Fighting for peace is like fucking for virginity

Jag förstår mig fortfarande inte på alla s.k. vänsteraktivister. Och jag har verkligen försökt. Jag menar självklart inte vänsteraktivister i allmänhet, det vill jag klargöra på en gång. Jag menar de coola katterna som media älskar att skriva om. De som på något vis lyckats definiera begreppet aktivism. Som i sin bisarra känsla av självrättfärdighet lubbar runt och protesterar genom fysiskt våld. Och jag förstår det inte.

Oavsett hur många människor med dylika övertygelser som jag försökt få att förklara resonemanget bakom det hela så osar det lika mycket av hjärntvätt och skenhelighet varje gång. Det finns ord för att beskriva ideologier som bekämpar oliktänkande med våld - ideologier som alltid frodas under ett upphöjt etiskt rättfärdigande. Och oförmågan att okritiskt dra paralleller är äcklande.

Jag önskar överhuvudtaget att jag kunde förstå vad det är med socialism och humanism som förvrider vissa människor till hjärntvättade kuggar i någon slags kollektivt inbillad idealistisk process. Om inte för annat så åtminstone för att veta vart i helvete det gick fel egentligen. Det finns inget rättfärdigande för våld, oavsett hur genomruttna och sjuka ens meningsmotståndare är.

Att det fortfarande finns människor i dagens samhälle som på fullaste allvar dristar sig till att använda fred och solidaritet som förevändningar för våld - när vi ser den tankegången i fullaste effekt på en internationell nivå dagligen - är minst sagt deprimerande. Det är oinspirerat, kontraproduktivt och synnerligen patetiskt. Och det kommer kanske som en fet chock, men det finns en viss risk för att det inte kommer leda till den gosiga utopi ni tycks föreställa er.

Kusligt, jag vet.

Soundtrack: Jay-Z - Dead presidents

Tipsrunda!

När Donald Rumsfeld nyligen sade: "Denna förtryckarregim är upptagen med att försöka starta krig i stället för att underlätta livet för sina medborgare", vilket land talade han om då?

1: Nordkorea
2: USA

Svaret kan tyckas uppenbart, men det gör det inte logiskt för det. Eller mindre skrattretande. Att kritisera USA:s utrikespolitik är som att sparka på någon som ligger, men det kan fortfarande vara underhållande att påpeka den högklassiga retorik som präglar deras senaste kampanj.

Jag är mest totalt förbluffad över att deras luftmätningar inte visade någon radioaktivitet vid området provsprängningen. Inte ett dugg förvånad över att Kim Jong-Il inte provsprängt några kärnvapen, men fullkomligt förbluffad över att mätningarna inte gav utslag. You know, efter allt superklasse arbete vi såg från den amerikanska underrättelsetjänsten innan Irak-kriget med satellitbilder och all that jazz.

Men de sparar sig till efter de är klara med Iran, förstås. Popcorn.

Soundtrack: The Four Tops - Reach Out (I'll be there)

Mnoga bullshit

Jag kan knappt komma ihåg den senaste gången massmedia varit så pass skoningslös. De har redan lyckats tjoffa bort en minister (som förvisso kommer landa mjukt på en fet bunt av avgångsvederlagssedlar) och är på god väg att hänga ytterligare en. Det är uppfriskande att se. Och patetiskt. Det är en sådan oerhörd bedrövelse som cirkulerar bland tyckare runtom i landet och det var ganska förutsägbart egentligen att det skulle blåsa upp till en skitstorm över den första potentiella skandalen som uppdagades.

Licensavgifter, människor. Något som varenda människa i Sverige försöker undvika att betala. Är vi arga för att Borelius varit så jävla duktig på det? Skämt åsido, det är klart att det är fel. Men jag får bara rysningar när man försöker koppla ihop fuskandet med Borelius rikedom och politiska sympatier på diverse otroliga vis. Jag utropar trams. Att koppla ihop politik med moral är otroligt fjantigt och verklighetsfrämmande. När ska folk sluta sura över regeringsskiftet och aktivera sig istället? Om det framtida samhället oroar er så mycket så engagera er och påverka det från grunden. Jag är så utled på allt bittert krypskytte. Definiera samhället själva, för helvete.

Som Thomas Tidholm uttrycker det:

Jag har inget att säga
om valet av ny statsminister. Den förra var bra
och jag tycker den här också är bra.
Jag tycker alla statsministrar
är precis lika bra. Jag tycker
att dom har tid att prata med den vanliga
människan som är ute och går. Då tycker jag
att dom på något sätt står och
målar sig i ansiktet. Då tycker jag
att dom håller bra färg.

Jag tycker att dom kan säga
att vi har demokrati
ungefär lika bra. Alla säger olika
men alla säger lika bra om demokrati,
och om skatterna är också bra på alla håll.
Jag tycker alla statsministrar
är som folk är mest
lika bra och vill helst bo i vanlig lägenhet
lika bra. Då tycker jag
att dom ska ha larm.

Statsministrarna har regeringskris tycker jag
ibland, då tycker jag att dom är med i TV
och säger som det är med pannan och munnen
i olika vinklar, fast bra. Då tycker jag
att dom är rädda för konsekvenserna.

Jag tycker att alla statsministrar har
lika bra fruar, som dom tar med sig på fester i
ganska bra klänningar med broscher. Då tycker jag
att alla fruar betyder lika mycket för sin man.
Då ser man att dom sitter ihop.

Jag tycker att alla statsministrar har lika
hemligt telefonnummer så att man inte kan ringa
på nätterna och säga att man mår bra eller
om man inte mår lika bra.Då får man klara sig
och vänta tills nästa val. Då sover dom.

Jag tycker att alla statsministrar är bra
och alla utrikesministrar och kommunikationsministrar
och invandringsministrar är lika bra.
Jag tycker att när dom dör kommer det nya
och dom är också lika bra.

Soundtrack: Mogwai - Friend of the night

Ingen som vinner

En journalist mördas i Ryssland efter åratal av hot och vad ser man i medierna annat än tillrättalagt sympatitjafsande och pissljummen kritik mot den ryska regeringen. Bildt känner djup sorg och bedrövelse över det inträffande. Pressmeddelandekänslor. Och han hoppas att de ryska myndigheterna kommer göra sitt yttersta för att reda upp det hela. Feh. Aftonbladets reporter står och ser sorgsen ut framför ett berg av blommor och tidningen skriver om hur de minsann kommer påbörja ett samarbete med Novaja Gazeta. Fantastiskt. Hela världen ger uttryck för en kolossal vrede efter mordet på Politkovskaja, vilket mycket väl kan leda till positiva saker. Men...

Detta kommer efter att en överväldigande majoritet av västerländska medier nästan kusligt enhetligt ställt sig på Rysslands sida i Tjetjenien-konflikten genom alla år. Efter att med hull och hår ha svalt varenda utspel från den ryska regeringen ämnade att smutskasta de tjetjenska separatisterna. Efter en patetiskt uppenbar ovilja att kritisera ens de mest uppenbara vidrigheter den ryska regeringen ägnat sig åt. Nu passar det sig tamejfan att piska upp en storm om hur världen måste sätta press på Rysslands politiska regim!

Att en välkänd personlighet måste dö innan det finns grund för omfattande mediala eller politiska aktioner mot Putin är ett sorgligt tecken av vår tid. Likaså är den farhåga jag har över att hela den här politiska förnärmelsen kommer lägga sig på rygg åter igen så snart nyhetsvärdet av Politkovskajas död har svalnat. På samma sätt som den fullkomliga förödelsen av Groznyj föll i glömska på ett bara några veckor.

Att det oligarkiska systemet i Ryssland passar världens ekonomiska makthavare alldeles utmärkt är den sorgliga sanningen. Samma ekonomiska makthavare som råkar kontrollera majoriteten av västerländsk media. Det kommer bli väldigt intressant att se hur vinklingen av den här händelsen kommer att te sig när de påklistrade sorgeperioden väl är över. Vem som kommer bli syndabock den här gången och huruvida de västerländska medierna kommer acceptera även detta utan ifrågasättande, som fallet var med Šamil Basajev och "terrordåden" i Beslan. Och hur snabbt även de mest välmenande publikationerna kommer rätta sig efter den officiella linjen.

