Trams (kvalificerat)

Så var den överväldigande uppgiften för den här terminen avklarad. Det vill säga att kompilera och pitcha en projektplan för hur vi ska göra Nocturnal Rites till liksom världens fetaste band. Jag önskar att det hade varit roligare, men varje ord jag skrivit har känts som att skita ut en sten. Det är en väldigt obehaglig känsla för mig, eftersom jag vanligtvis är en veritabel cyklon av ordbajs. Men det är nog inte en långvarig åkomma. Det handlar mest om min motivation, som var döende redan i februari.

Jag avskyr att framföra förberedda presentationer. Jag föredrar att bara gorma och hjärnknulla människor - en mer flexibel approach, skulle man kunna säga. Men tanken var att det skulle vara en väl planerad, sammanhängande pitch för att sälja in våra idéer, så jag var så illa tvungen att stapla upp vad jag ville få sagt. Givetvis ett stort misstag. Nu gick det väl inte käpprätt åt helvete, direkt, eftersom det nog var ganska få som hade tillräckligt med energi kvar för att tolka min prettoengelska vidare djupt. Men själv har jag svårt att minnas när jag senast kände mig så pass obekväm med ett framförande. Ticks i benen och bajs i hjärnan. Men det är bakom mig nu.

Nu är det ju fortfarande en jävla massa andra lösa trådar som måste fipplas ihop innan jag kan klassa mig själv som ledig, då. Hur fan det ska gå till återstår att se. Pluggande, pengabrist och räkningar är inget vidare underlag för självförverkligande, men jag har en tendens att åsna mig igenom all dynga i slutändan. Inte för att jag blir mer positivt inställd för den sakens skull, men det är bra att ha en liten naiv horisont där framme, som grund för ytterligare förhalande om inte annat.

Soundtrack: Hawksley Workman - You and the candles