktiv och det är alltid intressant att höra vad han kommit fram till. Ibland är det mest förbryllande, men stundtals skapar han fantastiska skivor. Black Ships Ate The Sky är bland det bästa jag hört ifrån honom. Och det beror mycket på att han samlat det mest fantastiska urvalet av gästartister jag sett på länge, länge. Baby Dee, Marc Almond och Antony Hegarty gör alla fantastiska framträdanden i Idumea, ett musikaliskt framförande av ett poem som präglar hela skivan.

Lupe Fiasco - Food & Liquor
Ibland kommer det, mirakulöst nog, bra musik ur den något mer kommersiella delen av amerikansk hip-hop och i år är det Lupe Fiasco som tagit tronen för min del. Det finns säkert andra också, men eftersom jag knappt lyssnar på musiken i fråga så är mitt urval tämligen begränsat. Food & Liquor är hur som helst en grym skiva. Och tro det eller ej, men den är så gott som helt förskonad från pinsamt, ostigt kackel om hur vansinnigt cool artisten i fråga är och hur många bitches han har.

Gamine - Sabotage
Två brittiska Frankrike-fetischister som spelar in chansons med ödesdigra texter och reste över halva Europa bara för att få tag på rätt sorts flygel för att ge dem det optimala soundet. Pretentiöst så det förslår, på min ära, men slutresultatet kan inte beskrivas som något annat än makalöst.

Beirut - Gulag Orkestar
Zach Condons light-version av Östeuropeisk folkmusik i melodramatisk indietappning skulle ha kunnat gå så fel, så fel. Men han lyckas mirakulöst nog hålla balansen i sitt uttryck och även om skivan bitvis är på gränsen till överdådig så är det fortfarande ett fantastiskt stycke musik.

Sickoakes - Seawards
Om det bara hade legat mer snö ute så hade den här skivan varit ännu bättre. Det är en ljuvligt avskalad historia som tar god tid på sig i alla element och är som gjord för att bara ligga komatisk i en snödriva och frysa ihjäl. Eller höstlöv. Eller vad som helst som kan kopplas till de mörkare årstiderna.

Justin Timberlake - Futuresex Lovesounds
Man får säga vad man vill; när det gäller finslipad och vansinnigt påkostad popmusik finns det ingen som gör det som Timbaland. Och Justin Timberlake har talang som ett jävla as. Jag förstår och sympatiserar med alla som avskyr människan i fråga, men den här skivan är bara riktigt bra på ett sådant där objektivt sätt. Inte så att jag har lyssnat märkvärdigt mycket på den under året, utan snarare så att den nämns av respekt för hantverket som ligger bakom den.

Under Byen - Samme Stof som Stof
Jag tycker inte om Danmark. Det är ett obehagligt land med kuslig kultur och ganska mycket äcklighet. Men sedan finns det Under Byen. Jag introducerades till deras musik i våras, efter jag fick reda på att de skulle komma till Hultsfredsfestivalen. Trots min skepsis för landet i fråga så väckte gruppen mitt intresse och tamejfan om de inte gav mig en redig rundspark när jag fick händerna på deras skiva Kyst. Att sedan se dem live var helt överjordiskt. Samme Stof som Stof når inte riktigt upp till samma nivå som Kyst, men det är fortfarande en fantastisk skiva. Drömsk, dunkel och stundtals rätt obehaglig. Som en musikalisk Grimm-saga. Skönhet och ond, bråd död.

Sunn o))) & Boris - Altar
I år gick två av världens främsta drone-band ihop för att göra en skiva tillsammans och så förbannat bra det blir. Förutsatt att man redan tagit sig över den mentala tröskeln som krävs för att man ska kunna inse storheten med drone- och sludgemetal. Det är möjligt att det är mer av en mental rubbning än någon slags uppväckelse, men trevligt är det. På ett ganska domedagigt vis.

Och där tar listan slut. Men jag reserverar mig självklart inför framtida tillägg, eftersom jag huvudsakligen skriver den här listan ur minne och det vore underligt om det inte var några skivor jag missat. Det är dessutom fortfarande ett helt gäng skivor jag måste lyssna mig in mer på innan jag gör någon bedömning. Tills vidare är dock ovanstående ett rätt habilt axplock.

Hedersomnämnande:
Chris Cornell Live in Stockholm Bootleg. Självklart. Snubben rev av en snabbvisit till Stockholm för att promota den senaste Audioslaveskivan med en solospelning bestående enbart av Chris och en akustisk gitarr. Resultatet, som lyckligtvis fångats i en riktigt bra inspelning av någon slug sate, är tamejfan bland det bästa jag hört i år och i mitt tycke betydligt bättre än Audioslave-skivan i fråga, men eftersom det egentligen inte är en skiva så ligger den här istället för på huvudlistan. Mer sologrejer, Chris, för helvete.

Årets sämsta skiva:
Jag har sagt det förut: Joakim Hillsons debutskiva är den sämsta skivan varje år.

Att se fram emot 2007:

2007 lär bli ett grymt musikår. Det är två stundande releaser som jag ser fram emot mer än något annat. Först och främst släpper Nick Caves nya projekt Grinderman sin debutskiva 2007, även om den redan läckt ut på nätet. Vad jag kan avgöra av det jag har hört låter det verkligen som att Gothfarbrorn och min husgud över alla andra har hittat tillbaka till kreativiteten med råge. En kreativ nystart är nog precis vad som behövs, att döma av de tämligen tama, om än fortfarande stabila, utgåvor som de två senaste Bad Seeds-skivorna utgjort.

Sedan ryktas det även att Chris Cornell kommer att släppa en ny soloskiva under 2007, även om jag inte riktigt lyckats bekräfta det ännu. Förutsatt att det stämmer så är det psykotiskt bra. Jag återfick en hel massa av min kärlek för Cornell efter att jag fick tag på bootleg-inspelningen av hans slutna solospelning i Stockholm tidigare i år. Vad gäller Audioslave har jag alltid varit rätt kluven, men Chris är bevisligen fortfarande en fantastisk artist. Om den nya skivan är lika bra som Euphoria Morning så kan årets skiva 2007 mycket väl redan vara självklar.

Dysterkvistsindierapparen och superproducenten El-P släpper nytt. White Stripes är i färd med att skapa något nytt. Men framför allt ser det ut att bli ytterligare ett fantastiskt år för postrocken. Nya släpp av Do Make Say Think, Explosions In The Sky, Gregor Samsa och 65daysofstatic. Även Pelican, Eluvium, Caspian, This Will Destroy You, The Mercury Program, Six Parts Seven, From Monument to Masses, Tulsa Drone, Joy Wants Eternity och Destroyalldreamers släpper nytt. Och om det inte säger er så mycket så borde ni verkligen ge det en chans och kolla upp några av de nämnda artisterna. Det är värt ansträngningen.

Vad gäller min sedvanliga soundtrack-mojäng så känns det som att jag redan har namedroppat fullt tillräckligt i den här posten. Nu återstår bara att önska alla människor ett bättre 2007 och en förhoppningsvis trevlig nyårsafton.

Kärlek.

Hemstad

Så bussresan var över förväntan. Trångt så in i röva måhända, men det fanns andra faktorer som gjorde det betydligt mer njutbart än sittplats på tåg. Tystnad. Det faktum att folk inte rörde sig så förbannat. Avsaknaden av utskänkningstillstånd, vilket i förlängningen medför en total avsaknad av drängfulla civilingenjörer och turister. Och så Mehdi, förstås. Mehdi var vår busschaufför som gjorde resan än bättre med sin torra humor. Exempel:

"Toaletten ligger under den bakre trappan i bussen. När ni använder toaletten måste ni sitta ner, det är en regel vi har. Och jag har en kamera här framme så jag kan se om ni sitter eller står...
Hehe.. jag bara skojade."

"Ja hej alla passagerare. Det är så här att vi har ett nyförlovat par med här på bussen, som jättegärna vill sitta bredvid varandra. Skulle någon kunna tänka sig att flytta? Jag kan bjuda på en läsk."
En ung tjej ger dem sin plats.
"Ah, vad bra. Jag ljög om läsken."

Och som en bonus såg han nästan exakt ut som Hägga, en av mina senare artistupptäckter. När vi väl är inne på honom kan jag ju tillägga att alla borde älska Hägga. Dels för att han gör fantastisk musik och ännu bättre livespelningar men även för att han är en väldigt fin människa. Och för att han tyckte att jag var snygg. Ja, det finns hur många anledningar som helst egentligen. Lyssna och avgör själva.

Det är juletider nu, alltså. Ska gå och köpa den sista julklappen för året om en stund. Träffade Anton och slammade igen mitt tarmsystem med den närmast otrevligt goda gratinerade pastan på Heroes och hittade skorna jag dreglat över i ett halvår till 50% rabatt. På det stora hela en väldigt bra dag. Även om det inte blev så mycket sova av i natt.

