The Comeback

Så det har blivit en lite paus av. Anledningen till detta är relativt enkel; för det första har jag flyttat till en ny stad och för det andra har jag ordnat upp mina studier, som har varit hyggligt kaotiska det senaste året.

Nu bor jag i Kalmar. Äntligen, skulle man kunna säga. Helt plötsligt bor jag inte längre på en plats som sakta men säkert får en att tyna bort, utan i en stad där man rentav kan göra saker utanför lägenheten. Bara en sådan sak som att spontant gå ut och ta en fika känns gudomligt. Men vad som känns ännu bättre, om man inte skulle gilla caféet i fråga, är möjligheten att gå till ett annat. Yes box, det finns till och med valmöjligheter. Det var ett tag sedan jag upplevde det, måste jag säga.

Min lägenhet är ungefär en tredjedel så stor som den jag hade i Hultsfred och det är en märklig känsla att komprimera sitt liv på sexton kvadratmeter. Det är ingen stor grej dock, eftersom jag spenderat ett år där jag delade ungefär samma yta med en rumskamrat. Så jag har vant mig vid hela klaustrofobigrejen redan. Det är instängt men hemtrevligt. Dessutom är lägenhetsytan inte fullt lika viktig nu heller eftersom man, som jag tidigare nämnt, faktiskt kan göra saker utanför lägenheten! Det känns fortfarande helt surrealistiskt. Ett liv bortom Runka och Gråta™ liksom. Who'd'a thunk it?

Jag väntar fortfarande på ett bra tillfälle för att ta en ordentlig titt på staden, dock. Jag har släntrat runt en hel del och hittat några finheter, men har än så länge inte haft någon ordentlig motivation att verkligen lära känna staden på allvar. Så vi får se när det händer. Snart har jag fixat allt konkret bestyr med flytten, så det börjar väl närma sig. Men mer om Kalmar i ett senare inlägg. Min hjärna är inte så samlad ännu, efter b-uppsatsskrivande och tentor, men snart ska jag komma igång med bloggandet igen och jag har ett gäng planer för framtida poster. Den här posten är mest ett livstecken för eventuella läsare, såväl som för mig själv.

Vi hörs snart, änna.

Soundtrack: Emily Haines - Crowd surf off a cliff

Berghagen vs Hagelstedt

En av juletidens höjdpunkt måste nog vara när Åsa Hagelstedt på sin blogg anklagade den där extremt obehaglige trivselfascisten Lasse Berghagen för att handla porr. Och den mediala skitstormen som blåste upp ur det hela. Maken till ilska, alltså. Att döma av erfarenhet tycks det mig att en så pass aggressiv försvarsställning som LB intagit mest bara tjänar till att inkriminera honom ytterligare. Jag menar för helvete, att fläka ut sig i Aftonbladet och hota med stämning över ett blogginlägg? För att då inte nämna den utsökta ironin i att gubben inte tycks bry sig nämnvärt om att Aftonbladet var de som överförde "skandalen" från en relativt sett minimal läsarkrets till att publicera skiten på löpsedeln till Sveriges största tramsblaska. Även om det verkar som att blaskan redan börjat ångra beslutet, eftersom de successivt börjat radera vissa artiklar på sin nätupplaga.

Någon behöver skaffa sig en mediestrateg. Eller banta av sig några kilo hybris och införskaffa en gnutta självdistans. Ryktesspridning i bloggsfären är varken nytt eller förbigående - precis som i övriga världen - och det är bara att bita ihop och ta det. Men någonstans djupt inombords känner jag att det skulle vara smått underhållande att se vad som skulle hända om nu Bergis vora korkad nog att gå vidare med stämningen. Om han tycker att det som hänt nu är smutskastning så lär han få sig en tankeställare när tusentals andra bloggare gladeligen viger tid åt att smäda skiten ur alla tänkbara aspekter av hans gråblaskiga arsle.

Spänning, spänning.

Soundtrack: Sunn O))) - Bathory Erzebet

Preliminärt Tjugohundrasjudravel

Så idioterna fick rätt och Saddam Hussein är nu avrättad. Tanken var uppenbarligen att göra det hela till en slags symbolhandling. Som vanligt. Men i slutändan, när all uppdämd självrättfärdighet svalnat så kommer faktum att kvarstå att åter igen har ett politiskt etablissemang tagit sig rätten att bestämma vem som förtjänar att leva och dö. Och det är lika sjukt och korkat vare sig det handlar om en massmördare eller vem som helst annars. 2007 står inför mänskligheten och Saddams avrättning är en relativt fet symbolhandling som tyder på att samhället politiskt sett inte kommer förbättras nämnvärt i år heller. Samma gamla informationskrig och demonstrationer av moralisk överhöghet.

Oavsett hur mycket de försöker få det att verka som att den självständiga regeringen i Irak var de som propsade för den snara avrättningen så är det helt enkelt så att de enda som hade något att tjäna på det hela är Washington. De slipper numera oroa sig för den ingående vetskapen Saddam hade om det militära stödet från framför allt USA som lade grunden för hans makttillträde. Allt för att skaffa sig en militärt stark allierad mot Khomeini. Ett flertal av de höga politiker som gav Saddam sitt stöd sitter även i USA:s nuvarande regering. Med andra ord har samma människor som godkände och banade väg för Saddams brott mot mänskligheten idag blivit hans bödlar. En genomrutten ironi som borde göra vem som helst illamående, oavsett vilken avsky man må ha känt för Saddam i övrigt.

De som tror att Saddams avrättning kommer tjäna som något annat än en martyrdöd för att ytterligare förbistra läget i mellanöstern kan ju ta och räcka upp en hand och sedan ta plats i idiothörnan. Det är nästan skrattretande att se hur många som förväntar sig att Saddams avrättning kommer att utgöra något slags startskott för Iraks återuppbyggelse. Men det är klart, så länge man förlitar sig på uddlös nyhetsrapportering så kommer det att framstå som att det var det visaste och bäst informerade politiska beslutet i världshistorien. På samma sätt som att alla irakier jublade när USA gjorde sitt intåg i landet och på samma sätt som Afghanistan invaderades för att befria de förtryckta kvinnorna.

Det är bekymmersamt, alltså. Bekymmersamt och distraherande. Just nu skulle jag mest vilja fokusera på b-uppsats och kaffe, men hjärnan vandrar.

Jag borde verkligen, verkligen skaffa mig en hobby.

Soundtrack: Sunset Rubdown - Stadiums and Shrines II