Kuken

Man blir nog fan inte tråkigare än när man avkalkar sin kaffebryggare. Det är bortom hela det där fjantiga konceptet med vuxenpoäng och dylikt - det är bara en sådan där sak som man inte borde göra med den beskärda tid man har på jorden. Men det var en impulshandling, jag svär. Jag kände att jag behövde göra något oprovocerat pedantiskt för att väga upp det faktum att jag lyckades bli utlåst från min egen lägenhet i två dagar.

Bra för min Bittorrent-ratio, inte fullt så bra för mitt humör.

Så jag tappade alltså bort mina nycklar i lördags. Det var priset jag fick betala för att Dia Psalma kom och spelade i Hultsfred. Som om det inte räckte med att dela publikhav med en sällan skådad gröt av nazister, roid-pojkar och byagangstas. Världen tycker inte om mig något vidare, alltså. Men det är å andra sidan ömsesidigt, så en ska inte klaga.

Dia Psalma var, bortsett från nyckelbortfumlingsångesten och avskummet, jävligt kul att se. Alltid värdelöst ljud i teaterladan, men det spelade ingen roll. Det handlade mest bara om nostalgitrippande från början till slut. De rev av nästan hela Gryningstid och även en del annat material, så jag var tillfredsställd nog för att inte börja dansa knogdansen med alla slickade feppon som enträget försökte knulla min konsertupplevelse i röven. Sedan fick lov jag våldgästa Daniel i ett och ett halvt dygn, vilket var trevligt men väldigt actionfattigt, på gott och ont. Vi såg på Reservoir Dogs och åt varma mackor, i alla fall. Så jävla hip-hop.

Så det var helgens dramatik, med andra ord. Nu sitter jag åter igen i min sunkiga högborg, med en nyligen avkalkad kaffebryggare och hoppas att det inte är någon citronsyra kvar i rören. Spänningen är olidlig.

Suck.

Soundtrack: Fugazi - Turnover

Boom-shakalaka

Hultsfred åter igen. Det är ingen större överraskning att det mesta är sig likt. Men å andra sidan så har det ju kommit en fet drös med nytt folk till de respektive utbildningarna. Det är brännboll ikväll (vilket börjar bli något av en beklaglig tradition, på sätt och vis), så då får jag möta den årskull som ska vandra den av gudomligt ljus skinande stig vilken vi så omsorgsfullt och dedikerat konstruerat under det gångna året.

Det var opåkallat. Men kontentan är att det ska bli angenämt med lite folkombyte, eftersom miljöombyte fortfarande ligger i framtiden. CSN ska alltid fippla med min business, jag svär, så i morse fick jag ringa runt och skjuta fram mina räkningar och skit. Men det löser sig säkerligen. Den arbets- och sysslolösa sommaren var bra för att läka diverse mentala frakturer jag åsamlat mig, så jag ser banne mig näst intill fram emot att ge mig in på den svåraste kursen hittills.

Nog om det, dock. Det finns viktigare saker att behandla idag. Jag har varit lite efter på nutidsorienteringen på sistone.

Monsterdramat med nekrofilen fortsätter oförtrutet. Gäsp. Ärligt talat, oavsett hur estetiskt och moraliskt motbjudande nekrofili må vara så är det fanimig ännu mer motbjudande att se pressen slå mynt av att försöka skapa ett monster. Jag vet mycket väl att folk är chockerade av få reda på att nekrofili inte bara är ett morbidt påhitt, men hela den här pseudoprofileringen som ägt rum den senaste veckan får mig bara att gnaga tänder. Kom igen nu; det går inte att profilera perversioner. Praktiskt taget varenda jävla människa är mer eller mindre pervers på något sätt i moralismens ögon. Det förändrar inte det faktum att oavsett hur grundligt skruvade människor är i sin sexualitet (och jag törs nog lova att skruvigheten är betydligt mer omfattande än folk tror), så är det en ytterligt liten minoritet som överhuvudtaget agerar ut sina perversioner på ett sätt som riskerar att skada andra människor. Så för helvete, världen. Vad fan bryr ni er egentligen om huruvida era grannear har en ohälsosam fascination för gummi? Vilket gummi som helst, faktiskt. Eller att era lärare blir kåta av att stampa på insekter? Att bedöma människor efter deras sexualitet är käpprätt åt helvete och för min del gäller det inte bara för PK-godkända avvikelser.

