Konsumtion

Aah. Vilken TV-helg det har varit. Den har stått avslagen i snart en vecka, så jag kände att det var dags för några dagar dedikerade åt maximal konsumtion av skräpkultur. Så det har blivit Top Model-maraton på trean. Hade inte självdisciplin nog att följa det konstant, men snäppet mer än jag tänkt mig blev det i alla fall. Har inte varit så nere med programmet tidigare, men det var faktiskt oväntat inspirerande när man är på "rätt" humör. Mycket fjassande, förvisso, men det är inte mer än man kan förvänta sig. I slutändan ger det en rätt bra bild av modeller som riktiga människor, som en kontring till den rätt uttjatade, men tyvärr rätt så förståeliga fördomen att de bara är fnoskiga as på det stora hela. Fan, efter att ha hjärntvättat sig med tillräckligt många program börjar man rentav tycka om en del av dem. Men sedan blir det förstås utbalanserat av skrikiga, menlösa fjollor på Fear Factor (optimal bajs-TV, f.ö.) modellspecial som inte klarar av att hålla andan i mer än 15 sekunder. Ekvilibrium, tror jag det kallas. Det lustigaste av allt är väl att det är omöjligt att avgöra vilken av tv-serierna som är mer sanningsenlig (idiosynkrasier, jag vet), men man får försöka ta det med en nypa salt. Allt är, givetvis, en del av det massmediala hjärnknullandet som sätter igång varje gång man trycker på knappen eller tar upp en tidning. Oh, well, det är i alla fall bättre än att stagnera. Jag gillar provokation. Om det bara kunde vara lite mindre pastellfärgat hade det varit perfekt.

Musik också, för helvete. Såg The Animal Five live på Metropol i torsdags och det var gött. Vete tusan hur de låter på skiva, men de var underhållande live, även om de balanserade på gränsen till väl mycket putslustigheter. Bonuspoäng för sångarens spektakulära svettkörtlar. Det var en del av en kickoff-fest för att välkomna nya studenter till utbildningarna i Hultsfred, vilken inleddes med en amerikansk buffé. Lät intressant om än lite kusligt till en början, men i slutändan blev det grönsaksburgare med arton olika sorters dressing och... ruccola. Hur amerikanskt ruccola är vill jag inte riktigt uttala mig om, men det var säkert väl genomtänkt som någon sorts tvärkulturell gränsöverskridning. Eller inte. Sedan blev det Rattus (musikintrotävling) och mitt lag vann som vanligt, då. Det är alltid en kick att faktiskt ha nytta av ohemula mängder nonsenskunskap. Förvisso var priset öl (priset är alltid öl), vilket inte lockar något vidare. Men jag var nöjd med äran. Och självklart även vetskapen om att jag lyckades identifiera en Genesis-låt på två takter.

Så det var dagens mentala diarrésalva. Det kommer bli så här stundtals om jag eftersträvar att blogga någorlunda regelbundet. Jag funderar på att strukturera upp det så att jag skriver typ liksom ett inlägg med substans och ett med irrelevant schwammel. Det är planen. Det kommer inte hålla, eftersom jag är en ostrukturerad jävla tomte, men det är en plan.

Förresten är Gene Simmons Family Jewels fantastiskt god familjeunderhållning. Osbournes minus skadeglädje och idioti, plus ironi gånger hur grym Gene Simmons är. Det säger säkert någonting. Ekvationer var aldrig min starka sida, men i gengäld har jag väldigt många TV-spel.

Nej nu räcker det väl ändå. Inte ens jag orkar läsa längre. Dags att återgå till att lyssna på Hawksley Workman, världens just nu gubbfetaste artist, och fortsätta skriva någonstans där jag inte nödvändigtvis behöver stå för det senare.

Soundtrack: Hawksley Workman - Wonderful and Sad