Toner
På tiden att jag drämmer iväg ett ordentligt musikinriktat inlägg, tänkte jag. Jag har gått i tankarna att starta en dedikerad musikblogg, men det är inte riktigt realistiskt i nuläget med tanke på hur tungt det stundtals är att bara hålla igång den här. Dessutom behöver jag saker att skriva om, eftersom jag fortfarande bor i Smålands armhåla i två månader till.
Lekte lite musikåterupptäckning idag och plockade fram Missy Elliotts überklassiker Miss E... So Addictive igen för första gången på länge och den är fortfarande så förbannat jävla bra att jag storknar varje gång. Det måste vara en av de bäst producerade skivorna i musikhistorien, utan tvekan. Det är en sådan där skiva som gör mig fullkomligt förbryllad över hur människor skulle kunna avfärda den här musiken över något så trivialt som genreinriktning. Och det är definitivt en av de skivor som jag överhuvudtaget inte kan förstå att folk inte gillar. Kom igen. Lyssna på Get Ur Freak On och försök att sitta stilla. Se det som en utmaning.
Tidigare ikväll rev MTV av ytterligare en av sina pastellmirakel till musikgalor, som jag slötittade på i förhoppning att något lustigt skulle hända men nja. Det var ganska underväldigande och enormt förutsägbart, som vanligt. Jävla Snook vann över The Knife som bästa svenska artist, vilket bara är absurt. Visst, Snook är lite putslustiga och stundtals underhållande, men den dag de åstadkommer en tillnärmelsevis lika vansinnigt suverän låt som Marble House kan väl någon upplysa mig, för jag ser det bara inte som en möjlighet. Det är mycket möjligt årets låt 2006 för min del, även om Regina Spektors Fidelity ligger rätt högt i kurs också.
Justin Timberlake plockade hem lite grejer, vilket är kul. Han var bra som värd och he's bringing sexy back, förstår ni. Sedan är det en helt annan fråga huruvida sexy har varit vidare saknat till att börja med. Vi får se hur det går, men så länge det inte innebär ytterligare en explosion av hundögda pojkar med uppknäppta skjortor och studioregn så är jag väl skapligt nere med det hela. Betänk bara fasan om den tendensen skulle integreras i den skrattretande pimphiphoptrenden som tycks vara så kusligt dominant i mainstream i dagsläget. Tänk Babyface med grillz. Eller en fuktig Lil' Jon med magrutor och smörsång.
Den mest påtagliga upplysningen jag upplevde i och med galan var dock att jag verkligen utvecklat en allergi mot gitarrpop. Jag lyssnar med nöje på soul, country, sassa, klezmer, slowcore, drone, death metal, blues, jazz, postrock, folk, psychedelia, electronica, grunge, grime, hip-hop, goth, postpunk, hardcore, posthardcore, prog, funk, alla tänkbara hybrider och en jävla massa annat - men min mage vänder sig så fort jag hör The Killers, Keane, Blaha eller vilket jävla band som råkar vara söndagsspecialarn den här veckan. Ärligt talat, hur jävla generiskt får det bli? Jag skulle välkomna en boyband renewal om det innebar att jag slapp all jävla småsint, självrättfärdig slentrianpop som klingar runt som en motherfucker överallt.
Avslutningsvis vill jag bara säga att Fredrik Virtanens talkshow är lika intressant som gurka. Tills vi hörs igen, då. Keep the faith.
Soundtrack: Missy Elliott - Get ur freak on
Lekte lite musikåterupptäckning idag och plockade fram Missy Elliotts überklassiker Miss E... So Addictive igen för första gången på länge och den är fortfarande så förbannat jävla bra att jag storknar varje gång. Det måste vara en av de bäst producerade skivorna i musikhistorien, utan tvekan. Det är en sådan där skiva som gör mig fullkomligt förbryllad över hur människor skulle kunna avfärda den här musiken över något så trivialt som genreinriktning. Och det är definitivt en av de skivor som jag överhuvudtaget inte kan förstå att folk inte gillar. Kom igen. Lyssna på Get Ur Freak On och försök att sitta stilla. Se det som en utmaning.
Tidigare ikväll rev MTV av ytterligare en av sina pastellmirakel till musikgalor, som jag slötittade på i förhoppning att något lustigt skulle hända men nja. Det var ganska underväldigande och enormt förutsägbart, som vanligt. Jävla Snook vann över The Knife som bästa svenska artist, vilket bara är absurt. Visst, Snook är lite putslustiga och stundtals underhållande, men den dag de åstadkommer en tillnärmelsevis lika vansinnigt suverän låt som Marble House kan väl någon upplysa mig, för jag ser det bara inte som en möjlighet. Det är mycket möjligt årets låt 2006 för min del, även om Regina Spektors Fidelity ligger rätt högt i kurs också.
Justin Timberlake plockade hem lite grejer, vilket är kul. Han var bra som värd och he's bringing sexy back, förstår ni. Sedan är det en helt annan fråga huruvida sexy har varit vidare saknat till att börja med. Vi får se hur det går, men så länge det inte innebär ytterligare en explosion av hundögda pojkar med uppknäppta skjortor och studioregn så är jag väl skapligt nere med det hela. Betänk bara fasan om den tendensen skulle integreras i den skrattretande pimphiphoptrenden som tycks vara så kusligt dominant i mainstream i dagsläget. Tänk Babyface med grillz. Eller en fuktig Lil' Jon med magrutor och smörsång.
Den mest påtagliga upplysningen jag upplevde i och med galan var dock att jag verkligen utvecklat en allergi mot gitarrpop. Jag lyssnar med nöje på soul, country, sassa, klezmer, slowcore, drone, death metal, blues, jazz, postrock, folk, psychedelia, electronica, grunge, grime, hip-hop, goth, postpunk, hardcore, posthardcore, prog, funk, alla tänkbara hybrider och en jävla massa annat - men min mage vänder sig så fort jag hör The Killers, Keane, Blaha eller vilket jävla band som råkar vara söndagsspecialarn den här veckan. Ärligt talat, hur jävla generiskt får det bli? Jag skulle välkomna en boyband renewal om det innebar att jag slapp all jävla småsint, självrättfärdig slentrianpop som klingar runt som en motherfucker överallt.
Avslutningsvis vill jag bara säga att Fredrik Virtanens talkshow är lika intressant som gurka. Tills vi hörs igen, då. Keep the faith.
Soundtrack: Missy Elliott - Get ur freak on
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar