Eftertanke

Så jag har försökt, till och från, hela veckan att komma fram till något insiktsfullt att säga om valet. Regeringsskiftet. Den enorma konfluxen etc etc. Men nej, det blir inget av det. Varje gång jag försöker sätta mig in i, eller överhuvudtaget bry mig om, partipolitik så blir min hjärna förlamad. Jag tar det som ett tecken. Infrastrukturen kommer förändras, men vem fan bryr sig? Många kommer påverkas av förändringarna, eftersom det är så världen fungerar. Det må vara en försämring av läget, visst. Det kan jag hålla med om. Men hela tanken med parlamentaristisk demokrati är grundligt rubbad till att börja med.

Makten, som jag konstant tjatar om, ligger hos folket. Så länge folket är villiga att inse detta och stå för sina förbannade åsikter om saker och ting. Problemet med samhället är inte att det styrs av ideologiska sammanslutningar, utan att folket låter sig styra av desamma. Den patetiska viljan att anta ett paket åsikter och fila ut eventuella ojämnheter är ett betydligt större problem än vilken färg statsministern har på slipsen. Och med det lämnar vi valet.

Min älskade mormor ska opereras idag. Så... vi får se hur det går med den saken. Men det går inte att skriva om märker jag nu. Jag får återkomma.

Soundtrack: Gregor Samsa - Young & Old

Tills vidare

Regeringsskifte, alltså. Jag skriver om det senare i veckan när jag har orken att strukturera lite grand. Jag har en del tankar om saken, så vänta och se.

Tills vidare finns det alltid annat att glädjas åt. De håller på att spela in en ny Turtles-film, till exempel. Jay-Z spelar in nytt material. Lars Ohly gav fingret åt en pissdryg Moderat debattör i direktsändning. Världen fortsätter vara intressant, oavsett hur irriterande den är i grunden.

Lögn - Förbannad Lögn - Statistik

Jag har haft 50 unika besök under den gångna veckan. Jag vet inte om det är glädjande eller deprimerande, men det är absolut intressant. Det är rentav 45 som kommit hit av fri vilja och den genomsnittliga besökstiden är 1 minut och 8 sekunder, vilket torde innebära att de flesta till och med stannar upp för att läsa saker. Coolt. När jag påbörjade Stenkastning var det uppskattningsvis 1 besökare i veckan, så något har väl förändrats till det bättre.

För övrigt hoppas jag att det framgick klart och tydligt att jag inte kommenterade den 11:e september den 11:e september. Detta eftersom jag inte skrev någonting om 11:e september, eller för den delen något annat, den 11:e september. Självrättfärdiga västerländska martyrkanoniseringar kan jag klara mig utan. Med all respekt till de avlidna och deras familjer samt andra berörda/sympatiberörda; 11/9 är numera en marknadsföringsploj. Det handlar ungefär lika mycket om att hedra de döda som julen handlar om Kristi födelse. Frågan är mest om det är skrattretande eller bara äckligt.

Vad gäller mer jordnära angelägenheter har jag lagt märke till att folk är jävligt överkritiska till blandskivor, till förmån för kassettband. Helt enkelt för att det inte är samma kärleksfulla hantverk och strävsamma process att komponera. Informationsålderns effektiviserande av allt och dylikt gurgel. Well, det kanske ligger något i det i och för sig, men jag kan inte relatera till det. Det tar oändligt lång tid för mig att bränna skivor. Exempelvis har jag snickrat på samma jävla skiva i snart ett halvår. Sedan är jag förstås, i vissa avseenden, helt enormt analretentiv. Hur som helst är det ett uppenbart fall av kulturfascism mot folk som inte har bra kassettdäck. Nästa gång jag hör någon kritisera blandskivor kommer jag utmana dem att komponera ett blandband med min arsliga stereo. Det borde få tyst på dem.

Så till dagens musiktips, förstås. Pinetop Seven. Phantastisk... vete fan. Kammarmusiksfolk? Eller något. Förbannat bra, hur som helst. De har ett gäng låtar man kan ladda ner gratis från deras websida, så lyssna lyssna. Det gör dem inte riktigt full rättvisa att namedroppas under en post om Jan Guillou, så ge dem en chans.

Nu, mina vänner, ska jag ge mig av för att hänge mig åt musikfascistiskt kritiserande av band son vill spela på Rookiefestivalen. Om det bara blir migränlik ångest eller om vi kanske rentav finner några guldkorn återstår att se och kommer antagligen att framgå i en framtida post, på ett eller annat sätt.

Spänningen är, återigen, olidlig.

