Stenkastning

Välkomna

2008-11-21T02:15:00.003+01:00

http://www.strobrod.se/blog

Jag har emigrerat helt nu. Inget mer kommer att skrivas på den här bloggen, så jag hänvisar till den nya. Den är fortfarande under uppbyggnad, men redan 100% funktionell i alla browsers och i mitt tycke betydligt mycket tjusigare.

http://www.strobrod.se/blog

Flyttankar

2008-11-19T15:03:00.003+01:00

Mwahaha. Nu har jag reggat en domän och skaffat ett webhotell, så jag ska börja plita på en lite mer sammansatt hemsida/blogg/isch thingamajig. Planerna är lite grötiga i nuläget och jag vet inte exakt vad jag egentligen har tänkt mig, men det känns kul. Lite mer frihet att designa saker och ting hur man vill, samt förstås lite mer status att ha ett domännamn att skylta med också.

Annat än det så har inte mycket nytt hänt, va. Jag springer mest runt och terroriserar min omvärld med min kamera och känner mig allmänt nyhetspirrig. Det kommer väl att lägga sig om ett tag, men vafan. Jag är nöjd och det är väl huvudsaken. Det känns som att den här tiden utgör den första gången på länge som jag villigt och medvetet tagit mig an flera saker samtidigt utan att känna någon ångest. Nu när jag lyckats uppnå ett mått av kontroll över mina självdestruktiva tendenser så är det dags att sakta men säkert försöka att minska mina förhalningstendenser. Men det är även det en lång process som jag inte har några som helst tankar på att förhasta mig med.

Vi har haft ett gäng föreläsningar på skolan på sistone om grafisk design och layout, vilket har lett till en skön insikt om hur många designtabun som min blogg egentligen bryter emot som den ser ut i nuläget. Jag åberopar förvisso kreativ frihet, men samtidigt kan det vara värt att ha i åtanke. Betydligt lättare att lära sig saker om man applicerar dem i praktiken, så det lämpar sig väl alldeles ypperligt väl att ha dem i åtanke när jag bygger min nya sida. Hur det nu blir med den saken så kan Stenkastning som den ser ut i nuläget komma att läggas ner till förmån för en ny, snyggare, starkare, bättre, sexigare version inom de närmsta veckorna. Kan bli imorgon, kan bli i januari, men det är i görningen hur som helst. Spänningen är, som man säger, olidlig. Typ.

Fin

2008-11-17T16:28:00.003+01:00

Nu har äntligen min spretans nya Nikon D40 landat hemma hos mig. Jag tänkte ta en bild på den för att gotta mig, men det blir lite svårt va. Det finns en viss risk att min nyfunna bloggproduktivitet kommer att vara lidande ett litet tag framöver, då jag troligen kommer att spendera merparten av min lediga tid med att hoppa runt som ett fån och ta bilder av saker. I slutändan kommer det dock säkert att leda till en lite livligare blogg än vad som har varit fallet hittills. Än så länge så känns den helt fantastisk. Tillräckligt avancerad för att ta riktigt seriösa bilder och lära sig bildteori, men fortfarande tillräckligt enkel för att bara peka och klicka om man så vill.

Kamerans leverans markerar så slutet på min konsumtionsspree under den senaste veckan. Jag har fortfarande gott om pengar kvar, men har tänkt mig att jag ska försöka börja fostra snäppet bättre pengavanor framöver. Jag har lyckats bättre än väntat med att hålla mig till att köpa braiga saker som har värde i längden, snarare än att bara tillfredsställa impulser. Lite tjusiga kläder, lite datorutrustning, lite krimskrams och en kamera har det blivit och jag kommer att kunna pallra mig igenom årsskiftet utan ekonomisk ångest för en gångs skull.

Soundtrack: Morphine - Radar

Resultat

2008-11-14T08:07:00.003+01:00

Fan vad nice. Jag har lyckats smida in ett VG på den senaste kursen också, så det gör det till 2 av 2 än så länge. Inte för att jag är vidare betygskåt egentligen, men det är en bra känsla att ha ett konkret mätbart resultat av mina ansträngningar. Det kan vara svårt att veta huruvida man överhuvudtaget åstadkommer något om resultaten inte är kvantifierbara. Så VG fuck yeah, med andra ord.

