Hjärta och smärta

Så det har varit alla hjärtans dag, alltså? Jag lade inte ens märke till det i år. Vanligtvis brukar man få hjärtan uppkörda i nyllet vart man än går, men det var ovanligt milt den här gången. Jag förstod det egentligen först när det var en enorm kö på kaffe-, konfekt- och ostaffären nere på stan. Och man kunde verkligen se hur obehaglig den här högtiden är för många människor. Och jag förstår dem. Att ha en högtid för kärlek och tvåsamhet är lika delar patetiskt och skräckinjagande. Jag förstår inte folks behov av att koncentrera saker hela tiden. Som om det skulle vara något slags tillfälle för att balansera fluktuationerna i ens karma eller så.

När ska folk bli less på att tjonga ut en massa pengar på symbolistisk kitsch? Eller en mer intressant fråga är när fan folk ska bli less på att få detsamma? Det är egentligen ganska lätt att förstå. Det är alltid trevligt att veta att man är uppskattad och så, men kom igen, världen. Vad har gåvor för värde när de är bundna till traditioner och pliktskyldighet egentligen? Spontanitet, för bövelen.

Jag tyckte så hemskt synd om snickaren som stod före mig i kön kallsvettig och köpte svindyra chokladbitar i en liten, hjärtformad låda. När han skulle prata med affärsföreståndaren lät det mest som ett förskräckt mummel, som om han skulle flytt ur sin egen kropp om tillfälle ges. Men men. Han fick säkert ligga i alla fall. Kul för honom.

Så var det det här med tentan, ja. Det kommer gå åt helvete. Gott nog. Jag mår bra i alla fall. Det beror sannolikt på att jag ätit väldigt mycket sushi på sistone. Nu ska jag ta en paus från pluggandet och spela lite våldsspel.

Soundtrack: Classic!