Soundtrack: Art Brut - Rusted Guns of Milan

Prat, prat, prat

Nytt kapitel i den olidligt spännande artikelserien; Peter konsumerar mainstreamkultur. Efter att ha rivit av 24 avsnitt av Bones på tre dagar har jag nu påbörjat Weeds. Såg första avsnittet på TV3 häromdagen, men det finns inte en chans i helvetet att jag orkar vänta en vecka på nästa avsnitt. Mitt tålamod är fullkomligt anpassat till informationsåldern, vilket innebär att jag föredrar att allt jag konsumerar direktinjiceras i mig när jag ligger och jäser på min soffa. Helvetiskt bra serie, hur som helst, men löjligt kort. När ska det komma en serie som är lika oöverskådlig och utdragen som den mögligaste av Spelling-reliker men likväl ständigt fascinerande och, på någon nivå, underhållande? Det är skamligt att det ska vara så pass omöjligt att få tag på Kvinnofängelset. Jag behöver Kvinnofängelset.

Jag går just nu i spänd förväntan över valets slutspurt. Inte så mycket på grund av debatten mellan partierna, utan snarare debatten mellan väljarna och soffliggarna. Det brukar alltid uppstå allsköns oerhört krystad propaganda om demokratiska förpliktelser och guds straff framåt de sista dagarna av valkampanjen. Det är högst roande att bevittna självutnämnda förespråkare för allmänhetens bästa som försöker entusiasmera desillusionerade människor med metoder som är förvirrande snarlika de metoder som gör personerna i fråga desillusionerade till att börja med. Förbannat fin teater. Och högkulturellt. Själv kommer jag absolut att rösta, men det vore en lögn att påstå att jag inte förstår varför folk inte ser någon poäng med det hela.

Slutligen vill jag lyckönska Marianne Faithfull som tydligen drabbats av bröstcancer. Friskna till och sparka ass.

Soundtrack: The Herd - 77%

Trosdag

Jag brukar tjata om Benjamin Wetherill med jämna mellanrum, men det var ett tag sedan. Så jag tänkte bara beordra folk att kolla in den här inspelningen från en konsert med snubben så lär ni förstå vad jag yrar om. Annars är ni dåliga människor.

Jag dräglar fortfarande över Apples nya bärbara datorer. Jag kommer definitivt att köpa en så snart jag har 20.000 pix att avvara. Eller när Jesus återuppstår, vilket som nu hinner ske tidigare.

Jag har förresten fått husdjur! Inte direkt frivilligt, utan snarare som en konsekvens av att jag haft balkongdörren på glänt i några dagar. Hur som helst har några nyckelpigor slagit läger i min lägenhet. Eller i mina gardiner, för att vara exakt. Jag har inte döpt dem ännu, eftersom det nog är en dålig idé att bli alltför familjär med djur som förpuppar saker. För tillfället är det dock trevligt att ha lite sällskap. Betydligt trevligare än den psykotiska, Radar-resistenta flugan som terrat mig under det senaste dygnet. Dessutom är nyckelpigor jävligt pluskarmatiska (dagens ord, f.ö).

Ah. Ibland undrar jag om det kanske vore en bra idé att komma ut ur lägenheten lite oftare.

Soundtrack: Rage Against the Machine - No shelter

Gijou

Hey, ser man på. Jan Guillou ogillar bloggande. Jättemycket faktiskt. Bortsett från det sedvanliga gormandet menar han bland annat att folk som bloggar inte kan ha någon seriös sysselsättning eller för den delen seriösa avsikter. Han kritiserar även att olika människor skriver om olika saker på olika bloggar, samt att (och det här är min favoritgrej) "de inte har någon offentlig betydelse" eftersom de som bloggar inte är kända för allmänheten. Även om man bortser från det fantastiska uttrycket "offentlig betydelse" så är det ju bara helt unglaublisch. Läste även intervjun i sin helhet där han även åmade sig över hur sentimental han blir av trycksvärta, men det spelar mindre roll.

Det skulle alltså vara betydligt bättre om det bara var vissa personer som har rätt att uttrycka sin åsikt om saker och ting. Personer som Jan Guillou, som har läst alla böcker i hela världen. För som det ser ut i dagsläget håller mediemonopolet det fantastiska att sakteligen urholkas till förmån för åsikter som inte är vinklade på ett professionellt sätt, hujedamej.

Blah. Jag får skrivkramp för att det är för enkelt, egentligen. Som att piska en matta. På det stora hela är det ganska säkert att utgå ifrån att G-dog har fel i allt han säger. Men jag vill mest bara reagera som en hobbygrej. Jag har sagt det förut; allt som bidrar till att decentralisera inflytande är löjligt bra, vare sig det är pretentiöst, generiskt eller hopplöst ensidigt i sin utformning. Att JG känner sig motiverad att riva av ytterligare en patetisk polemik-cocktail är bara ett förbannat bra tecken på att saker och ting rör sig i rätt riktning.