För att kompensera lite för min lite väl positiva ton på sistone så håller jag på att skriva på en elak liten bit till musikindustrin. Det var ett tag sedan jag tog mig tillbaka till Music Management-tiden och grävde lite i de kunskaperna, så det känns som en bra idé för att fräscha upp dem lite grand. Kunskap är ju ofta en färskvara, så det gäller att man nej fan jag tänker inte krulla till det där med en ostig metafor. Det kommer att bli en fin, subjektiv, lagomt sardonisk och kanske till och med lärorik avhandling av problemet med dagens musikindustri.

Vad gäller musik så fetknarkar jag Franz Schubert för tillfället. Helt bisarrt bra. Jag påbörjade lite smått en medveten ansträngning att orientera mig mer inom den klassiska musiken tidigare i år och nu har börjat uppskatta det mer och mer. Det är vansinnigt hur mycket bra musik man missar om man avfärdar klassisk musik som pretention och snobberi. Om du inte tror mig, så gräv bara fram något med Schubert eller Chopin från någonstans och ge det några minuter. Dels är det förhållandevis lättsmält, men framför allt är det till yttermera visso the shit, loco, jag svär.

Tjyverier

2008-11-13T16:06:00.005+01:00

Igår inhandlade jag:

Världens, typ, snyggaste cardigan
Världens, typ, skönaste jeans
Världens, typ, rutigaste skjorta

Jag är nöjd. Idag hade vi dessutom ett möte med det partnerföretag som jag, Emma och Andreas ska jobba med under resten av läsåret. Regionförbundet i Kalmar. Jag var något oroad till en början, då namnet låter väldigt tråkigt och kommunalt. Det blev dock en positiv överraskning med råge. Inte nog med att de har femtioelva olika projekt som vi kan bidra till; de har även informationskanaler ut till näringslivet i varje litet hörn av hela Kalmar län, så vi kommer att kunna knyta en hel del ruskigt bra kontakter och bara i allmänhet lära oss något ohemult mycket av det här samarbetet. Jag är pepp som fan, som om jag inte var det tidigare. Det är en underlig känsla; för visst har jag varit motiverad tidigare, men aldrig riktigt så här pusthurtigt jävla glinpeppad.

Sedan har någon knipsat låset till mitt källarförråd och stulit med sig mitt åbäke till gammeldator. Förbannade drägg, skulle man kunna säga, men ärligt talat: väl bekomme. Mindre för mig att baxa när jag flyttar. Den gör säkert mer nytta hos tjyven än på återvinningscentralen ändå. Jag bara diskar och visslar hela tiden och skiter i det, som Thomas Tidholm säger.

Bowlingen under gårdagen gick väl sisådär för mig. Det var kul som fan, som det alltid brukar vara, men mina skillz lyser med sin frånvaro. Lyckligtvis visade det sig att den obligatoriska closetbowlingnörden var på samma lag som mig, så han fick bära upp mina bommar. Men det handlade inte så mycket om prestation, förstås. Det var mest en kul grej, med en skön grupp människor. Jag och några klasskamrater övervägde idag att börja köra bowling lite oftare, men vi får se hur det blir med den saken. Först och främst måste den nuvarande uppgiften tas tag i. Hobbies får komma i andra hand, för en gångs skull. Det kan nog vara en god vana att lägga till sig stundtals i alla fall.

Pengrrr

2008-11-12T09:15:00.002+01:00

Klockan är strax efter nio på dagen då jag fått pengar och jag har redan hunnit med att någorlunda kompensera för höstens hittills torftiga leverne. Alla räkningar är betalda, kameran är beställd och borde trilla ner när som helst och så har jag köpt en till hårddisk och lite allmänt sidokrafs mest bara för att stilla köphetsen. Nu sitter jag bara och väntar på att butikerna ska öppna så ska jag gå och shoppa som ett as där också.

Igår var det lite introduktion till Photoshop och en introföreläsning om den tekniska aspekten av bilder. Jag är så löjligt peppad inför den här kursen att jag ruggar. Än så länge så går det som på räls, men det är fortfarande lärorikt. Lite Photoshop-vana har jag ju sedan tidigare, men det har mest varit på flumnivå, så jag ser fram emot att lära mig skiten från grunden och uppåt.

Och ikväll är det klassmästerskap i bowling. Kommer säkert att bli skitkul, men jag undrar fortfarande vem i vår klass som kommer att visa sig vara en closetbowlingnörd. Det brukar alltid finnas åtminstone en. Och det är så gott som alltid den man minst väntar sig.

Det känns ovant att skriva så pass korta och koncisa inlägg som det har blivit på sistone, men jag har inte haft någon större anledning att gruva ner mig i något specifikt på ett tag nu; och det är ärligt talat en väldigt angenäm känsla. Det är bara en tidsfråga innan jag går ner mig i en överfilosofisk period igen; så jag får ta och njuta i fulla drag av att vara ytlig så länge det nu håller i sig. Komma i fas med den verkliga världen för omväxlings skull kanske? Det låter i alla fall teoretiskt sett som en stabil idé.

Zing

2008-11-10T14:36:00.003+01:00

Det känns ljuvligt att ha tagit sig förbi en relativt tung teorikurs och äntligen få ge sig i kast med någonting praktiskt. Bild, form och webb ett; lite typografi, fotografi och trycksaksredigering. Vi körde igång storstilat idag med kostymfredagmåndag och introduktionsföreläsning. Det kommer att vara löjliga mängder information att knåda in i hjärnan, vad det verkar, men samtidigt är det så pass intressant att det förhoppningsvis kommer att gå av bara farten. Det känns nästan lite ovant att vara så här pass motiverad inför en kurs innan man ens har någon egentlig överblick, men det är en bra känsla. Nu när jag äntligen lyckats ordna upp min ekonomi så känns det som att det är ganska så mycket som lättas upp en smula.

Jag har gått omkring och lyssnat på The Who:s konceptalbum Tommy praktiskt taget hela dagen. Schtoor musik. Och trallvänligt. Det har krävts en ordentlig viljeansträngning för att hålla käften och inte gå omkring och nynna som ett nöt hela dagen. Det kanske är bättre, egentligen, att bara sjunga ut det hela. Men det ligger inte för mig av någon anledning. Huruvida det är för att det skulle vara skämmigt eller för att jag vill förskona min omvärld kan jag inte säga sådär rakt av. Jag tycker egentligen att världen skulle må bättre av mer spontana sångnummer, men tyvärr så tillhör jag nog en minoritet i den frågan. Tills vidare så får man änna försöka förändra det i baby steps, som med allt annat. Men nu börjar jag barka iväg lite väl här, eftersom halva min hjärna är upptagen med att tänka på mat.

Mm. Mat.

Soundtrack: The Who - The Acid Queen

2008-11-09T22:44:00.003+01:00

Det här med att vara lokalpatriotisk är en finurlig historia. Jag har vid det här laget bott i Kalmar tillräckligt länge för att känna åtminstone en viss mån av stolthet över staden; med andra ord borde jag jubla över SM-guldet i fotboll som Kalmar FF just vann. Men nae, faktiskt inte. Det är klart att det är en kul grej, men inget överväldigande. Mer som att hitta en bortglömd tjuga i en innerficka än något annat. Det har väl även att göra med att jag växt upp i en stad där fotboll är tämligen irrelevant, antar jag. När IFK Luleå kämpar med näbbar och klor för att hålla sig kvar i division 2 samtidigt som basketlaget och hockeylaget slåss på elitnivå så säger det sig självt vilken sport som attraherar fler åskådare.

Jag gillar ju fotboll. Kul att spela, kul att se på, men jag har inte knutit några egentliga värderingar till det hela. Men visst är det kul att bo i en stad som mer eller mindre jublar, hur som helst. Eller den tutar, snarare än jublar. Eftersom de mer hängivna supportrarna är bortresta till matchen så är det mest bilisterna som för oväsen. Charmigt, även om det kanske börjar bli en smula gammalt så här efter några timmar. Men det är ok, liksom. Det är ju glädje och glädje är ju bra, allt som oftast. Och det går över.

Lösningen

2008-11-09T20:52:00.006+01:00

Halleluja! Efter sju sorger och åtta bedrövelser har så CSN beslutat att jag är värdig att erhålla studiebidrag för årets pluggande. Det borde underlätta en hel del och innebär ärligt talat att saker och ting känns ganska så jävla bra för tillfället. Det är en fin känsla, på min ära, och det var ett tag sedan. Så nu ska jag skaffa mig en kamera så snart pengarna trillar in. En fin digital systemkamera av budgetmodell, bara. Det borde täcka upp mina behov. Det är inte utan att det kliar i fingrarna vid tanken på att gå uppåt till något lite vassare, men det är bara prylkåtheten som talar. Jag tror slash hoppas att jag till viss mån har lyckats lägga band på den vid det här laget.

Det är kreativitet som gäller. Jag har redan allt jag behöver för gränslösa mängder flummande och eskapism, så det är på tiden att jag lägger lite energi på något mer konstruktivt till och från. Desu.

Soundtrack: Fleet Foxes - He Doesn't Know Why

Photo

2008-11-08T08:08:00.005+01:00

Det blir mer och mer tydligt att jag behöver en kamera. Det är en sak att lägga fokus på orden snarare än blingbling, men det kan samtidigt ha sin poäng att ombesörja att folk inte får huvudvärk av plotterintensiteten. Min blogg ser ut som Eritrea. Men ingen lösning utan en ny problemställning, så frågan är vad som egentligen är värt att fotografera i min närmiljö? Kalmar lämpar sig visserligen fantastiskt väl för allmäna bilder av båtar, gamla byggnader, båtar och så vidare. För den kvasikulturella nutidsmänniskan så är utbudet av trivselpornografi här näst intill överväldigande, så något ska jag väl allt kunna hitta. För att sätta lite färg på tillvaron som det heter på klyscha. Och faktiskt, oavsett hur krystat slutresultatet blir så tror jag starkt på att en kreativ sysselsättning bara gynnar mig i slutändan.

Nu ska jag vara hemskt ooriginell och avsluta den här posten med ett citat som inte har ett dyft att göra med vad jag har skrivit om, men som fortfarande är tänkvärt och sådär lagom djupt:

"If you've formed the habit of seeing life only from your own perspective, you may make the mistake of believing that your limitations are in fact the proper measure of limitations" - Napoleon Hill

Hantverk

2008-11-07T23:28:00.006+01:00

Jag har fått för mig att jag vill börja sticka, har jag kommit fram till. Hur jag kom fram till just den potentiella hobbyn kan jag inte riktigt säga, men jag skyller på min mormor. Risken finns ju att det bara är en fix idé som kommer att försvinna inom kort, men det är väl värt att skaffa sig lite att stå på i alla fall. Så frågan är väl nu hur man bär sig åt för att börja, egentligen. Jag får väl sätta min tilltro till Internet åter igen, men det känns nästan lite sorgligt att ge till och med traditionellt hantverk en digital konnotation från första början. Om tanken med att skaffa sig nya sysslor/ovanor är att på någon nivå bryta upp med det som är slentrian så borde jag kanske försöka inhämta informationen på annat håll. Kanske hitta en syjunta att ansluta sig till? Studiecirklar? Även om jag får medge att jag är lite orolig inför det sistnämnda. Jag har bilden av att studiecirklar i allmänhet mest är samlingar av passiv-aggressiva människor som söker konstruktiva utlopp för diverse desperationer. Å andra sidan så skulle jag själv kanske passa relativt väl in i det sällskapet om det nu vore sant. Det tål att tänkas på.

Om någon har erfarenhet av gamet eller någon form av råd så mottages detta tacksamt.

Brus

2008-11-07T23:11:00.006+01:00

Jag bor ungefär femton meter ovanför Kalmars största uteställe. Glitterspray och bajsnödiga dörrvakter. En annan hade kanske sett det som alldeles sjusärdeles förmånligt, men jag börjar tröttna lite grand. Inte på stället i sig, eftersom jag fortfarande efter två års tid inte ens varit in där, utan snarare på vad det medför. Sminkmiffon och dreglande fjortisar ligger som ett slamlager över hela kvarteret varje fredag och lördag. Det är väl de väl fullt berättigade att göra, i och för sig. Det är eskapism, heter det ju. Felet ligger väl hos mig att jag inte kan begripa vad korkade människor egentligen har att fly ifrån. Som vanligt.

