Train is pain

Det gick verkligen chockerande väl att åka tåg till Luleå. Jag antar att jag är relativt van vid tristess vid det här laget, så det spelar uppenbarligen en rätt stor roll. Men framför allt hade det (kanske) att göra med skivan jag brände till resan:

Cake - Frank Sinatra
Andrew Bird - Sovay
Geto Boys - Damn it feels good to be a gangsta
Mitchell Brothers - She got it all wrong
Regina Spektor - Samson
Lilium - Whitewashed
The Incredible String Band - No sleep blues
Cecilia Bartoli - Sposa son disprezzata
The Apples in Stereo - Rainbow
Imogen Heap - Hide & Seek
Kind of Like Spitting - Shuffle kick hum a tune
Rasputina - Saline the salt lake queen
Rod Stewart - Young turks
The Paradise Motel - Circles
Bedouin Soundclash - Murder on the midnight wire
The Kinks - Living on a thin line
Psychedelic Furs - Love my way
Elliott Smith - Pitseleh

Kluckrent för att upprätthålla livsviljan. Jag döpte skivan till något påhittat skrivet i braille med tuschpenna, vilket är helt absurt eftersom hela poängen går förlorad. Men det är väl lite tanken.

Så hur som helst var det måttligt intressant att spendera hela midsommarafton på ett tåg. Det enda som skilde resan från vilken annan tradig Connex-färd som helst var att de sålde sill i bistron - jättekonstigt - samt att det var en myriad av olika nationaliteter som knixade runt. Jag räknade finnar, ryssar, tyskar och italienare. Charmigt med internationellt resesällskap, mindre charmigt med alla turistvibbar. I min hjärna går inte entusiasm och tågresor ihop särskilt väl. På plussidan kan även nämnas att det bara var uppskattningsvis två timmar oavbrutet barnskrik den här gången också. Sött. Det bästa av allt var dock att jag nog skrev mer under den här resan än vad jag gjort under praktiskt taget hela hösten, så förhoppningsvis innebär det att jag har lite mer material till den härna bloggen också.

Så Luleå igen, hur som helst. Jag skriver mer om Luleå en annan dag. De bygger lite grejer, men i övrigt ser det ut som vanligt. Det är midsommardagen och allt är stängt, så jag har inte riktigt kunnat kolla av läget ännu. Ingen annanstans i Sverige är röda dagar lika döda.

Jag funderar på att börja med rubriker igen. Jag må vara fett kåt på minimalism, men det ser lite huvudvärkigt ut som det är. Den som lever får se.

Soundtrack: Rasputina - Saline the salt lake queen

Kamikaze

Jag hade ju undvikit festivalsnuvan, för helvete. Så gick jag omkring och kände mig tillfreds med mitt feta immunförsvar. Sedan fick jag den briljanta idén att titta på fotboll med fyra förkylda människor, då. Helt briljant.

Så näsan rinner av bara fan och som ett av många resultat av detta har mina blogposter om Hultsfredsfestivalen blivit försenade och kommer sannolikt inte att komma innan all tänkbar aktualitet dunstat bort från ämnet. Men det är helt ok, för i morgon tar jag mig (förhoppningsvis) till Luleå över sommaren. Fullkomligt utfattig, utan sommarjobb och med hyror att betala och pluggande att ta tag i, men det är skönt ändå. Det är ganska intressant att upptäcka vilka ofattbara nivåer av tråkighet man kan överleva, men ibland kan det behövas en paus. Som till exempel nu, när blotta tanken på en morgondag är så nedslående att mitt hår krusar sig.

Frågan är bara vad Luleå kan erbjuda för att göra saken bättre, då. Rollspel med Jon är alltid ett fett uppåttjack, men helt spontant känns det som att det kommer krävas ett smärre mirakel för att jag ska få motivationen tillbaka. Det är pissigt att vara förbannat intresserad av en utbildning och dessutom veta att man har vad som krävs för att klara den med glans, men likt förbannat inte ha styrkan att ta i så mycket som behövs. Men vi får hoppas på det bästa, va. Jag sätter lite orimliga förväntningar på Luleå, men någon gång ska väl saker och ting gå ens väg här i livet? Vi kör på det.

Soundtrack: Under Byen - Slå Sorte Hjerte

Fusion

Solen går tamejfan alltid i moln just när jag är på väg ut ur min lägenhet. Jag har inte bestämt mig för om det är kusligt eller irriterande. Det börjar bli på tiden att vi får lite smärtsamt varmt väder här i skogen, tycker jag. Den här balansgången mellan regn och solsken är bara störig.

Jag har börjat lyssna på Phish. Ytterligare ett av många band som jag inte tagit mig tid till att lyssna på tidigare. Mest för att jag varit orolig för att de skulle visa sig vara för mycket överhypad kokainpsykedelia, typ Grateful Dead, men det visade sig lyckligtvis fel. Riktigt jävla skön blandning av psych, fusion och amerikansk trad-rock.

Jag framför även mina djupaste kondoleanser till Brad och Angelinas dotter. Ett av de mest tragiska offren hittills för Hollywood-skådisars tvångsmässiga behov av att ge sina barn absurda namn. Piloh Shitt, liksom. Det är bara en tidsfråga.

Soundtrack: Phish - Mound

Jacht Zwei

En vidareutveckling av nedanstående post om hela den här razziadealen. Yeah. Intressen föreligger på en upphovsrättslig nivå att sätta käppar i hjulen för piratkopiering. Det är idiotiskt, men det är fakta. Det finns ett godtagligt motiv bakom det, även om tillvägagångssättet och tankebanan i sig är dummare än en påse nötter.