Att Jizzy inte gillar att jag bloggar är en fett bra motivation till att - fortsätta blogga. På samma sätt som att Per Gessle Tycker Om När Du Tar På Mig är en fett bra motivation till att vara asexuell.

Soundtrack: Pinetop Seven - Witness

Irving Green och Valspäck

Irving Green dog av naturliga orsaker den 1:a juli och jag tänkte då att jag skulle nämna honom på min blogg, men jag slarvade bort det i min hjärna. Så här kommer en försenad hyllning. Som en av grundarna av Mercury Records var Green, förutom en stark röst för rock'n rollens framväxt, även en av de personer som bidrog mest till att bryta ned rasbarriärerna inom den amerikanska musikindustrin. Sarah Vaughan, Dinah Washington, The Platters och många fler fick sin första kick genom Mercury. Bolaget började i det lilla men kom att växa enormt under sina 25 år som oberoende. När det väl köptes upp av Polygram Records 1970 lämnade Irving Green bolaget, men hans arv är odödligt. Fett med respekt och vila i frid.

Jag undrar vad oddsen är för att de två personerna jag hedrat hittills på min blogg båda heter Irving.

Det kan även vara värt att i förbifarten notera att jag aldrig varit mindre intresserad av en valrörelse än i år. Massmedia tycks vara så inne på all dramatik som omgärdat det politiska spelet på sistone att de krämar ner sig själva på en daglig basis, men jag ser det bara inte. Den enda skillnaden mellan i år och alla andra år någonsin är att partiledarna börjat förstå hur man utnyttjar sensationalismkåtheten i landet. Det kommer inte att bli någon skillnad. Oavsett vilket parti som vinner kommer resultatet likväl att bli att landet fortsätter vira in sig i ett ständigt växande nystan av strukturellt krimskrams. Och det kommer fortsätta tills hela skiten brakar ihop under sin egen vikt. Så mycket ger jag för parlamentarism. Rösta, för helvete, men vänligen förvänta er inte mycket mer av den kommande stadsmakten än internt gnugg och sporadiskt skrävlande. Den verkliga förändringen kommer aldrig att ske på regeringsnivå. Och om den gör det; fly för livet.

Jag svär vid Odin att det varit i snitt två partiledarutfrågningar om dagen de senaste dagarna. När får folk egentligen nog? Ach. Jag är mest bitter för att det inte finns några valstugor att terrorisera i den här hålan. Vi får se om jag lyckas uppvigla något intressant på söndag när jag går och vagt entusiastiskt lägger min röst på det parti som... klär sig roligast eller något.

Soundtrack: Buffalo Springfield - For what it's worth

Frukt

Jag har masskonsumerat Bones idag och förbanne mig om det inte är den bästa TV-serien jag sett på länge. Jag är, vare sig jag vill det eller ej, en fullkomlig sucker för bra deckarhistorier. När det sedan varvas med allmänt jävligt sköna karaktärer, en aning cynisk humor, apsnyggt foto och jävlart perfekt mängd dramatik så spelar det ingen roll hur mycket jag rationellt sett ogillar TV-kultur i allmänhet. Jag älskar det. Dessutom görs ledmotivet av samma snubbar (Crystal Method) som gjorde ledmotivet (Name of the Game, med Tom Morello på gitarr) till Splinter Cell (vilket är fett eftersom underhållningsvåld är roligast i mörkret). Bara en sådan grej, liksom. Hur som helst, det är bra med datorer, eftersom man själv kan välja vad man utsätts för. Mindre bra är det dock eftersom man sitter där med 22 avsnitt på 45 minuter vardera när man har en fet pärm fylld med lagtexter och kontrakt att hamra in i skallen. Den eviga konflikten. Helt dramatiskt-like. Men dels orkar orkar jag inte riktigt tänka vidare på det i skrivande stund och dels har jag redan skrivit för mycket om det. Jag vet att ordbajs är gränslöst och vackert, men man får lov att dosera. Lite som sådan där burkgrädde. Även om det finns helt sjukt mycket mer grädde i behållaren än vad som egentligen är acceptabelt, eller för den delen logiskt, så behöver man inte använda upp allt.

Steve Irwin, då. Det torde väl nästan vara obligatoriskt att kommentera årets dödsfall. Det kanske får mig att framstå som aningen kall och cynisk, men det enda jag kan tänka på är den lamslående ironin i att en snubbe som gör sig en karriär av att käftas med krokodiler, peta i dödliga giftormar och skrika åt dem förolyckas i en konfrontation med en stingrocka. Den 17:e mannen i världshistorien att råka ut för detsamma. Hursom, jag var aldrig något vidare fan av hans shower, men han uträttade mycket bra skit för de hutlösa mängder pengar han tjänade. Vila i frid.