Soundtrack: Vampire Weekend - One (Blake's got a new face)

Framsteg

2008-11-06T05:07:00.007+01:00

Jag har börjat smygkoda lite grand på en mer sammansatt hemsida, mest för skojs skull. Men möjligtvis kan det bli något av det inom en inte alltför avlägsen framtid. Det är låg prioritet, dock. Först och främst så är det tenta på fredag som antagligen kommer att gå bra, men som jag nog skulle behöva plugga lite mer på.

Skulle underlättas om jag inte var distraherad av CSN:s oförmåga att ge mig pengar, liksom. Eller snarare deras oförmåga att ta beslut om huruvida de vill ge mig pengar eller inte. Det suger att vara pank. Dricka billigt kaffe och och handla skitskumma matvaror på Lidl. Men som alltid så kommer det ju att bli desto mer sweet när pengarna väl rullar in. Jag ska köpa mig en kamera och ta min årliga resa till Göteborg, är det tänkt.

Vad som händer i övrigt är att USA, och förlåt om jag tjatar, återigen visat prov på sin näst intill schizofrena personlighetsklyvning. Dagen efter att en svart man framröstats som president så har homoäktenskap förbjudits i tre delstater efter folkomröstning. Det skulle vara skrattretande om det inte mest vore tragiskt. Följande kommer att bli en liten harang, så ni vet på förhand. Inget vidare intressant alls, faktiskt, bara lite mental onani. Hur som helst; ibland får man bara skaka på huvudet över vad människor egentligen prioriterar i sina liv och de som helhjärtat engagerar sig som motståndare till vilken titulering ett homosexuellt par får bära måste både intellektuellt och humant sett vara ena jävla slamkrypare. Till att börja med så förutsätter det den evigt förbryllande besattheten med vem som nuppar vem, vilket jag aldrig har förstått mig på. För det andra så är det ofta även en besatthet med föga mer än ren jävla semantik. Det är ok med homosexuella relationer, men termen "gifta" får aldrig åsyfta något annat än en man och en kvinna! Well, förutom i mormonernas fall, där det uppenbarligen är kolugnt med en man och fem-sex kvinnor. Behöver det ens nämnas att för att göra den här röran komplett så är det i mångt och mycket just mormonerna som har gått i bräschen för att driva igenom det här förslaget? Nej, det säger väl sig självt. Mormonerna, som marginaliserats så pass mycket för sina polygama traditioner att de praktiskt taget fått grunda en egen stat för att bibehålla dem. Ofta trevliga människor, jo, men det räcker med att man skrapar lite på ytan så flyger det ut så mycket kucku att klockorna stannar. Hela grejen är väl ingen större överraskning och inget som jag ens orkar bli vidare upprörd över. Det kommer inte att hålla i sig och man får faktiskt räkna med att religiösa etablissemang med jämna mellanrum kommer att visa sin arsliga sida, mest för att uppfylla sin verklighetsfrämmandekvot. Se det som ett tecken på desperation, säger jag. Kyrkan som förmedlare av partnerskap/äktenskap kommer att gå ur tiden förr eller senare, även i USA, och lika bra är det. För precis som religion inte ska ha att göra med politik så ska den inte ha att göra med att stipulera förhållningssätt för mänskliga relationer heller.

Om en kyrka nu är en nödvändig beståndsdel av ett samhälle så kan man faktiskt skatta sig lycklig som svensk att vår kyrka ser ut som den gör.

Soundtrack: Small Faces - Lazy Sunday

Change(?)

2008-11-05T06:25:00.010+01:00

Då var det klart, gott folk. Barack Obama har blivit vald till USA:s 44:e president. Det har väl statistiskt sett stått klart relativt länge, men med tanke på allt skumrask och förvirring som omgärdat de senaste valen så har många sett på även det här valet skeptiskt, förståeligt nog. Men nu står det hur som helst klart att USA just har valt sin första afroamerikanska president. Det i sig är helt fantastiskt. Nu tillhör jag knappast de som har alltför höga förhoppningar gällande den förändring som varit Obama's credo under valrörelsen, men det är väl relativt självklart att han är den av de två kandidaterna som var att föredra. Jag skulle kunna gnälla på lite, men det är för tidigt för att anslå den kritiska ådran riktigt ännu. Det är ett fint ögonblick, oavsett hur det ligger till med det krasst politiska. Det skickar goda signaler, även om det återstår att se vad allt kommer att resultera i. Än är det två och en halv månad kvar tills han tillträder.

