För fan, Damien
Jopp, en till musikpost. Mitt liv är hemskt ointressant.
Damien Rice har fött en ny skiva och jag är rätt besviken. Snubben är fortfarande bra och stundtals smått genial, men 9 är långt, långt ifrån lika bra som 0 var. Jag hade som förväntat mig att ett fyraårigt uppehåll åtminstone skulle garantera att han inte drabbades av the Sophomore Slump (andraskivaskollaps) som typ alla andra artister med grymma debutalbum. Men som sagt, fortfarande en hygglig, stabil skiva. En fem komma åtta, liksom. Det är väl bara att hålla tummarna för att han river av ännu en jackpot när han nu släpper 8 (kalla det en vild gissning på namnet).
Nej, Damien får stå åt sidan till förmån för Joanna Newsoms nya skiva Ys som i mångt och mycket rentav är bättre än hennes förra, för övrigt helt fantastiska, skiva. Fem låtar över 55 minuter, med världens skönaste kompositioner och hennes säreget skruvade lyrik. Förvisso får man lätt huvudvärk av att försöka hänga med i historieberättandet, men det är en bra sorts huvudvärk. Typ. Kittlande. Sawdust & Diamonds är bomben.
Sedan tänkte jag bara ställa mig tvärt emot majoriteten av musikkritiker världen om och säga att Robbie Williams senaste singel Rudebox kanske är årets roligaste låt. Jag vet inte om jag gillar den eller inte, eftersom jag har svårt att ta den på allvar, men jag vet att jag alltid får ett leende på läpparna när jag hör den, vilket inte är helt fel alls. Att höra Robbie Williams riva av världens drös av hip-hop-klyschor över ett imiterat Neptunes-beat är obetalbart. Och han lyckas göra det till en catchy låt, rentav, samtidigt som den fjärtar på allt som folk förväntade sig av honom. Nu ska jag väl inte gå för långt i mina hyllningar direkt. Jag har lyssnat på fullängdaren med samma namn och helhetsbilden är väl inte riktigt lika positiv. Främst eftersom han dragit in hip-hop-influenser på flera andra ställen också. Robbie må vara en gudabenådad entertainer, men han är en usel rappare. Det är den självdistansen som gör Rudebox till en bra låt, men när den självdistansen övergår till ett självnärande finger åt konventioner och förväntningar går det överstyr, oavsett hur lovvärt initiativet må vara. Men hur som helst så är han fortfarande på det stora hela jävligt bra på att smida ihop små popmirakel av lika delar innovation och nostalgi. Däri ligger hans storhet och grunden till hans framgång. Och det är även anledningen till att det i slutändan är rätt svårt att värja sig från hans musik. Det är förståeligt att en snubbe som sålt 60 miljoner skivor inte bryr sig så fett om att falla folk i smaken längre och precis som med Timberlakes senaste alster känns det rätt ok med några magplask om syftet är att bryta ny mark. Man kan säga vad man vill om grabbhalvan, men han gör verkligen den kommersiella popscenen mer intressant med sin närvaro, vilket verkligen behövs i dagens homogena kulturklimat.
Ah, en sådan härligt långrandig paragraf. Just idag är det dock Subterranean Masquerade som gäller för hela slanten. Världens kanske skönaste progmetalband just nu. Prog, death metal och jazz, liksom, hur skulle det någonsin kunna misslyckas? Det blir fan alltid bland den roligaste musiken att lyssna på när metalsnubbar vågar gå tillbaka och influeras av psych-rocken, som trots allt är grunden för metal-musiken till att börja med. Metal har blivit alldeles för självnärande och kulturellt isolerat, vilket leder till att så många ser musiken mest som ett skämt, när det faktiskt finns väldigt mycket jävligt bra musik att finna om man bara gräver lite djupare. Det enda jag begär är att folk lyssnar lite på Blue Öyster Cult eller Led Zeppelin innan de avfärdar metal som skräp. Sedan kanske det inte är det lättaste att hitta band som anknyter vidare hårt till dessa rötter, men det finns. Och det verkar definitivt vara på uppgång i och med all genrebrytande metal som uppkommit på senare år. Maudlin of the Well, Sunn O))), Isis, Boris, Pelican, och så vidare. Definitivt tillräckligt intressant för att ta och skaka av det där oket av läder, nitar, blod och dödskallar (nåja, till viss mån i alla fall) och återupptäcka vilken kraft det i finns i musiken när man tvättat bort den ingrodda kosmetikan.
Jag måste även bara notera att Meat Loaf släppt sig en ny skiva också. Säljer utav bara fan, dessutom. Gubbfan har fortfarande kvar sin mojo. Vad gäller skivan är jag lite... kluven. Jag återkommer om det i nästa musikpost. Tills dess; keep the faith.
Soundtrack: Subterranean Masquerade - No place like home
Damien Rice har fött en ny skiva och jag är rätt besviken. Snubben är fortfarande bra och stundtals smått genial, men 9 är långt, långt ifrån lika bra som 0 var. Jag hade som förväntat mig att ett fyraårigt uppehåll åtminstone skulle garantera att han inte drabbades av the Sophomore Slump (andraskivaskollaps) som typ alla andra artister med grymma debutalbum. Men som sagt, fortfarande en hygglig, stabil skiva. En fem komma åtta, liksom. Det är väl bara att hålla tummarna för att han river av ännu en jackpot när han nu släpper 8 (kalla det en vild gissning på namnet).
Nej, Damien får stå åt sidan till förmån för Joanna Newsoms nya skiva Ys som i mångt och mycket rentav är bättre än hennes förra, för övrigt helt fantastiska, skiva. Fem låtar över 55 minuter, med världens skönaste kompositioner och hennes säreget skruvade lyrik. Förvisso får man lätt huvudvärk av att försöka hänga med i historieberättandet, men det är en bra sorts huvudvärk. Typ. Kittlande. Sawdust & Diamonds är bomben.
Sedan tänkte jag bara ställa mig tvärt emot majoriteten av musikkritiker världen om och säga att Robbie Williams senaste singel Rudebox kanske är årets roligaste låt. Jag vet inte om jag gillar den eller inte, eftersom jag har svårt att ta den på allvar, men jag vet att jag alltid får ett leende på läpparna när jag hör den, vilket inte är helt fel alls. Att höra Robbie Williams riva av världens drös av hip-hop-klyschor över ett imiterat Neptunes-beat är obetalbart. Och han lyckas göra det till en catchy låt, rentav, samtidigt som den fjärtar på allt som folk förväntade sig av honom. Nu ska jag väl inte gå för långt i mina hyllningar direkt. Jag har lyssnat på fullängdaren med samma namn och helhetsbilden är väl inte riktigt lika positiv. Främst eftersom han dragit in hip-hop-influenser på flera andra ställen också. Robbie må vara en gudabenådad entertainer, men han är en usel rappare. Det är den självdistansen som gör Rudebox till en bra låt, men när den självdistansen övergår till ett självnärande finger åt konventioner och förväntningar går det överstyr, oavsett hur lovvärt initiativet må vara. Men hur som helst så är han fortfarande på det stora hela jävligt bra på att smida ihop små popmirakel av lika delar innovation och nostalgi. Däri ligger hans storhet och grunden till hans framgång. Och det är även anledningen till att det i slutändan är rätt svårt att värja sig från hans musik. Det är förståeligt att en snubbe som sålt 60 miljoner skivor inte bryr sig så fett om att falla folk i smaken längre och precis som med Timberlakes senaste alster känns det rätt ok med några magplask om syftet är att bryta ny mark. Man kan säga vad man vill om grabbhalvan, men han gör verkligen den kommersiella popscenen mer intressant med sin närvaro, vilket verkligen behövs i dagens homogena kulturklimat.
Ah, en sådan härligt långrandig paragraf. Just idag är det dock Subterranean Masquerade som gäller för hela slanten. Världens kanske skönaste progmetalband just nu. Prog, death metal och jazz, liksom, hur skulle det någonsin kunna misslyckas? Det blir fan alltid bland den roligaste musiken att lyssna på när metalsnubbar vågar gå tillbaka och influeras av psych-rocken, som trots allt är grunden för metal-musiken till att börja med. Metal har blivit alldeles för självnärande och kulturellt isolerat, vilket leder till att så många ser musiken mest som ett skämt, när det faktiskt finns väldigt mycket jävligt bra musik att finna om man bara gräver lite djupare. Det enda jag begär är att folk lyssnar lite på Blue Öyster Cult eller Led Zeppelin innan de avfärdar metal som skräp. Sedan kanske det inte är det lättaste att hitta band som anknyter vidare hårt till dessa rötter, men det finns. Och det verkar definitivt vara på uppgång i och med all genrebrytande metal som uppkommit på senare år. Maudlin of the Well, Sunn O))), Isis, Boris, Pelican, och så vidare. Definitivt tillräckligt intressant för att ta och skaka av det där oket av läder, nitar, blod och dödskallar (nåja, till viss mån i alla fall) och återupptäcka vilken kraft det i finns i musiken när man tvättat bort den ingrodda kosmetikan.
Jag måste även bara notera att Meat Loaf släppt sig en ny skiva också. Säljer utav bara fan, dessutom. Gubbfan har fortfarande kvar sin mojo. Vad gäller skivan är jag lite... kluven. Jag återkommer om det i nästa musikpost. Tills dess; keep the faith.
Soundtrack: Subterranean Masquerade - No place like home
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar