Twin Peaks

Senaste inlägget andra augusti, alltså? Asch, det spelar ingen roll. Jag har bestämt mig för att lägga ner det här med att försöka sätta upp mål för mig gällande bloggen. Det blir vad det blir, helt enkelt. Jag är inte lika kreativ som jag en gång var och det är bara att omfamna det hela. Jag känner av en brist på saker som är värda att kommentera, helt enkelt. Huruvida det är för att jag är för blasé eller helt enkelt för att jag gör för lite vet jag inte. Men det är OK hur som helst.

Jag har spenderat de senaste dagarna, mellan febrilt tentapluggande som inte tycks gå någonvart, med att för femtioelvte gången se på Twin Peaks. Eller som jag brukar göra så har jag sett på de första femton avsnitten och åter igen närmar vi oss med stormsteg den delen som alltid ger mig ångest. Det vill säga delen där tidernas kanske bästa tv-serie barkar ur totalt. Twin Peaks är och förblir ett av mina största mediala glädjepiller, men runt halvvägs in på andra säsongen blir jag deprimerad varje gång. Det är då det blir uppenbart som de lyckas maskera så väl fram till dess. Nämligen att tv-bolaget utövade kreativa rättigheter för att göra serien mer lättuggad för en större publik. Twin Peaks var en succé, men girighet ledde till att någon kom fram till att framgång spelade större roll än historieberättandet. Man ser successivt för varje avsnitt hur David Lynch drar sig tillbaka mer och mer i protest mot seriens utveckling. Och hur karaktärerna som resultat grånar mer och mer för varje avsnitt. Lauras mord får en chockerande medioker upplösning. Meningslösa sidohistorier introduceras och något ljushuvud får för sig att förhållandet mellan Bobby och Shelly skulle vara något mer än bara smärtsamt dravel. Audrey Horne, en av mina absoluta favoritkaraktärer genom tiderna, blir successivt relegerad till föga mer än en betydelselös panelhöna efter att Lara Flynn Boyle lyckas övertyga Kyle MacLachlan om att Coopers vidare förhållande med Audrey skulle vara opassande. Istället plockar de fram Heather Graham ur ingenstans i seriens slutspurt för att kompensera det hela, vilket bara är löjligt.

På det stora hela känns serien efter mordets upplösning mest desperat. Nu älskar jag ju fortfarande serien, det är inte det saken handlar om. Annars hade jag inte brytt mig nog för att skriva det här. Men när jag tänker på hur bra Twin Peaks hade kunnat vara om Lynch hade haft full kreativ bestämmanderätt serien igenom så känns det alltid lite tomt. Det känns tragiskt att så mycket aldrig förverkligades. Nöjet av serien kompenserar mer än väl för ångesten, förvisso, men nu har jag just sett klart säsongtvåavsnittsju och bloggen låg nära till hands. Så har jag fått det sagt i alla fall. Det är den vanliga insikten om att inget någonsin kommer att kunna ersätta Twin Peaks och att serien tyvärr aldrig kommer att sluta som jag hade velat oavsett hur många gånger jag ser den. Jag lär mig aldrig, va. Men det får vara.