Det är ett historiskt ögonblick. Det är ett spänningsmoment. Även ett USA i kaos utövar en enorm passiv makt över resten av världen. Varje liten delseger som kan uppnås i och med presidentbytet kommer att vara välkommen vid det här laget. Att det skulle vara en revolution i antågande ställer jag mig skeptisk till, men det kan åtminstone leda till en stabilisering. Ett tillfälle för USA att stanna upp och återfinna fokus efter en turbulent tid som förvärrats ytterligare av cyniskt ledarskap och blind religiös fundamentalism. Man får ta vad man får, helt enkelt, och det här är i alla fall ett steg i rätt riktning. Så mycket törs jag i alla fall hoppas, att det kan då inte förvärras. Obama verkar vara en skön typ och framtiden blev då i alla fall just mer intressant, på många sätt. Tills vidare håller jag tummarna och firar med havregrynsgröt. Tjo!

Soundtrack: 2pac - Changes

Zombie

2008-11-05T04:28:00.003+01:00

Right-o. Jag tror att jag är beredd på att återuppta mitt bloggande igen. Jag har till en hygglig grad växt ifrån min besatthet med självförbättring, även om det fortfarande ligger och tuggar i bakgrunden. Men det är ok, va. Jag svär att jag kommer att utveckla en kronisk klåda om jag inte börjar skriva av mig mer.

Den här hösten har varit en nystart på många sätt och det finns många saker att berätta om. Några är kanske till och med intressanta, vem vet? Men just den här kvällen nöjer jag mig med ett litet livstecken. Klockan är oheligt mycket/lite och den enda anledningen till att jag ens är vaken är för att jag har valvaka. Går inte att sova när världen pendlar mellan förfall och snäppet mindre förfall, dårå. Det är inte min första sömnlösa natt.

I nuläget ser det bra ut för Obama, men det är svårt att veta säkert. Fantastiskt, egentligen, att det land som ska vara västvärldens teknologiska och politiska högborg har sämre infrastruktur vad gäller val än de flesta land i tredje världen. Men det gör det ju samtidigt intressant, måste jag motvilligt erkänna.

Lite som ett pussel.

Mjukisar

2008-07-22T16:54:00.001+02:00

Mjukisbyxor, alltså. Sicken grej. Som terapi fast bättre. Dags att komma igång igen, efter att ha spenderat helgen ute på småskär i ännu ett försök att naturdroga mig själv en aning. Det gick bättre i år än motsvarande försök förra året, i alla fall, då jag spenderade en helg med att sitta och muttra svordomar i en otidsenlig stuga mitt i kulingblåst och hällregn. Regnet sparade istället på sig till idag, då jag, muttrandes svordomar, fick cykla hem i jeans och tröja som straff för min naiva tilltro till smhi:s metereologiska optimism. Anyway, det är därför mjukisbyxor är the shit just idag. Det är en i det närmaste euforisk, om än subtil, lycka att byta från blötklistrade blåjeans till bomull.

Att finna något mått av lycka i småsaker är alltså dagens tankegång. Jag vet inte om jag kan skriva vidare mycket av värde om ämnet då jag uppriktigt talat suger på det. Jag har länge haft en stark bild av att de enda som besitter denna förmåga är trivselfascisterna, de naiva eller helt enkelt slentrianpuckon. Även om jag till viss mån håller fast vid att dessa tyvärr antagligen utgör en majoritet så ser jag det inte längre som en nödvändighet. Det har att göra med hur man använder sig av sin rationalitet. Tänkande är en hemsk psykisk sjukdom som till någon grad har drabbat de flesta människor i världen och det är själva fundamentet för all oro och olycka. På något sätt måste man få pli på skiten och det är något som jag blivit intresserad av. Uppenbarligen så är tänkande till en viss grad en nödvändighet, men inte på det sättet som jag använder mig av det - och antagligen många andra med mig. Hjärnan är fantastisk på många sätt, men det finns en anledning till att den empiriska delen av hjärnan är så oändligt mycket bättre lämpad för att hantera alla tänkbara situationer än den rationella. Skillnaden mellan att tänka och att veta är enorm och den senare är så gott som alltid att föredra. För att leka psykolog en stund så tycks, åtminstone i mina ögon, den rationella delen av hjärnan vara ämnad att informera den empiriska delen och detta måste ske någorlunda medvetet och selektivt. Om man tillåter den rationella delen av hjärnan att gotta sig på irrelevanta små skitsaker så kommer de att prägla ens liv. Om man har skapat sig vanan att internt raljera över petitesser och sönderfördela allt, som i mitt fall, så kommer den impulsen att bara växa sig starkare med åren och bli till en ond cirkel som ärligt talat är ett helvete att ta sig ur. Du blir vad du äter.

