Irving Green och Valspäck
Irving Green dog av naturliga orsaker den 1:a juli och jag tänkte då att jag skulle nämna honom på min blogg, men jag slarvade bort det i min hjärna. Så här kommer en försenad hyllning. Som en av grundarna av Mercury Records var Green, förutom en stark röst för rock'n rollens framväxt, även en av de personer som bidrog mest till att bryta ned rasbarriärerna inom den amerikanska musikindustrin. Sarah Vaughan, Dinah Washington, The Platters och många fler fick sin första kick genom Mercury. Bolaget började i det lilla men kom att växa enormt under sina 25 år som oberoende. När det väl köptes upp av Polygram Records 1970 lämnade Irving Green bolaget, men hans arv är odödligt. Fett med respekt och vila i frid.
Jag undrar vad oddsen är för att de två personerna jag hedrat hittills på min blogg båda heter Irving.
Det kan även vara värt att i förbifarten notera att jag aldrig varit mindre intresserad av en valrörelse än i år. Massmedia tycks vara så inne på all dramatik som omgärdat det politiska spelet på sistone att de krämar ner sig själva på en daglig basis, men jag ser det bara inte. Den enda skillnaden mellan i år och alla andra år någonsin är att partiledarna börjat förstå hur man utnyttjar sensationalismkåtheten i landet. Det kommer inte att bli någon skillnad. Oavsett vilket parti som vinner kommer resultatet likväl att bli att landet fortsätter vira in sig i ett ständigt växande nystan av strukturellt krimskrams. Och det kommer fortsätta tills hela skiten brakar ihop under sin egen vikt. Så mycket ger jag för parlamentarism. Rösta, för helvete, men vänligen förvänta er inte mycket mer av den kommande stadsmakten än internt gnugg och sporadiskt skrävlande. Den verkliga förändringen kommer aldrig att ske på regeringsnivå. Och om den gör det; fly för livet.
Jag svär vid Odin att det varit i snitt två partiledarutfrågningar om dagen de senaste dagarna. När får folk egentligen nog? Ach. Jag är mest bitter för att det inte finns några valstugor att terrorisera i den här hålan. Vi får se om jag lyckas uppvigla något intressant på söndag när jag går och vagt entusiastiskt lägger min röst på det parti som... klär sig roligast eller något.
Soundtrack: Buffalo Springfield - For what it's worth
Jag undrar vad oddsen är för att de två personerna jag hedrat hittills på min blogg båda heter Irving.
Det kan även vara värt att i förbifarten notera att jag aldrig varit mindre intresserad av en valrörelse än i år. Massmedia tycks vara så inne på all dramatik som omgärdat det politiska spelet på sistone att de krämar ner sig själva på en daglig basis, men jag ser det bara inte. Den enda skillnaden mellan i år och alla andra år någonsin är att partiledarna börjat förstå hur man utnyttjar sensationalismkåtheten i landet. Det kommer inte att bli någon skillnad. Oavsett vilket parti som vinner kommer resultatet likväl att bli att landet fortsätter vira in sig i ett ständigt växande nystan av strukturellt krimskrams. Och det kommer fortsätta tills hela skiten brakar ihop under sin egen vikt. Så mycket ger jag för parlamentarism. Rösta, för helvete, men vänligen förvänta er inte mycket mer av den kommande stadsmakten än internt gnugg och sporadiskt skrävlande. Den verkliga förändringen kommer aldrig att ske på regeringsnivå. Och om den gör det; fly för livet.
Jag svär vid Odin att det varit i snitt två partiledarutfrågningar om dagen de senaste dagarna. När får folk egentligen nog? Ach. Jag är mest bitter för att det inte finns några valstugor att terrorisera i den här hålan. Vi får se om jag lyckas uppvigla något intressant på söndag när jag går och vagt entusiastiskt lägger min röst på det parti som... klär sig roligast eller något.
Soundtrack: Buffalo Springfield - For what it's worth
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar