Frukt

Jag har masskonsumerat Bones idag och förbanne mig om det inte är den bästa TV-serien jag sett på länge. Jag är, vare sig jag vill det eller ej, en fullkomlig sucker för bra deckarhistorier. När det sedan varvas med allmänt jävligt sköna karaktärer, en aning cynisk humor, apsnyggt foto och jävlart perfekt mängd dramatik så spelar det ingen roll hur mycket jag rationellt sett ogillar TV-kultur i allmänhet. Jag älskar det. Dessutom görs ledmotivet av samma snubbar (Crystal Method) som gjorde ledmotivet (Name of the Game, med Tom Morello på gitarr) till Splinter Cell (vilket är fett eftersom underhållningsvåld är roligast i mörkret). Bara en sådan grej, liksom. Hur som helst, det är bra med datorer, eftersom man själv kan välja vad man utsätts för. Mindre bra är det dock eftersom man sitter där med 22 avsnitt på 45 minuter vardera när man har en fet pärm fylld med lagtexter och kontrakt att hamra in i skallen. Den eviga konflikten. Helt dramatiskt-like. Men dels orkar orkar jag inte riktigt tänka vidare på det i skrivande stund och dels har jag redan skrivit för mycket om det. Jag vet att ordbajs är gränslöst och vackert, men man får lov att dosera. Lite som sådan där burkgrädde. Även om det finns helt sjukt mycket mer grädde i behållaren än vad som egentligen är acceptabelt, eller för den delen logiskt, så behöver man inte använda upp allt.

Steve Irwin, då. Det torde väl nästan vara obligatoriskt att kommentera årets dödsfall. Det kanske får mig att framstå som aningen kall och cynisk, men det enda jag kan tänka på är den lamslående ironin i att en snubbe som gör sig en karriär av att käftas med krokodiler, peta i dödliga giftormar och skrika åt dem förolyckas i en konfrontation med en stingrocka. Den 17:e mannen i världshistorien att råka ut för detsamma. Hursom, jag var aldrig något vidare fan av hans shower, men han uträttade mycket bra skit för de hutlösa mängder pengar han tjänade. Vila i frid.

Idag har jag för övrigt noterat hur svårt det är att finna texter som behandlar en brist på saker. Kufiskt. Det borde ju logiskt sett finnas jävligt mycket saker att skriva om som inte finns, men jag viker mig. Jag tror dock stenhårt på att det kan vara en fantastisk affärsidé att skriva ingående pseudofacklitteratur om helt fantastiskt hypotetiska grejer. Finns ingen som helst skyldighet att vara sanningsenlig så länge man inte involverar faktiska händelser och personer, va. Och med tanke på att uppskattningsvis 93% av all facklitteratur som säljs (98,7% på Pocketshop) har som enda syfte att få folk att framstå som intellektuellt högvälborna så är det väl alltid någon som nappar. Det krävs inget marknadsföringssnille för att förstå att det ger fasansfullt mycket indie-cred att med rynkade ögonbryn läsa en biografi om någon som ingen vet ett skit om. Tänk på saken. Jag tänker på saken.

Soundtrack: Nobou Uematsu - Aria Di Mezzo Carattere