Konstigt

Det finns sådana kolossala mängder skitkonst i världen. Jag är förvisso helt för att människor ger uttryck för sin kreativitet, oavsett hur, men den löjligt masturbatoriska konströrelsen ger mig klåda varje gång jag läser om artister som slängt en burk färg på en tallrik med ostron och sålt verket för några blygsamma hundratusen pistoleros till någon själlös jeppe som fann det självuppfyllande att rynka ögonbrynen åt. Det är bara så jävla synd att högljuddhet till så stor del har kommit att dominera även konstvärlden, när det finns verkligt jävla duktiga artister som förtjänar uppmärksamheten. Jag kom att tänka på det när jag idag, efter väldigt länge, åter besökte Vincent Marcones hemsida My Pet Skeleton och återigen blev som bortblåst. Satan så inihelvete bisarrt, så störande vackert att jag knappt kan begripa det. Han är som en korsning mellan Mark Ryden och Tim Burton. Jag är löjligt inne på att skaffa mig en tatuering med ett av Marcones motiv, men borde nog vänta med det ett tag. Känns som att jag är lite väl överpepp på tatueringar efter att ha sträcksett Miami Ink det senaste dygnet. Men jag har sagt att någon dag ska det bli av. Problemet har bara varit och är fortfarande vad fan jag vill bära på min kropp. Och ärligt talat kan jag inte tänka mig något som tilltalar mig lika mycket som Marcone. Just nu. Men som sagt, det blir en vänteperiod. Jag vet att jag regelbundet toknördar ner mig i saker som inte nödvändigtvis håller så länge. Dessutom vet jag åtminstone en person som skulle vara jävligt ivrig över ett tillfälle att nåla mig, så jag får lov att hålla lugnet.

Jag hade tänkt fylla ut det här inlägget med en lista på saker jag bryr mig mer om än TV6 nya program Being Bingo, men jag brydde mig inte tillräckligt för att komma på något. Jag kommer eventuellt att återbesöka ämnet om jag verkligen har ont om saker att älta och tjata om inom en snar framtid. Fet chans, men vem vet?

Soundtrack: The Samuel Jackson Five - Song for Sarah