Men det var först idag jag lade märke till att beslagtagandet även infattade Piratbyråns servrar. Det vill säga en upphovsrättskritisk organisation som förespråkar piratkopiering, men i sig inte bidrar till den. Piratbyrån samlar texter, utmanar och väcker frågor. Effekten blir, med andra ord, att brott mot upphovsrätten nu helt plötsligt infattar även tankebrott. Ack, du sköna nya värld.

Jag vet inte vad jag ska säga. Det är bara så outsägligt korkat att jag får ledvärk av skiten.

Soundtrack: Deep Purple - Highway Star

Trams (kvalificerat)

Så var den överväldigande uppgiften för den här terminen avklarad. Det vill säga att kompilera och pitcha en projektplan för hur vi ska göra Nocturnal Rites till liksom världens fetaste band. Jag önskar att det hade varit roligare, men varje ord jag skrivit har känts som att skita ut en sten. Det är en väldigt obehaglig känsla för mig, eftersom jag vanligtvis är en veritabel cyklon av ordbajs. Men det är nog inte en långvarig åkomma. Det handlar mest om min motivation, som var döende redan i februari.

Jag avskyr att framföra förberedda presentationer. Jag föredrar att bara gorma och hjärnknulla människor - en mer flexibel approach, skulle man kunna säga. Men tanken var att det skulle vara en väl planerad, sammanhängande pitch för att sälja in våra idéer, så jag var så illa tvungen att stapla upp vad jag ville få sagt. Givetvis ett stort misstag. Nu gick det väl inte käpprätt åt helvete, direkt, eftersom det nog var ganska få som hade tillräckligt med energi kvar för att tolka min prettoengelska vidare djupt. Men själv har jag svårt att minnas när jag senast kände mig så pass obekväm med ett framförande. Ticks i benen och bajs i hjärnan. Men det är bakom mig nu.

Nu är det ju fortfarande en jävla massa andra lösa trådar som måste fipplas ihop innan jag kan klassa mig själv som ledig, då. Hur fan det ska gå till återstår att se. Pluggande, pengabrist och räkningar är inget vidare underlag för självförverkligande, men jag har en tendens att åsna mig igenom all dynga i slutändan. Inte för att jag blir mer positivt inställd för den sakens skull, men det är bra att ha en liten naiv horisont där framme, som grund för ytterligare förhalande om inte annat.

Soundtrack: Hawksley Workman - You and the candles

Pojkar vill

Det här inlägget kan klassas som ett mellanting mellan fyllnadsmaterial och frukt.

Jag har kommit fram till att anledningen till alla långa uppehåll i mitt bloggskrivande förmodligen har att göra med den kreativa pressen jag sätter på mig själv. Guförbjude att jag någonsin skulle skriva något som inte var polerat och insiktsfullt, liksom. Det är som själva tanken med min blogg till att börja med. Det är min gimmick, det är mitt livsblod, etc. Min perfektionism och min jävla kreativitetsångest, som ju må vara nyttiga på många sätt, men det är samtidigt rätt tråkigt att vara fullkomligt förslavad under inspiration. Jag måste bli bättre på att krysta fram saker, så det här inlägget är ett led i det strävandet. Med andra ord: jag ska försöka börja skriva fler inlägg med ytterligt begränsad substans, utan att för den sakens skull bara svamla. Det är målet.

Förresten är anledningen till att jag tagit bort mina inläggsrubriker en protest mot snuttifiering. Eller, ja, dels det, men även för att jag annars sitter oskäligt länge och försöker vara fyndig med dem. Jag är, trots allt, den jag är.

Soundtrack: Islands - Don't Call me Whitney, Bobby

Jacht

Hur patetiska kan myndigheter bli? De bevisar sin löjliga naivitet genom att slå till mot The Pirate Bay, i lulliga förhoppningar om att det kommer göra ett uns skillnad i kriget mot piratkopieringen. Nu vill jag ju inte ge dem några tips, egentligen, men jag undrar om de inte skulle klara sig lite bättre om de anställde i alla fall någon som vet hur internet fungerar. Som vet hur piratkopiering fungerar. Som förstår att det aldrig, aldrig någonsin, kommer gå att stoppa.

För det första kommer TPB att vara igång igen inom en vecka, garanterat, med den enda skillnaden att polisbudgeten fått sig en törn. För det andra så tycks de inte förstå hur många BT-trackers det egentligen finns på nätet. Det är fanimej grundläggande vett att de drabbade kommer flytta vidare till andra kanaler. Som myror, som virus, som människor.

Så många gånger hör man de bröla om hur de lyckats arrestera någon slags piratkapten, någon person som i sig är kritisk för strukturen kring nedladdningstjänster som underlättar piratkopiering. Som om det skulle vara sant. Som om den miljoner och åter miljoner människor som använder bittorrent sitter ihop som i ett korthus. För helvete, antipiraterna.

Det ligger ingen suverän organisation bakom piratkopieringen. Det är ett kulturellt uttryck, ett tecken av vår tid och en motreaktion på det kvävande ekonomiska systemet. Det är en naturkraft, inget fenomen, ingen fluga. Det är en fullkomligt logisk utveckling av mediakonsumtionen, som allsköns moguler fortfarande envisas att slåss mot istället för att harmonisera sig med det.

Det sorgliga i den här historien är, ryktesvis, att de svenska myndigheter som stod bakom tillslaget gjorde detta efter påtryckningar av den amerikanska filmindustrin. Alltid härligt att veta att sköna neutrala Sverige hänger från USA:s punghår även när det gäller företagliga intressen, alltså.

Soundtrack: Dead Kennedys - Kill the poor