Jag får skjuta på listan över årets bästa skivor till antingen senare ikväll eller om ett par dagar, beroende på tid. Listan är klar, det är bara en fråga om att orka skriva ner allt, i synnerhet om jag tänkt motivera mina val.

Tills dess; god jul, Sverige.

Soundtrack: Hägga - Goodnight my friend

Extra Extra

Jag behöver skriva av mig mer. Passar så lagom nu, va, men vem är jag att försöka utöva kontroll över mitt liv egentligen?

Igår (tror jag det var) fick jag omdömet att min blogg är bra kaffeläsning. Jag kan inte direkt påstå att jag förstår vad detta skulle innebära, men jag tar det som en komplimang. Själv är jag oförmögen att göra något annat än att gorma om småsaker och skriva när jag dricker kaffe. Ett beteendemönster som byggts upp efter åtskilliga timmar på caféer i depressiva människors sällskap. Eventuellt i sällskap av positiva människor som jag sedermera deprimerar.

När jag flyttar till Kalmar är jag tillbaka på ruta noll vad gäller kaffebryggare, så då har jag en ursäkt att skaffa mig något maffigt. Bryggaren jag haft i Hultsfred följde med lägenheten och den sög dolme, men den var tillräckligt ändamålsmässig för att jag inte skulle känna mig manad att investera i en ny. Men inte längre; nu har jag alla anledningar att utföra en vetenskaplig undersökning om vilken utrustning som skulle vara lämpligast för att gå ett steg längre i svärta. Jag vägrar att ge vika för espressovågen. Det är bara fusk.

Åh, förstå att kunna göra saker utanför lägenheten? Det låter nästan för bra för att vara sant.

Soundtrack: The World/Inferno Friendship Society - I wouldn't want to live in a world without grudges

Extra

Ja jävlar. Jag är uppe i 60 poster på den här bloggen nu. Det kanske inte är så märkvärdigt objektivt sett, jämfört med hur mycket vissa människor bloggar. Vissa människor har dock, trots allt, självdisciplin till skillnad från mig. Så jag är nöjd.

Och där ser man. Jag klarade inte av en dag utan dator, så nu sitter jag på skolan och lallar igen. Det hade ju säkerligen gått smidigare om det hade funnits något annat att göra i min lägenhet i stället, men precis allt är packat och omlokaliserat förutom lite studielitteratur och några plagg som ska hålla mig sällskap på bussen upp till Luleå. Det är imorrn, alltså. Min Hultsfredsperiod är över på allvar. Det har varit en upplevelse, absolut, men det är då verkligen på tiden. Jag är så trött på den här byn vid det här laget att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Så jag behöver fokusera på något och vad är egentligen bättre än att jobba på bloggdisciplinen?

Jag kollar inte mycket på Aftonbladet.se längre. Jag brukade göra det, eftersom det är lättuggad kissochbajsunderhållning som man kan konsumera utan att bidra till det ekonomiskt. Dagens artikel då: en putslustig historia om att tomten har hälsoproblem och kommer att dö i förtid. Smakfullt. De har till och med anlitat en jävla bantarprofessor för att smäda en fiktiv figur vars fysiska attribut uppkom i en reklam för Coca Cola. Förbanne mig att det måste vara en långsam nyhetsdag. Skit samma, hur som helst. Det intressanta jag lade märke till i den här artikeln är hur pass lite den skiljer sig åt i läsvärdhet och nyhetsvärde från Aftonbladets övriga journalistik. Självironi kan vara störtkul, alltså. Men inte om man redan suger på allvar.

Listan över 2006 års bästa skivor har kommit en bra bit på väg och är nog redo vilken dag som helst. Vad som är betydligt tradigare är ju dock att klura ut 2006 års bästa låtar. Inte nog med att det finns en milhjard; det största problemet är att jag inte har något minne för årtal. Och ärligt talat är det inte fysiskt möjligt att backtracka genom allt jag hört i år och datera skiten. Så det kommer inte att bli så. Det blir nog en betydligt mer lös historia, men det måste göras. Jag gör alldeles för få listor för att uppfylla mina kulturfascistkängor. Och det är ju tänkt att ska jobba proffessionellt med att sätta prislappar på kultur inom en relativt snar framtid. Så det är så lagom dags nu.

