Berättigande
Så för att göra ett småtaffligt försök att summera:
Jag har faktiskt återfunnit lite av min inspiration. Tyvärr har samtidigt mitt kroniska begär av att förhala saker nått nya höjder, så jag har inte skapat så mycket. Å andra sidan har jag börjat rita igen. Det är trevligt att syssla med saker, har jag kommit fram till, men jag känner mig fortfarande rysligt oproduktiv. Inte så att jag ångestdväljer särskilt mycket gällande en eventuell framtida karriär, utan snarare gällande hela den där grejen med livskvalitet eller vad man nu vill kalla det. Någonstans så tycker jag ändå hyggligt mycket om själva essensen av min personlighet, men jag skulle inte ha något emot att bli en smula öppnare, kanske.
Jag testade hela den där sociala biten på midsommar, som jag spenderade i stugan på Hindersön med familjen och lite för många släktingar. En i grund och botten sund idé, kan tyckas, men samtidigt lite av en chansning, då det inte finns någonstans att fly från en ö när det blir för mycket. Och om man gömmer sig i skogen är det så förbannat mycket mygg att de bara skulle döda en. Men det gick bra den här gången. Tittade på fotboll, åt alldeles för mycket och lekte med eld i tre dagar. Det kändes bra, men samtidigt säger det väl inte så mycket. Min antisociala sida kommer ju och går lite som den vill.
Och så har jag jobbat, förstås. Det har gått tre veckor nu och det är inga större överraskningar än så länge. Det känns inte som att det nödvändigtvis är så bra att bli helt förhärdad vad gäller begravningar, men när man haft femton begravningar på tre veckor så blir det som det blir. Slentrian, liksom, och det är inte mer med det. Stort plus för att slentrianarbete gör att man kan vandra runt som ett UFO hela dagarna och lyssna på ljudböcker. Lite minus för att det inte känns så väldans utvecklande. Jag har plöjt åtta ljudböcker än så länge och känner mig hur intellektuell som helst, på ett ungefär.
Jag har funderat på att starta en smygblogg där jag fegskriver om saker jag inte riktigt kan stå för ännu. Antingen det eller att starta en ny blogg och låta den här kvarvara som ett arkiv. Jag har ju gjort det förut och det ledde inte till någon märkbar förbättring, direkt. Men någonstans känns det som att jag vill göra ett försök på en kreativ nystart igen. Att börja på en ny bok. Stenkastning har överlevt i två och ett halvt år och mycket har hunnit förändras sedan dess, men framför allt så känns det som att den har urvattnats något. Jag känner mig lite kluven efter drygt 120 inlägg och 2000 besök sedan starten, så vi får se hur det blir med det hela. Oavsett vilket så tror jag att det kommer att bli mer skrivet än tidigare här framöver. Resten är ju faktiskt mest bara kosmetiskt.
Men nu är det snart UFC, så jag rundar av här för idag.
Jag har faktiskt återfunnit lite av min inspiration. Tyvärr har samtidigt mitt kroniska begär av att förhala saker nått nya höjder, så jag har inte skapat så mycket. Å andra sidan har jag börjat rita igen. Det är trevligt att syssla med saker, har jag kommit fram till, men jag känner mig fortfarande rysligt oproduktiv. Inte så att jag ångestdväljer särskilt mycket gällande en eventuell framtida karriär, utan snarare gällande hela den där grejen med livskvalitet eller vad man nu vill kalla det. Någonstans så tycker jag ändå hyggligt mycket om själva essensen av min personlighet, men jag skulle inte ha något emot att bli en smula öppnare, kanske.
Jag testade hela den där sociala biten på midsommar, som jag spenderade i stugan på Hindersön med familjen och lite för många släktingar. En i grund och botten sund idé, kan tyckas, men samtidigt lite av en chansning, då det inte finns någonstans att fly från en ö när det blir för mycket. Och om man gömmer sig i skogen är det så förbannat mycket mygg att de bara skulle döda en. Men det gick bra den här gången. Tittade på fotboll, åt alldeles för mycket och lekte med eld i tre dagar. Det kändes bra, men samtidigt säger det väl inte så mycket. Min antisociala sida kommer ju och går lite som den vill.
Och så har jag jobbat, förstås. Det har gått tre veckor nu och det är inga större överraskningar än så länge. Det känns inte som att det nödvändigtvis är så bra att bli helt förhärdad vad gäller begravningar, men när man haft femton begravningar på tre veckor så blir det som det blir. Slentrian, liksom, och det är inte mer med det. Stort plus för att slentrianarbete gör att man kan vandra runt som ett UFO hela dagarna och lyssna på ljudböcker. Lite minus för att det inte känns så väldans utvecklande. Jag har plöjt åtta ljudböcker än så länge och känner mig hur intellektuell som helst, på ett ungefär.
Jag har funderat på att starta en smygblogg där jag fegskriver om saker jag inte riktigt kan stå för ännu. Antingen det eller att starta en ny blogg och låta den här kvarvara som ett arkiv. Jag har ju gjort det förut och det ledde inte till någon märkbar förbättring, direkt. Men någonstans känns det som att jag vill göra ett försök på en kreativ nystart igen. Att börja på en ny bok. Stenkastning har överlevt i två och ett halvt år och mycket har hunnit förändras sedan dess, men framför allt så känns det som att den har urvattnats något. Jag känner mig lite kluven efter drygt 120 inlägg och 2000 besök sedan starten, så vi får se hur det blir med det hela. Oavsett vilket så tror jag att det kommer att bli mer skrivet än tidigare här framöver. Resten är ju faktiskt mest bara kosmetiskt.
Men nu är det snart UFC, så jag rundar av här för idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar