Götlaborg
Det är december och överallt regnar det utav bara fan. Det gäller inte bara i Hultsfred, och detta vet jag rentav av erfarenhet! Jomenvisst för fan, jag har ju varit utanför hålan hela förra veckan och irrat runt i Göteborg och till och med hunnit med en sväng till Vänersborg och hälsat på min vän som tjänar pengar på att sticka nålar i folk. Och inte på något akupunkturigt sätt heller.
Men först och främst: det var helt överjordiskt att se Woven Hand. Jag svär att jag tamejfan inte var mer än en hårsmån ifrån att bli frälst på plats. Tungt, massivt, spottande, fräsande, vansinne, domedag och allmän överbelastning på de flesta nivåer. Det var nästan så att jag inte orkade med att se extranumrena för att min hjärna kändes som smiskad gravlax, men i slutändan var det ingen större konst att "uthärda" det hela. Stort så in i helvete. Jag hade till och med stundtals svårt att svära under veckan som följde. David Eugene Edwards lär ju vara Jesus. Minst.
Jag fick tid att träffa så gott som alla mina kära Göteborgare under veckan och det var fantastiskt roligt på alla tänkbara nivåer. Den enda baksidan var väl egentligen bara att jag önskar att jag hade haft mer tid på mig, men i slutändan kommer man aldrig att ha all den tid man vill ha. Det är bara så livet fungerar. Jag behövde ta mig en del tid till att bara vandra runt och, för att rycka en hemskt utnött poppsykologisk term ur tomma intet, finna mig själv eller något åt det hållet. För oavsett hur kul det var att vara i Göteborg så hade jag fortfarande ett redigt trucklass med issues som jag behövde tid att försöka klura ut på egen hand. Så det blev inte fullt så mycket social tid med alla mina vänner som jag kanske hade velat, men det är som bekant som det är.
Så det blev häng på Hagabion och Woven Hand med Mattias och övernattning i hans hus uppe på ett berg. Fatta att bo i ett hus uppe på ett berg i Göteborg. Det är bara så knasigt att jag inte ens kan komma på en snitsig kommentar om hur knasigt det är. Som en bonus träffade jag även fullkomligt oväntat Linda, en gammal gymnasiebekant från Luleå, på Hagabion. Det är lite kusligt när det händer, men det var en väldigt positiv överraskning. Trevlighet, för fan. Söndagen var det muffinsbak och var planerat födelsedagskalas, men det blev inte av eftersom offret hade flyttat helt sonika. Så jag, Robin, Sofia och Ivar (vilka jag våldgästade under veckan) åt upp alla muffins själva och lagade palt istället. Det börjar bli något av en tradition, rentav. Och det är för övrigt världens grej att fylla palt med kikärtsröra.
Men först och främst: det var helt överjordiskt att se Woven Hand. Jag svär att jag tamejfan inte var mer än en hårsmån ifrån att bli frälst på plats. Tungt, massivt, spottande, fräsande, vansinne, domedag och allmän överbelastning på de flesta nivåer. Det var nästan så att jag inte orkade med att se extranumrena för att min hjärna kändes som smiskad gravlax, men i slutändan var det ingen större konst att "uthärda" det hela. Stort så in i helvete. Jag hade till och med stundtals svårt att svära under veckan som följde. David Eugene Edwards lär ju vara Jesus. Minst.
Jag fick tid att träffa så gott som alla mina kära Göteborgare under veckan och det var fantastiskt roligt på alla tänkbara nivåer. Den enda baksidan var väl egentligen bara att jag önskar att jag hade haft mer tid på mig, men i slutändan kommer man aldrig att ha all den tid man vill ha. Det är bara så livet fungerar. Jag behövde ta mig en del tid till att bara vandra runt och, för att rycka en hemskt utnött poppsykologisk term ur tomma intet, finna mig själv eller något åt det hållet. För oavsett hur kul det var att vara i Göteborg så hade jag fortfarande ett redigt trucklass med issues som jag behövde tid att försöka klura ut på egen hand. Så det blev inte fullt så mycket social tid med alla mina vänner som jag kanske hade velat, men det är som bekant som det är.
