Att hålla god min
Trots att jag börjar jobba omänskligt tidigt imorgon så kan jag inte riktigt gå och lägga mig eftersom jag av någon outgrundlig anledning känner mig så hemskt tillfreds för tillfället. Nu kanske ni säger att tillfreds är ett fånigt ord, men jag kan inte hitta något bättre. Och även om anledningen är outgrundlig så är väl själva tanken med den här bloggen att jag ska utgrundla (huh?) det outgrundliga. Så varför inte bara skriva av mig en smula? Det är inget genombrott, så det här inlägget kommer nog att te sig nästan lite väl innehållslöst i efterhand, men det är fint att i alla fall skriva några rader om de positiva vibbar man får, när de tyvärr inte kommer särskilt ofta.
Glädje har en tendens att slå mig i små doser och allt som oftast i bakhuvudet. Väldigt lömskt, men det vore både töntigt och kontraproduktivt att bli upprörd över en sådan sak. Idag var det bara en bild som behövdes. En bild som inte har ett dyft att göra med mitt liv för tillfället och som egentligen på sin höjd borde peta till några småbittra minnen. Men som på något sätt ändå korvade sig in på rätt sätt och satte snurr på något. Jag tänker inte ens försöka att analysera det hela.
Acceptans är något som jag funderat starkt på att prova på. Det handlar inte om någon slags likgiltighet inför saker, utan helt enkelt om att förbättra min förmåga till att stanna upp och låta saker bero. Så länge jag kan minnas har jag varit benägen att gå till grunden med praktiskt taget varje sinnesintryck och det har bara blivit värre med åren till den grad att jag smular sönder nästan allt för att försöka förstå mekaniken bakom. Det är konflikten som uppstår i dikotomin mellan analytikern och drömmaren, vilket jag verkligen inte kommer att gå in på idag, men som säkerligen kommer att behandlas när tillfälle ges och jag känner mig tillräckligt blödig. Nog sagt för ikväll att jag idag åtminstone lyckades acceptera en positiv impuls utan att bryta ner den och förta dess effekt. För första gången på länge så kommer jag kanske att somna med ett leende på läpparna. Det är åtminstone värt att nämna. god natt.
Glädje har en tendens att slå mig i små doser och allt som oftast i bakhuvudet. Väldigt lömskt, men det vore både töntigt och kontraproduktivt att bli upprörd över en sådan sak. Idag var det bara en bild som behövdes. En bild som inte har ett dyft att göra med mitt liv för tillfället och som egentligen på sin höjd borde peta till några småbittra minnen. Men som på något sätt ändå korvade sig in på rätt sätt och satte snurr på något. Jag tänker inte ens försöka att analysera det hela.
Acceptans är något som jag funderat starkt på att prova på. Det handlar inte om någon slags likgiltighet inför saker, utan helt enkelt om att förbättra min förmåga till att stanna upp och låta saker bero. Så länge jag kan minnas har jag varit benägen att gå till grunden med praktiskt taget varje sinnesintryck och det har bara blivit värre med åren till den grad att jag smular sönder nästan allt för att försöka förstå mekaniken bakom. Det är konflikten som uppstår i dikotomin mellan analytikern och drömmaren, vilket jag verkligen inte kommer att gå in på idag, men som säkerligen kommer att behandlas när tillfälle ges och jag känner mig tillräckligt blödig. Nog sagt för ikväll att jag idag åtminstone lyckades acceptera en positiv impuls utan att bryta ner den och förta dess effekt. För första gången på länge så kommer jag kanske att somna med ett leende på läpparna. Det är åtminstone värt att nämna. god natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar