Zen

Jösses. Jag tror inte att mitt humör har svängt så här mycket sedan högstadiet någon gång. Och det är ändå mest bara en halvkvalificerad gissning, då jag ärligt talat inte kan komma på någon gång då jag varit så här pass labil. Som en gummiboll med sömnrubbningar, hur nu det går ihop.

Om ett par timmar far jag hur som helst ifrån Luleå och återvänder till Kalmar. Förhoppningsvis så kommer det att tjäna till att stabilisera läget en aning. Jag älskar min familj, men att gå från den relativa isoleringen i Kalmar till att ha spring runt omkring sig dagarna i ända rubbar mig ganska fundamentalt. Det känns verkligen som att jag har flyttat härifrån och inte som att jag är på någon längre utsvävning. På gott och ont så är Kalmar mitt hem nu. Min patetiska, sunkiga lilla lya. Min tråkiga korridor och min absurda hyra. Det ligger en viss trygghet i det man har lärt känna och när man är uppe i en mindre gynnsam mental fas så kan man behöva tystnaden och stabiliteten. Oavsett hur tråkigt det kanske låter. Oavsett hur tråkig jag kanske låter.

Så det är bara att packa klart väskan och ta farväl av uppväxtstaden ännu en gång. Av någon anledning känner jag mig ivrig att komma härifrån. Det kan bara vara ännu en slumpmässig kick utan någon djupare mening, för ärligt talat orkar jag inte analysera det djupare än så. Jag ska försöka att dra ner en gnutta på självslakten framöver. Tror det kan behövas. Det finns ingen mer förödande fiende man kan skaffa sig än en själv.

Soundtrack: The National - Fake Empire