Det går långsamt

Men nog går det. Man måste finna sätt att aktivera sig själv och även om jag fortfarande misslyckats med att skaffa mig en ny hobby har jag i alla fall gjort mitt bästa för att inte gro fast i min lägenhet. Tills vidare rör det mest att jag börjat simma och gymma igen, eftersom jag var i sämre form än Ulf Larsson var innan han blev Skeletor.

Idag bokade jag biljett till Woven Hand på Sticky Fingers den tvådje december. Ett bra tag kvar, med andra ord, men så är ju David Eugene Edwards en så outsägligt fet morot att jag lär överleva vad som helst så länge jag lyckas dra mig till Göteborg när han spelar. Jag har missat karln två gånger och att missa honom igen vore näst intill en dödssynd. Han är min husgud och jag kommer vara helt bisarrt fnoskig och übersentimental när jag ser honom, det vet jag redan nu. 16 Horsepower må vara splittrade, men eftersom Pascal Humbert kommer med D.E. till Sverige så kommer likväl två tredjedelar av Horsepower att stå på scen. Aah. Det kommer bli tårar av, det vet jag redan. Tårar, domedagsbanjo och Guds Straff.

Och min mormor klarade sin operation galant, för övrigt. Hon diagnosticerades med cancer för några månader sedan och det var galet tursamt att de upptäckte den så pass tidigt. Jag behövde verkligen en lättnad, så det betyder allt just nu. Min mormor är den vackraste människan jag någonsin träffat.

Soundtrack: Woven Hand - Story and Pictures