Rastlöshet

Jag avskyr rastlöshet som mest när man inte vet vad det är som rastlösheten grundar sig i. I allmänhet är det en känsla som dyker upp när man får ångest över att man inte gör det man borde göra, eller att man inte är den man borde vara. Ibland är det mer odefinierat; bara en känsla av att man slösar bort tid på något sätt. Vilket är måttligt frustrerande när man inte vet vad det är tänkt att man skulle göra istället.

Det blir istället en sorts existentiell, väldigt holistisk (och korkad) form av ångest som sätter sin prägel på det mesta man ser och upplever. En fråga om huruvida det verkligen inte finns mer än så här? Blir det inte bättre än så här?

Det är sorgligt, egentligen. Allt skulle vara så mycket mer värdefullt om man så bara ville. Allt har ju trots allt precis det värde som man tillskriver det. Om man bara vidgar sitt perspektiv så kommer man snart fram till att verkligheten är en subjektiv konstruktion och därmed är underkastad det perspektiv du väljer att granska den genom. Men likväl är det så lätt att fastna vid den första negativa tanken och fokusera stenhårt på tanken om att världen inte är något att ha, oavsett hur taffligt det må låta. Det är alldeles säkert ett sjusärdeles bullshit-perspektiv att anta, men paradoxalt nog så är det samtidigt en skön, förutsägbar attityd att utgå ifrån, oavsett vad resultatet blir. Och svårt så in i helvete att slita sig från.