Ring, klucka, ring

Nyårsafton känns osedvanligt lugn, rent känslomässigt, men det beror väl antagligen på att jag redan haft ett smärre sammanbrott över de senaste fyra dagarna eller så. Skönt att få det bortgjort, liksom, så att man kan göra något vettigare när det väl faktiskt händer saker runt omkring en. För hey, oavsett hur patetiskt mitt liv nu är så hjälps det inte något vidare av att jag misshandlar mig själv över det. Introspektiv i all ära, men en aning får man lov att lägga band på sig.

Så som nyårslöfte, för att anta en fjantig liten tradition, ska jag försöka göra en lista över saker som jag inte tänker bry mig ett skit om eller överhuvudtaget engagera mig i under det kommande året. Det ska nog bli intressant att se hur länge jag klarar av den ansatsen. Det är ju hur som helst först nästa år, så vi tar det hela då.

Förresten så kommer Band of Horses till Göteborg i mars. Med The Cave Singers som support, dessutom. Med andra ord är det bara att överleva tills dess, då. Och det borde ju faktiskt gå bra.

Soundtrack:


Band of Horses - The Funeral

Årets

Eller något åt det hållet, i alla fall.

Årets Skivor:

• Band of Horses - Cease to Begin

Om man tänker sig att Jane's Addiction började spela folkinfluerad popmusik så får man en hygglig bild om hur Band of Horses låter. Många säger att den här skivan inte är lika bra som deras debut, men de är idioter. Cease to Begin är typ så bra så den nästan gör livet värt att leva.

• Battles - Mirrored

Battles är så rasande pretentiösa att man nästan får bråck av att lyssna på dem. Ta ett gäng vansinnigt talangfulla rock- och metal-veteraner som rökt peyote och fått för sig att göra en klåfingrig tolkning av ett vardagsrum eller dylikt, så har du Battles. Det går egentligen inte ihop överhuvudtaget och låter mest som en distad dropkick i skallen. Men det är jävla bra skit, alltså.

• Arcade Fire - Neon Bible

Arcade Fire sparkar så mycket röv att det nästan bara är löjligt. Det känns nästan onödigt att motivera det här valet, egentligen. Det borde räcka för vem som helst att bara lyssna på Intervention för att förstå deras storhet. Så gör det.

• Taken By Trees - Open Field

Jo, jag brukade ju gilla The Concretes någorlunda, men hade som alltid för mig att det till en stor del var Victoria Bergsmans förtjänst. När så hon lämnade bandet så visade det sig vara en riktig tolkning av det hela, då Concretes helt plötsligt blev tråkigare än Weetabix. Bergsmans nya projekt, Taken By Trees, är dock förstås helt jävla lysande. Hon har bland de bästa rösterna i musiksverige idag. Det har inte att göra med någon slags teknisk expertis, utan snarare att hon i varje ton låter som att hon är på gränsen till ett nervsammanbrott. Ljuvligt deprimerande.

• Robert Plant & Alison Krauss - Raising Sand

Den här skivan borde ju egentligen inte vara så bra, men ibland lyckas två musiker vars röster passar ihop helt perfekt bestämma sig för att göra en duettskiva. Jag är ju en fullkomlig sucker för bra stämsång och Robert Plant är ju inte en helt oäven låtskrivare heller. 2007 års svar på Mark Lanegan och Isobel Campbell, helt enkelt.

Årets Besvikelser (bara för att vara motvals):

• Maia Hirasawa - Though, I'm Just Me
  

Ännu ett tragiskt exempel på vad som händer när man tar en i grunden fantastisk artist och tar för givet att det måste bli ännu bättre bara man lägger till trettio kanaler av pompa och ståt i mixningen. Jag förälskade mig fullkomligt i hennes EP från 2006, med lågmälda kompositioner där Maias röst och personlighet hade fritt utrymme. Att så sedan höra det förbenta åbäke som kom att bli hennes officiella skivdebut var ungefär som att gå på värsta grymma restaurangen och få en tallrik rännskit serverad. Ännu en grym artist som sönderproducerats.

• Chris Cornell - Carry On

Det är bara så typiskt. Här har vi Chris Cornell, frontman i Soundgarden, skapare av 1999 års överlägset bästa skiva, Euphoria Morning. Inte orimligt att man sätter höga förväntningar inför hans första skivsläpp på åtta år utanför Audioslave. Och så visar det sig vara en sådan rykande hög av oinspirerat dravel att man undrar vart fan en så pass fantastisk musiker lyckades gräva fram skiten. I stort sett outhärdligt från början till slut.

Årets Böcker:

• James Meek - The People's Act of Love

Ödemarksporr och filosofi.

• Cormac McCarthy - The Road

Postapokalyptisk porr och storslaget ordbajsande.

• Per Petterson - Ut och Stjäla Hästar

Naturporr och livsbejakande.

Julekul

Det lilla glädjeskuttet kring jul har lagt sig till ro vid det här laget och det sedvanliga vemodet börjar sakta men säkert ta dess plats. Händer varje år och det är inget som jag varken förvånas av eller förfasas över. Det är bara en mer påtaglig episod av samma slag som präglar året i övrigt. Små stunder av motivation, där man ser ett syfte med det man gör, ända tills dess att man åter igen kommer fram till hur ytterligt meningslöst det mesta är. Tillbaka till det underpresterande lunket som förblivit oförändrat sedan jag kommer inte ens ihåg när.

Ibland undrar jag om jag inte hellre bara haft mig ett ordentligt jävla sammanbrott och slagit sönder saker i stället för den näst intill absoluta apati jag känner inför det mesta. Jag skulle kunna klara av min utbildning hur lätt som helst, men vad är meningen med det? Jag skulle kunna föra en underhållande blogg, skriva krönikor och betraktelser, men till vilket syfte? Det har inte att göra med att jag känner mig malplacerad, missnöjd eller ens nödvändigtvis längtar efter något större. Jag har förlikat mig med min utbildning och det är kul att lära sig saker, men det är inte som att jag jagar en dröm eller något sådant. Inte längre, hur som helst. Jag känner mig fortfarande som ett eko från tiden innan Hultsfred. Jag har tappat kontakten med hälften av alla människor jag känt, men med några få undantag bryr jag mig inte om det heller. Det är bara så förbannat tråkigt. Allt är bara ritualer. Allt är bara självhävdande. Genuinitet kommer några enstaka gånger i livet och då är risken rätt god att man är för luttrad för att inse det. Så då är man fast i sin låda av vanföreställningar till nästa gång någon knackar på.

Men tyvärr kan även den obehagligaste platsen förvandlas till ett hem. Till den stabilitet man fått för sig att man behöver i livet. Så det är ju roligt. Kan man sitta där och skriva långa, pretentiöst ångestladdade inlägg på sin blogg, eller liknande.

Jag ska skriva en sedvanlig liten sammanfattning av musikåret också. Den kommer bli betydligt kortare än den förra, eftersom jag inte bryr mig lika mycket längre. Eller för att musikåret varit relativt underväldigande. Vilket som.

Jag är i alla fall i Luleå. Det känns varje gång att det är här jag har mina rötter. Inte en helt angenäm känsla, men man kan ju alltid hysa en liten naiv förhoppning om att det kommer att leda till lite självinsikt. Vi får se hur det blir med den saken. Jag hade tänkt mig att bli en gnutta mer egocentrisk, sådär, så jag kanske möjligtvis eventuellt rapporterar vidare om min underväldigande tillvaro här. Annars kommer det väl att dröja till nästa motivationstillfälle. Tjosan hejsan.