Julekul
Det lilla glädjeskuttet kring jul har lagt sig till ro vid det här laget och det sedvanliga vemodet börjar sakta men säkert ta dess plats. Händer varje år och det är inget som jag varken förvånas av eller förfasas över. Det är bara en mer påtaglig episod av samma slag som präglar året i övrigt. Små stunder av motivation, där man ser ett syfte med det man gör, ända tills dess att man åter igen kommer fram till hur ytterligt meningslöst det mesta är. Tillbaka till det underpresterande lunket som förblivit oförändrat sedan jag kommer inte ens ihåg när.
Ibland undrar jag om jag inte hellre bara haft mig ett ordentligt jävla sammanbrott och slagit sönder saker i stället för den näst intill absoluta apati jag känner inför det mesta. Jag skulle kunna klara av min utbildning hur lätt som helst, men vad är meningen med det? Jag skulle kunna föra en underhållande blogg, skriva krönikor och betraktelser, men till vilket syfte? Det har inte att göra med att jag känner mig malplacerad, missnöjd eller ens nödvändigtvis längtar efter något större. Jag har förlikat mig med min utbildning och det är kul att lära sig saker, men det är inte som att jag jagar en dröm eller något sådant. Inte längre, hur som helst. Jag känner mig fortfarande som ett eko från tiden innan Hultsfred. Jag har tappat kontakten med hälften av alla människor jag känt, men med några få undantag bryr jag mig inte om det heller. Det är bara så förbannat tråkigt. Allt är bara ritualer. Allt är bara självhävdande. Genuinitet kommer några enstaka gånger i livet och då är risken rätt god att man är för luttrad för att inse det. Så då är man fast i sin låda av vanföreställningar till nästa gång någon knackar på.
Men tyvärr kan även den obehagligaste platsen förvandlas till ett hem. Till den stabilitet man fått för sig att man behöver i livet. Så det är ju roligt. Kan man sitta där och skriva långa, pretentiöst ångestladdade inlägg på sin blogg, eller liknande.
Jag ska skriva en sedvanlig liten sammanfattning av musikåret också. Den kommer bli betydligt kortare än den förra, eftersom jag inte bryr mig lika mycket längre. Eller för att musikåret varit relativt underväldigande. Vilket som.
Jag är i alla fall i Luleå. Det känns varje gång att det är här jag har mina rötter. Inte en helt angenäm känsla, men man kan ju alltid hysa en liten naiv förhoppning om att det kommer att leda till lite självinsikt. Vi får se hur det blir med den saken. Jag hade tänkt mig att bli en gnutta mer egocentrisk, sådär, så jag kanske möjligtvis eventuellt rapporterar vidare om min underväldigande tillvaro här. Annars kommer det väl att dröja till nästa motivationstillfälle. Tjosan hejsan.
Ibland undrar jag om jag inte hellre bara haft mig ett ordentligt jävla sammanbrott och slagit sönder saker i stället för den näst intill absoluta apati jag känner inför det mesta. Jag skulle kunna klara av min utbildning hur lätt som helst, men vad är meningen med det? Jag skulle kunna föra en underhållande blogg, skriva krönikor och betraktelser, men till vilket syfte? Det har inte att göra med att jag känner mig malplacerad, missnöjd eller ens nödvändigtvis längtar efter något större. Jag har förlikat mig med min utbildning och det är kul att lära sig saker, men det är inte som att jag jagar en dröm eller något sådant. Inte längre, hur som helst. Jag känner mig fortfarande som ett eko från tiden innan Hultsfred. Jag har tappat kontakten med hälften av alla människor jag känt, men med några få undantag bryr jag mig inte om det heller. Det är bara så förbannat tråkigt. Allt är bara ritualer. Allt är bara självhävdande. Genuinitet kommer några enstaka gånger i livet och då är risken rätt god att man är för luttrad för att inse det. Så då är man fast i sin låda av vanföreställningar till nästa gång någon knackar på.
Men tyvärr kan även den obehagligaste platsen förvandlas till ett hem. Till den stabilitet man fått för sig att man behöver i livet. Så det är ju roligt. Kan man sitta där och skriva långa, pretentiöst ångestladdade inlägg på sin blogg, eller liknande.
Jag ska skriva en sedvanlig liten sammanfattning av musikåret också. Den kommer bli betydligt kortare än den förra, eftersom jag inte bryr mig lika mycket längre. Eller för att musikåret varit relativt underväldigande. Vilket som.
Jag är i alla fall i Luleå. Det känns varje gång att det är här jag har mina rötter. Inte en helt angenäm känsla, men man kan ju alltid hysa en liten naiv förhoppning om att det kommer att leda till lite självinsikt. Vi får se hur det blir med den saken. Jag hade tänkt mig att bli en gnutta mer egocentrisk, sådär, så jag kanske möjligtvis eventuellt rapporterar vidare om min underväldigande tillvaro här. Annars kommer det väl att dröja till nästa motivationstillfälle. Tjosan hejsan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar