Kuken

Man blir nog fan inte tråkigare än när man avkalkar sin kaffebryggare. Det är bortom hela det där fjantiga konceptet med vuxenpoäng och dylikt - det är bara en sådan där sak som man inte borde göra med den beskärda tid man har på jorden. Men det var en impulshandling, jag svär. Jag kände att jag behövde göra något oprovocerat pedantiskt för att väga upp det faktum att jag lyckades bli utlåst från min egen lägenhet i två dagar.

Bra för min Bittorrent-ratio, inte fullt så bra för mitt humör.

Så jag tappade alltså bort mina nycklar i lördags. Det var priset jag fick betala för att Dia Psalma kom och spelade i Hultsfred. Som om det inte räckte med att dela publikhav med en sällan skådad gröt av nazister, roid-pojkar och byagangstas. Världen tycker inte om mig något vidare, alltså. Men det är å andra sidan ömsesidigt, så en ska inte klaga.

Dia Psalma var, bortsett från nyckelbortfumlingsångesten och avskummet, jävligt kul att se. Alltid värdelöst ljud i teaterladan, men det spelade ingen roll. Det handlade mest bara om nostalgitrippande från början till slut. De rev av nästan hela Gryningstid och även en del annat material, så jag var tillfredsställd nog för att inte börja dansa knogdansen med alla slickade feppon som enträget försökte knulla min konsertupplevelse i röven. Sedan fick lov jag våldgästa Daniel i ett och ett halvt dygn, vilket var trevligt men väldigt actionfattigt, på gott och ont. Vi såg på Reservoir Dogs och åt varma mackor, i alla fall. Så jävla hip-hop.

Så det var helgens dramatik, med andra ord. Nu sitter jag åter igen i min sunkiga högborg, med en nyligen avkalkad kaffebryggare och hoppas att det inte är någon citronsyra kvar i rören. Spänningen är olidlig.

Suck.

Soundtrack: Fugazi - Turnover