Men njae, nu börjar det bli dags att runda av det här. Så snart jag lyckats krångla mig igenom Adressändrings förbannat oflexibla procedurer, det vill säga. Lägenheten är skinande ren och numera lika mysig och hemtrevlig som en massmördares farstu. Obehagligt måhända, men ett passande slut.

Soundtrack: Faun Fables - Live Old

Mögel

Hur kommer det sig egentligen att ens ägodelar sväller upp till helt löjliga proportioner så fort man börjar packa ner skiten? Jag förbluffas varje gång över hur mycket prylar jag lyckas samla på mig; utan att ens anstränga mig. Jag svär att jag inte har köpt så pass mycket böcker att det ska vara två pappkassar mer än när jag flyttade till Hultsfred, men verkligheten tycks vara jävligt inbiten på att bevisa hur fel jag har. Men nu har jag i alla fall fått så gott som allt nertryckt i väskor och påsar och byggt feta berg av allt överflödigt skräp. Så nu gäller det att fixa lite smådetaljer och sedan trampa vatten resten av vägen fram till fredag. Jag må åka buss från Sthlm till Luleå, men till och med det känns fan attraktivt just nu.

Anywho, till helgen kommer jag med största sannolikhet att offentliggöra vilka skivor som var bäst 2006. Det kommer bli en fin lista vill jag lova, inte minst eftersom jag har bäst musiksmak i världen. Men kanske främst eftersom 2006 har varit ett jävligt bra musikår.

Fram tills dess har jag att uppleva två dagar utan dator. Det är alltid intressant att få ett hum om hur kulturskadad man har blivit, så det är spännande spännande.

Snart är det jul.

Soundtrack: TV on the Radio - Wolf Like Me

Julklapp

Jag har hittat det jag helst av allt vill ha i julklapp. Skit i datorer, köksredskap, kläder och vad fan som helst. Jag vill ha en förhandsbokning av en DVD-box som kommer att släppas i november. 692 avsnitt på 179 DVD:er till det ringa priset av 1600 australiensiska dollar (dryga 9000 kronor). Jag talar självklart om samlingsutgåvan och återutgivningen av tidernas bästa tv-serie. Jag har försökt föreställa mig hur löjligt stor den här boxen måste vara egentligen, men jag kan inte riktigt få grepp om det. Det enda jag vet är att det skulle vara sjukt creddigt att äga den.

För några månader sedan hittade jag även en fantastiskt... intressant artist på Myspace. Karl Matthews har Aspergers syndrom. För en liten snabblektion: Aspergers syndrom är en form av högfunktionell autism som ofta karaktäriseras av att personen i fråga dedikerar sig helhjärtat och fullkomligt till ett väldigt begränsat antal starkt inringade intressen. Så pass fullkomligt att de ofta har svårt att relatera till och engagera sig i vadhelst som sker utanför dessa. Karl Matthews är intresserad av två saker: Reggae och urmodern av brittiska såpor; Eastenders. Så följdaktligen har han självklart komponerat ett par reggaelåtar om sina två favoritkaraktärer ur tv-serien. Gary Hobbs och Kat Slater. Den förstnämnda är charmig om än inte vidare märkvärdig, men Kat Slater-låten är så förbannat bra. Digga, för bövelen!

Inte många dagar kvar i Hultsfred nu, alltså. Och till råga på allt verkar det som att det kommer lösa sig med flytten. Livet flyter på helt ok just nu, måste jag säga, trots stressen. Helt ok.

Catch you on the flipside.

Soundtrack: Karl Matthews - Kat Slater (uppenbarligen)

Götlaborg

Det är december och överallt regnar det utav bara fan. Det gäller inte bara i Hultsfred, och detta vet jag rentav av erfarenhet! Jomenvisst för fan, jag har ju varit utanför hålan hela förra veckan och irrat runt i Göteborg och till och med hunnit med en sväng till Vänersborg och hälsat på min vän som tjänar pengar på att sticka nålar i folk. Och inte på något akupunkturigt sätt heller.

Men först och främst: det var helt överjordiskt att se Woven Hand. Jag svär att jag tamejfan inte var mer än en hårsmån ifrån att bli frälst på plats. Tungt, massivt, spottande, fräsande, vansinne, domedag och allmän överbelastning på de flesta nivåer. Det var nästan så att jag inte orkade med att se extranumrena för att min hjärna kändes som smiskad gravlax, men i slutändan var det ingen större konst att "uthärda" det hela. Stort så in i helvete. Jag hade till och med stundtals svårt att svära under veckan som följde. David Eugene Edwards lär ju vara Jesus. Minst.

Jag fick tid att träffa så gott som alla mina kära Göteborgare under veckan och det var fantastiskt roligt på alla tänkbara nivåer. Den enda baksidan var väl egentligen bara att jag önskar att jag hade haft mer tid på mig, men i slutändan kommer man aldrig att ha all den tid man vill ha. Det är bara så livet fungerar. Jag behövde ta mig en del tid till att bara vandra runt och, för att rycka en hemskt utnött poppsykologisk term ur tomma intet, finna mig själv eller något åt det hållet. För oavsett hur kul det var att vara i Göteborg så hade jag fortfarande ett redigt trucklass med issues som jag behövde tid att försöka klura ut på egen hand. Så det blev inte fullt så mycket social tid med alla mina vänner som jag kanske hade velat, men det är som bekant som det är.

Så det blev häng på Hagabion och Woven Hand med Mattias och övernattning i hans hus uppe på ett berg. Fatta att bo i ett hus uppe på ett berg i Göteborg. Det är bara så knasigt att jag inte ens kan komma på en snitsig kommentar om hur knasigt det är. Som en bonus träffade jag även fullkomligt oväntat Linda, en gammal gymnasiebekant från Luleå, på Hagabion. Det är lite kusligt när det händer, men det var en väldigt positiv överraskning. Trevlighet, för fan. Söndagen var det muffinsbak och var planerat födelsedagskalas, men det blev inte av eftersom offret hade flyttat helt sonika. Så jag, Robin, Sofia och Ivar (vilka jag våldgästade under veckan) åt upp alla muffins själva och lagade palt istället. Det börjar bli något av en tradition, rentav. Och det är för övrigt världens grej att fylla palt med kikärtsröra.

Sedan var det dags att rejva som ett jehu under veckodagarna. Jag lade märke till att mitt minne för årtal bara blir sämre och sämre. Jag åt sushi och spanade möbler med ninjapiraten Therese som jag inte heller träffat på minst en halv evighet. Tappade min sushi-oskuld, vilket var på tiden, även om det ledde till ett jävla sug för sushi under resten av veckan. Det var fett värt att träffa Therese om än aningen bittert att hon kommer flytta till Örebro snart, vilket gör framtida visiter än mer krångliga men det löser sig. Hon har koll på läget i alla fall, vilket är förbannat kul att se.

Sedan var det någon av dagarna där då jag bara vandrade runt zombiefierad i stan och åt saker hela tiden. Sunset Falafel är fortfarande typ jättebäst, för övrigt. Det var en sådan där tidigare nämnd själasökandedag eller dylikt. Leta efter underliga butiker, leta efter julklappar, grubbla runt och bara allmänt känna sig något vansinnigt kulturellt rubbad efter att ha bott i Hultsfred. Köpte en ny Parker-penna för 60 spänn, skrev som en galning och tappade bort den nästa dag. Inte första gången. En jävligt dyr ovana. Tittade på böcker på SF-bokhandeln och kände mig helt vilse. Tittade på skor som jag verkligen inte har råd med. Och det summerar väl den dagen. Såg på film senare på kvällen. Tror jag. Jag har inte riktigt full koll på tidslinjen här. Någon Håkan Nesser-historia, hur som helst, som var trivsam men inte särskilt spännande. Ungefär som Håkan Nesser. Uppenbarligen.

Så var det fan onsdag då. Spenderade merparten av dagen hos Åsa som var jetlaggad och förkyld och som jag inte heller träffat på ett par evigheter. Pratade flera ton med strunt, pratade lite vettigheter också, drack te varvid jag för andra gången den veckan kände behovet av att smäda tepåsar och gjorde varma mackor. Åsa har två smörgåsjärn i sin lägenhet. Två smörgåsjärn. Det är typ nästan lika knasigt som att bo uppe på ett berg. Sedan såg vi på The Office och upplevde den där unika blandningen av gapskratt och paralyserande genans som David Brent har en tendens att orsaka. Så gav jag Åsa en hembränd cd-skiva som jag glömt vad det var på men som alldeles säkert är helt magnifik. Och sedan mer prata och titta på slumpmässiga såpoperor och problem med volymkontrollen till teven. Finfin dag, joru. Som väntat drog jag på mig en del förkylningsbakterier, men som väntat kickade jag även deras ass. Sedan var det avslutning på kvällen med senaste James Bond-rullen som var en positiv överraskning, om än kanske inte någon direkt överjordisk upplevelse. Specialeffekter, pang-pang, light-drama och gott om håhåhå-moment. Klart värt. I synnerhet eftersom jag under det senaste året huvudsakligen sett film på en 20-tummare som piper så det skär i öronen.

