Blomma
Så det här är läget, då. Jag har överlevt nästan två veckor utan dator, vilket jag inte trodde var möjligt. Teknikberoendet är ett faktum, men det är kanske ingen större överraskning eftersom praktiskt taget allt filtreras genom teknologiska medium nu för tiden. En ful ovana, egentligen, men vi har lyckats acklimatisera oss till det beundransvärt smidigt.
Jag är uppe i Luleå över sommaren och har börjat arbeta på allvar. Heltid, liksom och det känns i benen. Det är ett helt ok arbete, men är det verkligen tanken att man ska leva så här fyrtiofem veckor om året i framtiden? Det känns helt surrealistiskt. Man får ju knappt någon tid alls över till att göra meningslösa saker. Helt plötsligt måste man börja prioritera saker och ordna upp sin fritid för att uppnå maximal avlastning för att kunna gå till jobbet igen nästa dag och upprepa processen. Nästan så att man känner en gnutta ångest om man tar en timmes tupplur efter middagen och det borde verkligen inte hända. Seriöst, alltså. Inte undra på att världen är så uppskruvad och puckad som den är. Livet må vara ett sökande efter mening, men människor behöver sin meningslöshet också. Det är inte bra för själen att behöva motivera och berättiga allt man tar för sig. Det ska vara ok att sitta alldeles för länge och filosofera över fullkomligt meningslösa saker. Det är rentav en mänsklig rättighet. Vi tar sannerligen oss själva på för stort allvar. Vi strömlinjeformar och effektiviserar allt runt omkring oss för att leva ett effektivt liv. Allvarligt talat, världen.
Vi behöver inte det här. Om den här drönande passgången är priset vi får betala för ett kontinuerligt strävande efter perfektion så är det inte värt det på långa vägar. Det tycks vara näst intill en nödvändighet att driva in lite käppar här och var i ekonomins maskineri. Minska arbetstiderna och ge folk en fritid att tala om. Jag tror rentav att ett minskat behov av att effektivisera sin lediga tid kommer att leda till att påtagligt lindra den hutlösa överkonsumtionen av allt mellan himmel och jord. Det kommer att ge folk mer tid för att tänka över saker, umgås mer med andra, spela tv-spel, samla frimärken, spela rollspel, börja åka skateboard eller bara fördriva tid med att inte göra något överhuvudtaget. Och kanske, bara kanske, kan det skruva ner människor några varv. Och att döma av världen skulle det vara tämligen välbehövligt. Och kanske ge mig lite trevliga saker att skriva om i min blogg, för jag orkar inte använda den som ett medium för att kanalisera negativitet hela tiden.
Seriöst så måste vi börja riva lite strukturer här, alltså. Nu blev jag dessutom lite pepp efter att ha skrivit det här inlägget, så jag ska fundera vidare på saken. Tills vidare ska jag gå och lägga mig, läsa en bok och fundera på hur jag bäst kan spendera min söndag.
Jag är uppe i Luleå över sommaren och har börjat arbeta på allvar. Heltid, liksom och det känns i benen. Det är ett helt ok arbete, men är det verkligen tanken att man ska leva så här fyrtiofem veckor om året i framtiden? Det känns helt surrealistiskt. Man får ju knappt någon tid alls över till att göra meningslösa saker. Helt plötsligt måste man börja prioritera saker och ordna upp sin fritid för att uppnå maximal avlastning för att kunna gå till jobbet igen nästa dag och upprepa processen. Nästan så att man känner en gnutta ångest om man tar en timmes tupplur efter middagen och det borde verkligen inte hända. Seriöst, alltså. Inte undra på att världen är så uppskruvad och puckad som den är. Livet må vara ett sökande efter mening, men människor behöver sin meningslöshet också. Det är inte bra för själen att behöva motivera och berättiga allt man tar för sig. Det ska vara ok att sitta alldeles för länge och filosofera över fullkomligt meningslösa saker. Det är rentav en mänsklig rättighet. Vi tar sannerligen oss själva på för stort allvar. Vi strömlinjeformar och effektiviserar allt runt omkring oss för att leva ett effektivt liv. Allvarligt talat, världen.
Vi behöver inte det här. Om den här drönande passgången är priset vi får betala för ett kontinuerligt strävande efter perfektion så är det inte värt det på långa vägar. Det tycks vara näst intill en nödvändighet att driva in lite käppar här och var i ekonomins maskineri. Minska arbetstiderna och ge folk en fritid att tala om. Jag tror rentav att ett minskat behov av att effektivisera sin lediga tid kommer att leda till att påtagligt lindra den hutlösa överkonsumtionen av allt mellan himmel och jord. Det kommer att ge folk mer tid för att tänka över saker, umgås mer med andra, spela tv-spel, samla frimärken, spela rollspel, börja åka skateboard eller bara fördriva tid med att inte göra något överhuvudtaget. Och kanske, bara kanske, kan det skruva ner människor några varv. Och att döma av världen skulle det vara tämligen välbehövligt. Och kanske ge mig lite trevliga saker att skriva om i min blogg, för jag orkar inte använda den som ett medium för att kanalisera negativitet hela tiden.
Seriöst så måste vi börja riva lite strukturer här, alltså. Nu blev jag dessutom lite pepp efter att ha skrivit det här inlägget, så jag ska fundera vidare på saken. Tills vidare ska jag gå och lägga mig, läsa en bok och fundera på hur jag bäst kan spendera min söndag.
