Prat, prat, prat

Nytt kapitel i den olidligt spännande artikelserien; Peter konsumerar mainstreamkultur. Efter att ha rivit av 24 avsnitt av Bones på tre dagar har jag nu påbörjat Weeds. Såg första avsnittet på TV3 häromdagen, men det finns inte en chans i helvetet att jag orkar vänta en vecka på nästa avsnitt. Mitt tålamod är fullkomligt anpassat till informationsåldern, vilket innebär att jag föredrar att allt jag konsumerar direktinjiceras i mig när jag ligger och jäser på min soffa. Helvetiskt bra serie, hur som helst, men löjligt kort. När ska det komma en serie som är lika oöverskådlig och utdragen som den mögligaste av Spelling-reliker men likväl ständigt fascinerande och, på någon nivå, underhållande? Det är skamligt att det ska vara så pass omöjligt att få tag på Kvinnofängelset. Jag behöver Kvinnofängelset.

Jag går just nu i spänd förväntan över valets slutspurt. Inte så mycket på grund av debatten mellan partierna, utan snarare debatten mellan väljarna och soffliggarna. Det brukar alltid uppstå allsköns oerhört krystad propaganda om demokratiska förpliktelser och guds straff framåt de sista dagarna av valkampanjen. Det är högst roande att bevittna självutnämnda förespråkare för allmänhetens bästa som försöker entusiasmera desillusionerade människor med metoder som är förvirrande snarlika de metoder som gör personerna i fråga desillusionerade till att börja med. Förbannat fin teater. Och högkulturellt. Själv kommer jag absolut att rösta, men det vore en lögn att påstå att jag inte förstår varför folk inte ser någon poäng med det hela.

Slutligen vill jag lyckönska Marianne Faithfull som tydligen drabbats av bröstcancer. Friskna till och sparka ass.

Soundtrack: The Herd - 77%