Och så tåg till Vänersborg på torsdag för fan. Emil och Anjelika. Emil har fått mage och börjat få igång sin business på allvar. Anjelika jobbar på hälsobutik och de två har en otroligt dyr soffa som var fett skön att sova på. Det blev mängder av dravel och skitsnack. Jag blev fullkomligt ägd i sushi-ätning och sedan var det slentrianfrosseri och film som gällde. Kung-Fu Soccer respektive Doom. Kanske inte världens höjdare, men jag har saknat att se på smygb:iga filmer med den där grabbhalvan. Det väckte en del av de bra minnena jag har från Wendelsberg.

Men dagen efter var det hemresa. Blev paranoid utav bara fan i Jönköping, eftersom deras informationssystem är lika logiska och entydiga som rhorschach. Men det funkade fan elit i slutändan. Så rullade jag in i Hultsfred igen och var fetpeppad och galet produktiv i ett par dagar innan det gick upp för mig att jag fortfarande bor i den här byn. Så det är b-uppsatsen som gäller nu. Sista ansträngningen innan jag kan packa ner skiten och lämna den här hålan bakom mig. Snart kan jag räkna dagarna på en hand, vilket hade varit euforiskt om jag inte fortfarande hade psykotiskt mycket saker att göra fortfarande. Men resan gav mig åtminstone nog med pepp för att klara av slutspurten innan jag far hem till Luleå och firar jul ett litet tag. Så tack som fan till alla mina Göteborgsnötter och förhoppningsvis tar det inte alltför länge innan vi träffas igen.

Och peace out, liksom.

Soundtrack: Magnolia Electric Co - Leave the city

Sömnlös i Hultsfred

Jag ids inte gå och lägga mig riktigt ännu. Är fullt upptagen med att sitta och lyssna på överväldigande skum musik. Just nu är det Current 93:s senaste skiva Black ships ate the sky som gäller och jag blev just upplyst om vilken perverst bra sångare Marc Almond, som gästsjunger på ett av spåren, är. Jag var aldrig något större fan av Soft Cell, alltså. Stora delar av New Wave-rörelsen ger mig mest huvudvärk. Men vilken jävla röst, ärligt talat. Han har släppt en sjuhelvetes massa solomaterial som jag inte ens tänkt på innan. Det blir nog nästa projekt att utforska det.

Men det bli först när jag återvänder, för om en sisådär nio timmar sitter jag på tåget till Göteborg, i smått desperat förhoppning om att där finna lite energi och för all del livsvilja som ofta är svår att finna i Sveriges mest hypade håla. Jag håller tummarna. För ärligt talat, om jag inte blir upplyft av att se David Eugene Edwards live och träffa allsköns vänner som jag inte träffat på en halv evighet så vete fan vad som kan göras åt saken.

Jag såg en rätt apfet dokumentär häromdagen på SVT. Morricone dirigerar Morricone. Ärligt talat visste jag knappt om att han gjort vidare mycket mer än ledmotivet till Den Gode, Den Onde och Den Fule, men satan alltså. Gubbfan har talang. Så jag har tagit och lagt till han till den skapligt jävla digra listan över artister som jag bör kolla upp. Det är helt makalöst hur mycket jag fuckar runt med musik nuförtiden. Om jag var musikfascist när jag bodde i Luleå så har jag ingen aning om vilken nivå jag ligger på nu. Torde väl ligga någonstans mellan guru och prettojävel.

Hjärtliga gratulationer till Kevin Federline, för övrigt. Efter att i månaders tid struttat runt och verkligen ansträngt sig för att framställa sig själv som en skandalös praktloser för att försöka bilda buzz runt sin debutskiva - värsta fläskigaste kampanjjoxandet - så släpptes den då slutligen och världen höll andan. 6500 exemplar sålda första veckan. Hälften av turnén inställd pga bristande intresse. De arenor som fortfarande arrangerade spelningarna kunde inte ens locka in förbipasserande gratis. Det är en ljusglimt i alla fall. Vad kan man säga?

PopoZao!

Soundtrack: Current 93 - Idumea feat. Marc Almond