Men man behöver nog inte oroa sig. De kommer nog hitta en lösning som faller alla i smaken även denna gång.

Blåst

Wow. Nu har jag just migrerat min blog till Blogger Beta. Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig, men det finns säkert massor av mer eller mindre intressant knussel man kan sysselsätta sig med. Så folk får ursäkta om designen kommer pendla hejfriskt mellan geni och vansinne under den närmaste veckan. Jag har ett stort behov av pyssel just nu, så för fan. Bring it on.

Äntligen börjar det bli höst i Småland, dessutom! Jag började bli trött på att solen reflekteras i min monitor hela tiden, så det ska nog firas på något vis. Antingen genom att hålla ett gediget blot eller genom att laga min helt bisarrt fantastiskt goda linssoppa. Det finns bara en person i världen som känner till receptet. Främst eftersom jag inte har några vänner att dela med mig av det till.

Offra en get!

Soundtrack: Gamine - Happy Birthday

Planer

Då var demobandslyssningen inför Rookiefestivalen klar, i alla fall. Har med mina kollegor sållat igenom en hel drös med mer eller mindre pinsamma affärer och lyckats sålla fram några guldkorn. Jag är nöjd med slutresultatet, eftersom de två artister jag fångades mest av kommer bli bokade. Jag väntar dock till det officiella bandsläppet innan jag nämner och ordbajsar om dem, så jag inte potentiellt snor någon eld från festivalledningen. Det är riktigt bra grejer, hursom.

Jag har dessutom myspace-horat en hel del de senaste dagarna och lyckats hitta ett redigt gäng fantastiska artister, så jag planerar att riva av en post med lyssningstips någon dag här.

Sedan måste jag ju bara säga; WTF Carl Bildt? Vilken fullkomlig sucker punch, på min ära. Förvisso respekterar jag karln som yrkesmänniska, men det gör det inte ett dugg mindre kusligt att katten kommer vara tillbaka i mediaströmmen igen och tveklöst återigen kommentera hur bcha det går för Sverige med jämna mellanrum. Så jävla retro. I övrigt har jag inte riktigt noterat något alls gällande regeringsförklaringen, eftersom jag var upptagen med att titta på målarfärg som torkade.

Vilket, även det, är jävligt retro.

Soundtrack: Heather Nova - Island

Det går långsamt

Men nog går det. Man måste finna sätt att aktivera sig själv och även om jag fortfarande misslyckats med att skaffa mig en ny hobby har jag i alla fall gjort mitt bästa för att inte gro fast i min lägenhet. Tills vidare rör det mest att jag börjat simma och gymma igen, eftersom jag var i sämre form än Ulf Larsson var innan han blev Skeletor.

Idag bokade jag biljett till Woven Hand på Sticky Fingers den tvådje december. Ett bra tag kvar, med andra ord, men så är ju David Eugene Edwards en så outsägligt fet morot att jag lär överleva vad som helst så länge jag lyckas dra mig till Göteborg när han spelar. Jag har missat karln två gånger och att missa honom igen vore näst intill en dödssynd. Han är min husgud och jag kommer vara helt bisarrt fnoskig och übersentimental när jag ser honom, det vet jag redan nu. 16 Horsepower må vara splittrade, men eftersom Pascal Humbert kommer med D.E. till Sverige så kommer likväl två tredjedelar av Horsepower att stå på scen. Aah. Det kommer bli tårar av, det vet jag redan. Tårar, domedagsbanjo och Guds Straff.

Och min mormor klarade sin operation galant, för övrigt. Hon diagnosticerades med cancer för några månader sedan och det var galet tursamt att de upptäckte den så pass tidigt. Jag behövde verkligen en lättnad, så det betyder allt just nu. Min mormor är den vackraste människan jag någonsin träffat.

Soundtrack: Woven Hand - Story and Pictures