Årets

Eller något åt det hållet, i alla fall.

Årets Skivor:

• Band of Horses - Cease to Begin

Om man tänker sig att Jane's Addiction började spela folkinfluerad popmusik så får man en hygglig bild om hur Band of Horses låter. Många säger att den här skivan inte är lika bra som deras debut, men de är idioter. Cease to Begin är typ så bra så den nästan gör livet värt att leva.

• Battles - Mirrored

Battles är så rasande pretentiösa att man nästan får bråck av att lyssna på dem. Ta ett gäng vansinnigt talangfulla rock- och metal-veteraner som rökt peyote och fått för sig att göra en klåfingrig tolkning av ett vardagsrum eller dylikt, så har du Battles. Det går egentligen inte ihop överhuvudtaget och låter mest som en distad dropkick i skallen. Men det är jävla bra skit, alltså.

• Arcade Fire - Neon Bible

Arcade Fire sparkar så mycket röv att det nästan bara är löjligt. Det känns nästan onödigt att motivera det här valet, egentligen. Det borde räcka för vem som helst att bara lyssna på Intervention för att förstå deras storhet. Så gör det.

• Taken By Trees - Open Field

Jo, jag brukade ju gilla The Concretes någorlunda, men hade som alltid för mig att det till en stor del var Victoria Bergsmans förtjänst. När så hon lämnade bandet så visade det sig vara en riktig tolkning av det hela, då Concretes helt plötsligt blev tråkigare än Weetabix. Bergsmans nya projekt, Taken By Trees, är dock förstås helt jävla lysande. Hon har bland de bästa rösterna i musiksverige idag. Det har inte att göra med någon slags teknisk expertis, utan snarare att hon i varje ton låter som att hon är på gränsen till ett nervsammanbrott. Ljuvligt deprimerande.

• Robert Plant & Alison Krauss - Raising Sand

Den här skivan borde ju egentligen inte vara så bra, men ibland lyckas två musiker vars röster passar ihop helt perfekt bestämma sig för att göra en duettskiva. Jag är ju en fullkomlig sucker för bra stämsång och Robert Plant är ju inte en helt oäven låtskrivare heller. 2007 års svar på Mark Lanegan och Isobel Campbell, helt enkelt.

Årets Besvikelser (bara för att vara motvals):

• Maia Hirasawa - Though, I'm Just Me
  

Ännu ett tragiskt exempel på vad som händer när man tar en i grunden fantastisk artist och tar för givet att det måste bli ännu bättre bara man lägger till trettio kanaler av pompa och ståt i mixningen. Jag förälskade mig fullkomligt i hennes EP från 2006, med lågmälda kompositioner där Maias röst och personlighet hade fritt utrymme. Att så sedan höra det förbenta åbäke som kom att bli hennes officiella skivdebut var ungefär som att gå på värsta grymma restaurangen och få en tallrik rännskit serverad. Ännu en grym artist som sönderproducerats.

• Chris Cornell - Carry On

Det är bara så typiskt. Här har vi Chris Cornell, frontman i Soundgarden, skapare av 1999 års överlägset bästa skiva, Euphoria Morning. Inte orimligt att man sätter höga förväntningar inför hans första skivsläpp på åtta år utanför Audioslave. Och så visar det sig vara en sådan rykande hög av oinspirerat dravel att man undrar vart fan en så pass fantastisk musiker lyckades gräva fram skiten. I stort sett outhärdligt från början till slut.

Årets Böcker:

• James Meek - The People's Act of Love

Ödemarksporr och filosofi.

• Cormac McCarthy - The Road

Postapokalyptisk porr och storslaget ordbajsande.

• Per Petterson - Ut och Stjäla Hästar

Naturporr och livsbejakande.