Kusligt, va?

Soundtrack: The Tiger Lillies - Pervert

Cräcs

Så nu har jag aktiverat word verification för alla kommentarer. Inte för att jag förväntar mig kommentarer egentligen. Det börjar bara bli smått irriterande att få erbjudanden om penisförlängning och allmän porr i mina postkommentarer.

Idag finner jag mig undrandes över huruvida det bara är i Luleå som de hjärntvättade massorna har nappat på Foppas mjuktuffa poserande med pastellfärgade gummitofflor. Crocs, tydligen. Och det mest horribla fotmodet sedan buffaloskor är ett faktum. Sjuhundra spänn är folk uppenbarligen villiga att betala för att se ut som stilbefriade as i leksaksbirkenstocks. Det är fan upprörande, om än vagt fascinarande, att celebrity vouching funkar så bisarrt bra för allt mellan himmel och jord. Jag har nämnt det tidigare; hela den här dealen med att människors massmediala värde avgör hur benägna folk är att svälja allt de säljer. Oavsett om det finns någon faktisk anledning att göra det.

Vad fan vet Foppa om sandaler?

För några veckor sedan satt jag för övrigt vakt på en soptipp i sju timmar. Inte helt status, kanske, men man tar vad man får. På det stora hela helt otroligt ointressant, men mot slutet av vaktpasset fick jag uppleva American Beauty-tillfälle, med en plastpåse som dansade i vinden. Jag kom snabbt fram till att det var jävligt mycket sämre utan Thomas Newmans musik. Förbannade kulturskador och jävla skitvärld.

Jag är en påse nötter. Skala mig.

Soundtrack: Janis Joplin - Kozmic Blues

Dallerpölsa och småfåglar

Jag har börjat tvivla på om jag verkligen är vidare kompatibel med hela det här bloggarknusslet. Jag har alltid tänkt; "Men Peter du tycker ju alltid så mycket om så mycket och tjafsar så mycket om så många och så mycket och kan knappt slappna av i huvudet ens fem minuter för att du tjorvar med saker hela tiden så bloggande måste passa dig som en osedvanligt tight handske" men det visar sig att det inte är fullt så enkelt.

Nå, nu säger jag inte att jag har några som helst tankar på att lägga ner. Det är bara ytterligare en förklaring till varför jag gjort de cirkus 1,5-2 personer som stundtals ögnar åt den här bloggen potentiellt lönnbesvikna genom att inte skriva något på hela sommaren. Men, kära läsare (och en halv), det har helt enkelt inte funnits så mycket att rapportera. Eftersom jag mått förhållandevis bra under min semester har jag inte haft några större behov av att gorma över diverse krimskrams. Jag försökte ett tag att skriva något om händelserna i Libanon som inte bara såg ut som ett argt muller, men det gick inte riktigt. Risken är tämligen överhängande att det bara skulle bli ytterligare ett karaktärsbefriat, översentimentalt fleksnesjoller av det hela och i min ödmjuka åsikt finns det fullt tillräckligt av den varan redan. Huruvida jag kommer skriva om det sedan får vi se. Likaså med alla andra måttligt intressanta händelser som skett under sommaren. Man kan se det som att jag har samlat på mig en buffert att plocka ifrån framåt hösten, när bloggandet åter kommer igång (nå kanske), men det vore en lögn. Främst eftersom det skulle antyda att jag har någon som helst kontroll över vad jag tänker på.

Vi får se hur det blir med den saken. För att det här inlägget inte ska bli helt substanslöst kan jag göra en patetiskt kompakt sammanfattning av min sommar än så länge: Morphine (bandet), Beirut (också bandet), Beirut (staden), rollspel (retro), likbleka ben (linnebyxor), brassejutsu (pyjamasbrottning), fattigdom (arbetslöshet), Metropol (café), fotboll, ett sjuhelvetes sommarväder men likt förbannat en fullkomlig oförmåga att lägga mig till med en fräsch solbränna utan att den flagnar bort dagen efter.

En vecka kvar här innan jag åter glider ner till Småland för att öppna två månaders ansamlad post och hoppas att jag inte lämnade några räkningar obetalda. Sedan blir det sedvanligt strul med CSN och huvudstupa in i ett nytt läsår, den här gången med juridik och B-uppsats. Och om det går åt helvete drar jag till främlingslegionen.

Soundtrack: Beirut - Prenzlauerberg