Idag har jag för övrigt noterat hur svårt det är att finna texter som behandlar en brist på saker. Kufiskt. Det borde ju logiskt sett finnas jävligt mycket saker att skriva om som inte finns, men jag viker mig. Jag tror dock stenhårt på att det kan vara en fantastisk affärsidé att skriva ingående pseudofacklitteratur om helt fantastiskt hypotetiska grejer. Finns ingen som helst skyldighet att vara sanningsenlig så länge man inte involverar faktiska händelser och personer, va. Och med tanke på att uppskattningsvis 93% av all facklitteratur som säljs (98,7% på Pocketshop) har som enda syfte att få folk att framstå som intellektuellt högvälborna så är det väl alltid någon som nappar. Det krävs inget marknadsföringssnille för att förstå att det ger fasansfullt mycket indie-cred att med rynkade ögonbryn läsa en biografi om någon som ingen vet ett skit om. Tänk på saken. Jag tänker på saken.

Soundtrack: Nobou Uematsu - Aria Di Mezzo Carattere

Konsumtion

Aah. Vilken TV-helg det har varit. Den har stått avslagen i snart en vecka, så jag kände att det var dags för några dagar dedikerade åt maximal konsumtion av skräpkultur. Så det har blivit Top Model-maraton på trean. Hade inte självdisciplin nog att följa det konstant, men snäppet mer än jag tänkt mig blev det i alla fall. Har inte varit så nere med programmet tidigare, men det var faktiskt oväntat inspirerande när man är på "rätt" humör. Mycket fjassande, förvisso, men det är inte mer än man kan förvänta sig. I slutändan ger det en rätt bra bild av modeller som riktiga människor, som en kontring till den rätt uttjatade, men tyvärr rätt så förståeliga fördomen att de bara är fnoskiga as på det stora hela. Fan, efter att ha hjärntvättat sig med tillräckligt många program börjar man rentav tycka om en del av dem. Men sedan blir det förstås utbalanserat av skrikiga, menlösa fjollor på Fear Factor (optimal bajs-TV, f.ö.) modellspecial som inte klarar av att hålla andan i mer än 15 sekunder. Ekvilibrium, tror jag det kallas. Det lustigaste av allt är väl att det är omöjligt att avgöra vilken av tv-serierna som är mer sanningsenlig (idiosynkrasier, jag vet), men man får försöka ta det med en nypa salt. Allt är, givetvis, en del av det massmediala hjärnknullandet som sätter igång varje gång man trycker på knappen eller tar upp en tidning. Oh, well, det är i alla fall bättre än att stagnera. Jag gillar provokation. Om det bara kunde vara lite mindre pastellfärgat hade det varit perfekt.

Musik också, för helvete. Såg The Animal Five live på Metropol i torsdags och det var gött. Vete tusan hur de låter på skiva, men de var underhållande live, även om de balanserade på gränsen till väl mycket putslustigheter. Bonuspoäng för sångarens spektakulära svettkörtlar. Det var en del av en kickoff-fest för att välkomna nya studenter till utbildningarna i Hultsfred, vilken inleddes med en amerikansk buffé. Lät intressant om än lite kusligt till en början, men i slutändan blev det grönsaksburgare med arton olika sorters dressing och... ruccola. Hur amerikanskt ruccola är vill jag inte riktigt uttala mig om, men det var säkert väl genomtänkt som någon sorts tvärkulturell gränsöverskridning. Eller inte. Sedan blev det Rattus (musikintrotävling) och mitt lag vann som vanligt, då. Det är alltid en kick att faktiskt ha nytta av ohemula mängder nonsenskunskap. Förvisso var priset öl (priset är alltid öl), vilket inte lockar något vidare. Men jag var nöjd med äran. Och självklart även vetskapen om att jag lyckades identifiera en Genesis-låt på två takter.

Så det var dagens mentala diarrésalva. Det kommer bli så här stundtals om jag eftersträvar att blogga någorlunda regelbundet. Jag funderar på att strukturera upp det så att jag skriver typ liksom ett inlägg med substans och ett med irrelevant schwammel. Det är planen. Det kommer inte hålla, eftersom jag är en ostrukturerad jävla tomte, men det är en plan.

Förresten är Gene Simmons Family Jewels fantastiskt god familjeunderhållning. Osbournes minus skadeglädje och idioti, plus ironi gånger hur grym Gene Simmons är. Det säger säkert någonting. Ekvationer var aldrig min starka sida, men i gengäld har jag väldigt många TV-spel.

Nej nu räcker det väl ändå. Inte ens jag orkar läsa längre. Dags att återgå till att lyssna på Hawksley Workman, världens just nu gubbfetaste artist, och fortsätta skriva någonstans där jag inte nödvändigtvis behöver stå för det senare.

Soundtrack: Hawksley Workman - Wonderful and Sad