Så det blev häng på Hagabion och Woven Hand med Mattias och övernattning i hans hus uppe på ett berg. Fatta att bo i ett hus uppe på ett berg i Göteborg. Det är bara så knasigt att jag inte ens kan komma på en snitsig kommentar om hur knasigt det är. Som en bonus träffade jag även fullkomligt oväntat Linda, en gammal gymnasiebekant från Luleå, på Hagabion. Det är lite kusligt när det händer, men det var en väldigt positiv överraskning. Trevlighet, för fan. Söndagen var det muffinsbak och var planerat födelsedagskalas, men det blev inte av eftersom offret hade flyttat helt sonika. Så jag, Robin, Sofia och Ivar (vilka jag våldgästade under veckan) åt upp alla muffins själva och lagade palt istället. Det börjar bli något av en tradition, rentav. Och det är för övrigt världens grej att fylla palt med kikärtsröra.
Sedan var det dags att rejva som ett jehu under veckodagarna. Jag lade märke till att mitt minne för årtal bara blir sämre och sämre. Jag åt sushi och spanade möbler med ninjapiraten Therese som jag inte heller träffat på minst en halv evighet. Tappade min sushi-oskuld, vilket var på tiden, även om det ledde till ett jävla sug för sushi under resten av veckan. Det var fett värt att träffa Therese om än aningen bittert att hon kommer flytta till Örebro snart, vilket gör framtida visiter än mer krångliga men det löser sig. Hon har koll på läget i alla fall, vilket är förbannat kul att se.
Sedan var det någon av dagarna där då jag bara vandrade runt zombiefierad i stan och åt saker hela tiden. Sunset Falafel är fortfarande typ jättebäst, för övrigt. Det var en sådan där tidigare nämnd själasökandedag eller dylikt. Leta efter underliga butiker, leta efter julklappar, grubbla runt och bara allmänt känna sig något vansinnigt kulturellt rubbad efter att ha bott i Hultsfred. Köpte en ny Parker-penna för 60 spänn, skrev som en galning och tappade bort den nästa dag. Inte första gången. En jävligt dyr ovana. Tittade på böcker på SF-bokhandeln och kände mig helt vilse. Tittade på skor som jag verkligen inte har råd med. Och det summerar väl den dagen. Såg på film senare på kvällen. Tror jag. Jag har inte riktigt full koll på tidslinjen här. Någon Håkan Nesser-historia, hur som helst, som var trivsam men inte särskilt spännande. Ungefär som Håkan Nesser. Uppenbarligen.
Så var det fan onsdag då. Spenderade merparten av dagen hos Åsa som var jetlaggad och förkyld och som jag inte heller träffat på ett par evigheter. Pratade flera ton med strunt, pratade lite vettigheter också, drack te varvid jag för andra gången den veckan kände behovet av att smäda tepåsar och gjorde varma mackor. Åsa har två smörgåsjärn i sin lägenhet. Två smörgåsjärn. Det är typ nästan lika knasigt som att bo uppe på ett berg. Sedan såg vi på The Office och upplevde den där unika blandningen av gapskratt och paralyserande genans som David Brent har en tendens att orsaka. Så gav jag Åsa en hembränd cd-skiva som jag glömt vad det var på men som alldeles säkert är helt magnifik. Och sedan mer prata och titta på slumpmässiga såpoperor och problem med volymkontrollen till teven. Finfin dag, joru. Som väntat drog jag på mig en del förkylningsbakterier, men som väntat kickade jag även deras ass. Sedan var det avslutning på kvällen med senaste James Bond-rullen som var en positiv överraskning, om än kanske inte någon direkt överjordisk upplevelse. Specialeffekter, pang-pang, light-drama och gott om håhåhå-moment. Klart värt. I synnerhet eftersom jag under det senaste året huvudsakligen sett film på en 20-tummare som piper så det skär i öronen.
Och så tåg till Vänersborg på torsdag för fan. Emil och Anjelika. Emil har fått mage och börjat få igång sin business på allvar. Anjelika jobbar på hälsobutik och de två har en otroligt dyr soffa som var fett skön att sova på. Det blev mängder av dravel och skitsnack. Jag blev fullkomligt ägd i sushi-ätning och sedan var det slentrianfrosseri och film som gällde. Kung-Fu Soccer respektive Doom. Kanske inte världens höjdare, men jag har saknat att se på smygb:iga filmer med den där grabbhalvan. Det väckte en del av de bra minnena jag har från Wendelsberg.
Men dagen efter var det hemresa. Blev paranoid utav bara fan i Jönköping, eftersom deras informationssystem är lika logiska och entydiga som rhorschach. Men det funkade fan elit i slutändan. Så rullade jag in i Hultsfred igen och var fetpeppad och galet produktiv i ett par dagar innan det gick upp för mig att jag fortfarande bor i den här byn. Så det är b-uppsatsen som gäller nu. Sista ansträngningen innan jag kan packa ner skiten och lämna den här hålan bakom mig. Snart kan jag räkna dagarna på en hand, vilket hade varit euforiskt om jag inte fortfarande hade psykotiskt mycket saker att göra fortfarande. Men resan gav mig åtminstone nog med pepp för att klara av slutspurten innan jag far hem till Luleå och firar jul ett litet tag. Så tack som fan till alla mina Göteborgsnötter och förhoppningsvis tar det inte alltför länge innan vi träffas igen.
