Pojkar vill

Det här inlägget kan klassas som ett mellanting mellan fyllnadsmaterial och frukt.

Jag har kommit fram till att anledningen till alla långa uppehåll i mitt bloggskrivande förmodligen har att göra med den kreativa pressen jag sätter på mig själv. Guförbjude att jag någonsin skulle skriva något som inte var polerat och insiktsfullt, liksom. Det är som själva tanken med min blogg till att börja med. Det är min gimmick, det är mitt livsblod, etc. Min perfektionism och min jävla kreativitetsångest, som ju må vara nyttiga på många sätt, men det är samtidigt rätt tråkigt att vara fullkomligt förslavad under inspiration. Jag måste bli bättre på att krysta fram saker, så det här inlägget är ett led i det strävandet. Med andra ord: jag ska försöka börja skriva fler inlägg med ytterligt begränsad substans, utan att för den sakens skull bara svamla. Det är målet.

Förresten är anledningen till att jag tagit bort mina inläggsrubriker en protest mot snuttifiering. Eller, ja, dels det, men även för att jag annars sitter oskäligt länge och försöker vara fyndig med dem. Jag är, trots allt, den jag är.

Soundtrack: Islands - Don't Call me Whitney, Bobby