Främmande

Jag har alltid varit väldigt stolt över mitt immunförsvar, men det tycks ha tagit semester. Eller åtminstone slappnat av tillräckligt mycket för att jag ska dra på mig små microförkylningar. Jag har haft feber två gånger på lika många veckor och snorat som ett helt dagis och det börjar kännas väl påfrestande. Det finns en förvisso en viss charm i att experimentera med huskurer, men det är kortlivat och snart därefter får man finna sig i att bara ligga som ett vrak och se på dålig tv. Det är lite som att vara arbetslös.

Så här i helgen fick vi besök av släktingar som jag aldrig tidigare träffat. Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till dem, egentligen. Huruvida man ska vara familjär och i sådana fall hur pass mycket? Jag försökte givetvis ta tillfället i akt för att öva mig på att dösnacka, men som vanligt så kändes det mest obehagligt. Jag förstås inte hur människor lyckas upprätthålla dösnack under så pass långa tidsperioder som de gör; i synnerhet inte när motparten är människor man inte känner. Kusligt att hålla på och göra avkall på ens verklighetsreferenser. Det blir plast av det hela. Men icke desto mindre så tycks det vara en nödvändig färdighet att lära sig om man vill nå någonstans. Man måste ge andra människor ett intryck av att man så hemskt gärna vill lära känna dem. Man måste lirka in sina små fasoner i andra människors verklighetsbilder. Oh, så roligt.

Nog för att jag mest bara förkylningsmuttrar för tillfället, men lite sanning ligger det nog i det. Vad man kan göra åt saken blir ett senare projekt. Jag har några idéer, både bra och dåliga.