Och peace out, liksom.
Soundtrack: Magnolia Electric Co - Leave the city
Sedan var det någon av dagarna där då jag bara vandrade runt zombiefierad i stan och åt saker hela tiden. Sunset Falafel är fortfarande typ jättebäst, för övrigt. Det var en sådan där tidigare nämnd själasökandedag eller dylikt. Leta efter underliga butiker, leta efter julklappar, grubbla runt och bara allmänt känna sig något vansinnigt kulturellt rubbad efter att ha bott i Hultsfred. Köpte en ny Parker-penna för 60 spänn, skrev som en galning och tappade bort den nästa dag. Inte första gången. En jävligt dyr ovana. Tittade på böcker på SF-bokhandeln och kände mig helt vilse. Tittade på skor som jag verkligen inte har råd med. Och det summerar väl den dagen. Såg på film senare på kvällen. Tror jag. Jag har inte riktigt full koll på tidslinjen här. Någon Håkan Nesser-historia, hur som helst, som var trivsam men inte särskilt spännande. Ungefär som Håkan Nesser. Uppenbarligen.
Så var det fan onsdag då. Spenderade merparten av dagen hos Åsa som var jetlaggad och förkyld och som jag inte heller träffat på ett par evigheter. Pratade flera ton med strunt, pratade lite vettigheter också, drack te varvid jag för andra gången den veckan kände behovet av att smäda tepåsar och gjorde varma mackor. Åsa har två smörgåsjärn i sin lägenhet. Två smörgåsjärn. Det är typ nästan lika knasigt som att bo uppe på ett berg. Sedan såg vi på The Office och upplevde den där unika blandningen av gapskratt och paralyserande genans som David Brent har en tendens att orsaka. Så gav jag Åsa en hembränd cd-skiva som jag glömt vad det var på men som alldeles säkert är helt magnifik. Och sedan mer prata och titta på slumpmässiga såpoperor och problem med volymkontrollen till teven. Finfin dag, joru. Som väntat drog jag på mig en del förkylningsbakterier, men som väntat kickade jag även deras ass. Sedan var det avslutning på kvällen med senaste James Bond-rullen som var en positiv överraskning, om än kanske inte någon direkt överjordisk upplevelse. Specialeffekter, pang-pang, light-drama och gott om håhåhå-moment. Klart värt. I synnerhet eftersom jag under det senaste året huvudsakligen sett film på en 20-tummare som piper så det skär i öronen.
Och så tåg till Vänersborg på torsdag för fan. Emil och Anjelika. Emil har fått mage och börjat få igång sin business på allvar. Anjelika jobbar på hälsobutik och de två har en otroligt dyr soffa som var fett skön att sova på. Det blev mängder av dravel och skitsnack. Jag blev fullkomligt ägd i sushi-ätning och sedan var det slentrianfrosseri och film som gällde. Kung-Fu Soccer respektive Doom. Kanske inte världens höjdare, men jag har saknat att se på smygb:iga filmer med den där grabbhalvan. Det väckte en del av de bra minnena jag har från Wendelsberg.
Men dagen efter var det hemresa. Blev paranoid utav bara fan i Jönköping, eftersom deras informationssystem är lika logiska och entydiga som rhorschach. Men det funkade fan elit i slutändan. Så rullade jag in i Hultsfred igen och var fetpeppad och galet produktiv i ett par dagar innan det gick upp för mig att jag fortfarande bor i den här byn. Så det är b-uppsatsen som gäller nu. Sista ansträngningen innan jag kan packa ner skiten och lämna den här hålan bakom mig. Snart kan jag räkna dagarna på en hand, vilket hade varit euforiskt om jag inte fortfarande hade psykotiskt mycket saker att göra fortfarande. Men resan gav mig åtminstone nog med pepp för att klara av slutspurten innan jag far hem till Luleå och firar jul ett litet tag. Så tack som fan till alla mina Göteborgsnötter och förhoppningsvis tar det inte alltför länge innan vi träffas igen.
Och peace out, liksom.
Soundtrack: Magnolia Electric Co - Leave the city
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar