Upponer

Jag känner mig knusslig. En arbetsplats där man har döden runt omkring sig på en daglig basis kanske inte är så peppande, när man tänker efter. Och bara det faktum att jag inte egentligen känner något överhuvudtaget när jag närvarar på begravningar känns stundtals oroväckande. Men så har döden aldrig tett sig särskilt dramatisk för mig. När jag var fem år gammal dog min farfar och efter han hade kremerats så satte sig min farmor och min mor ned för att förklara förfarandet för min nyfikna hjärna. Varpå jag kommenterade:

"Jaha. Nu är det bara krut kvar av farfar."

Barn har en fantastisk förmåga att måla bilder av saker och ting och jag var definitivt inget undantag. Någonstans känner jag att jag vill hitta tillbaka till ett visst mått av blåögd fascination. Att komma ifrån det totala rationaliserandet som jag ger vika för. Hitta andra uttryck än krassa definitioner. Men problemet är att samtidigt som det är en evolution så är det även motsatsen. En återgång till vad som var innan alla principer och förutfattningar lade sig som ett skydd mot den verklighet som annars hade kunnat förstöra allt som man omsorgsfullt hade byggt upp. Det behövs en dekonstruering av jaget och det är verkligen ingen lätt sak. Att utvecklas är busenkelt i jämförelse. Mitt problem är knappast att mitt sinne är outvecklat, utan snarare att det är för utvecklat. Lager på lager av verklighetsdefinitioner som inte tjänar till annat än att hålla mig tillbaka. Det verkar ju tyvärr som att det är ett perspektiv som inte utforskats nämnvärt. På samma sätt som att människor i allmänhet försöker att lösa problem genom att måla nya lager ovanpå dem när de borde angripas från insidan.

En sådan massiv ironi det är att det ska vara så komplicerat att förenkla saker.