Så jag försöker alltså en dag i taget att återfå en viss kontroll över mina tankar. Jag försöker hindra mig själv när jag börjar nöta alltför mycket på saker som jag vet är fullkomligt oviktiga. Exakt hur jag kan göra processen enklare har jag inte kommit fram till ännu, men jag vet att det kommer att ta en jävligt lång tid för att bryta en 26-årig ovana utan att för den sakens skull förvandlas till en grönsak. Jag gillar den person jag är i grund och botten; det är sättet jag lever mitt liv som jag stundtals är missnöjd med. Men jag har redan sagt att det får ta precis så lång tid som det kräver och det håller jag fortfarande fast vid. Så fortsättning följer.

Att hålla god min

2008-07-16T23:29:00.003+02:00

Trots att jag börjar jobba omänskligt tidigt imorgon så kan jag inte riktigt gå och lägga mig eftersom jag av någon outgrundlig anledning känner mig så hemskt tillfreds för tillfället. Nu kanske ni säger att tillfreds är ett fånigt ord, men jag kan inte hitta något bättre. Och även om anledningen är outgrundlig så är väl själva tanken med den här bloggen att jag ska utgrundla (huh?) det outgrundliga. Så varför inte bara skriva av mig en smula? Det är inget genombrott, så det här inlägget kommer nog att te sig nästan lite väl innehållslöst i efterhand, men det är fint att i alla fall skriva några rader om de positiva vibbar man får, när de tyvärr inte kommer särskilt ofta.

Glädje har en tendens att slå mig i små doser och allt som oftast i bakhuvudet. Väldigt lömskt, men det vore både töntigt och kontraproduktivt att bli upprörd över en sådan sak. Idag var det bara en bild som behövdes. En bild som inte har ett dyft att göra med mitt liv för tillfället och som egentligen på sin höjd borde peta till några småbittra minnen. Men som på något sätt ändå korvade sig in på rätt sätt och satte snurr på något. Jag tänker inte ens försöka att analysera det hela.

Acceptans är något som jag funderat starkt på att prova på. Det handlar inte om någon slags likgiltighet inför saker, utan helt enkelt om att förbättra min förmåga till att stanna upp och låta saker bero. Så länge jag kan minnas har jag varit benägen att gå till grunden med praktiskt taget varje sinnesintryck och det har bara blivit värre med åren till den grad att jag smular sönder nästan allt för att försöka förstå mekaniken bakom. Det är konflikten som uppstår i dikotomin mellan analytikern och drömmaren, vilket jag verkligen inte kommer att gå in på idag, men som säkerligen kommer att behandlas när tillfälle ges och jag känner mig tillräckligt blödig. Nog sagt för ikväll att jag idag åtminstone lyckades acceptera en positiv impuls utan att bryta ner den och förta dess effekt. För första gången på länge så kommer jag kanske att somna med ett leende på läpparna. Det är åtminstone värt att nämna. god natt.

Främmande

2008-07-14T16:08:00.001+02:00

Jag har alltid varit väldigt stolt över mitt immunförsvar, men det tycks ha tagit semester. Eller åtminstone slappnat av tillräckligt mycket för att jag ska dra på mig små microförkylningar. Jag har haft feber två gånger på lika många veckor och snorat som ett helt dagis och det börjar kännas väl påfrestande. Det finns en förvisso en viss charm i att experimentera med huskurer, men det är kortlivat och snart därefter får man finna sig i att bara ligga som ett vrak och se på dålig tv. Det är lite som att vara arbetslös.

Så här i helgen fick vi besök av släktingar som jag aldrig tidigare träffat. Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till dem, egentligen. Huruvida man ska vara familjär och i sådana fall hur pass mycket? Jag försökte givetvis ta tillfället i akt för att öva mig på att dösnacka, men som vanligt så kändes det mest obehagligt. Jag förstås inte hur människor lyckas upprätthålla dösnack under så pass långa tidsperioder som de gör; i synnerhet inte när motparten är människor man inte känner. Kusligt att hålla på och göra avkall på ens verklighetsreferenser. Det blir plast av det hela. Men icke desto mindre så tycks det vara en nödvändig färdighet att lära sig om man vill nå någonstans. Man måste ge andra människor ett intryck av att man så hemskt gärna vill lära känna dem. Man måste lirka in sina små fasoner i andra människors verklighetsbilder. Oh, så roligt.

Nog för att jag mest bara förkylningsmuttrar för tillfället, men lite sanning ligger det nog i det. Vad man kan göra åt saken blir ett senare projekt. Jag har några idéer, både bra och dåliga.

Upponer

2008-07-14T04:15:00.002+02:00

Jag känner mig knusslig. En arbetsplats där man har döden runt omkring sig på en daglig basis kanske inte är så peppande, när man tänker efter. Och bara det faktum att jag inte egentligen känner något överhuvudtaget när jag närvarar på begravningar känns stundtals oroväckande. Men så har döden aldrig tett sig särskilt dramatisk för mig. När jag var fem år gammal dog min farfar och efter han hade kremerats så satte sig min farmor och min mor ned för att förklara förfarandet för min nyfikna hjärna. Varpå jag kommenterade:

"Jaha. Nu är det bara krut kvar av farfar."

Barn har en fantastisk förmåga att måla bilder av saker och ting och jag var definitivt inget undantag. Någonstans känner jag att jag vill hitta tillbaka till ett visst mått av blåögd fascination. Att komma ifrån det totala rationaliserandet som jag ger vika för. Hitta andra uttryck än krassa definitioner. Men problemet är att samtidigt som det är en evolution så är det även motsatsen. En återgång till vad som var innan alla principer och förutfattningar lade sig som ett skydd mot den verklighet som annars hade kunnat förstöra allt som man omsorgsfullt hade byggt upp. Det behövs en dekonstruering av jaget och det är verkligen ingen lätt sak. Att utvecklas är busenkelt i jämförelse. Mitt problem är knappast att mitt sinne är outvecklat, utan snarare att det är för utvecklat. Lager på lager av verklighetsdefinitioner som inte tjänar till annat än att hålla mig tillbaka. Det verkar ju tyvärr som att det är ett perspektiv som inte utforskats nämnvärt. På samma sätt som att människor i allmänhet försöker att lösa problem genom att måla nya lager ovanpå dem när de borde angripas från insidan.

En sådan massiv ironi det är att det ska vara så komplicerat att förenkla saker.

Ohälsa

2008-07-06T02:46:00.003+02:00

Jag är lite psykotisk. Är du psykotisk?

Jag tänkte förändra min omvärld genom att förändra mig själv, men eftersom förändringar bara kan ske genom ens omvärld så ställs allt på sin ände. Jag begriper inte hur en som jag ska kunna föregå med gott exempel när alla är så enträgna om att framhålla sig själva som ett bättre exempel vare sig de är medvetna om det eller ej. Det är svårt att övertyga människor om att man är bättre än dem när man samtidigt försöker att minimera egoskadegörelsen.

För det är väl som Frederick Douglass (ja, den Frederick Douglass), sade någon gång för länge sedan:

Those who profess to favor freedom, and yet deprecate agitation, are men who want rain without thunder and lightning. They want the ocean without the awful roar of its many waters. This struggle may be a moral one; or it may be a physical one; or it may be both moral and physical; but it must be a struggle. Power concedes nothing without a demand. It never did and it never will.

Det är uppenbart att döda människor är så mycket smartare än de levande, eller hur? Det blir väl förvisso lite olustigt om man applicerar ovanstående teori på självförbättring. Främst eftersom det går en gnutta stick i stäv mot det betydligt mer harmoniska och behagligt uddlösa credot älska dig själv. Men allvarligt talat så har jag försökt gulla med mitt ego rätt länge utan resultat, så det kanske är en hygglig startpunkt ändå. Om inte annat så kan det vara ett bra komplement. Det gäller väl bara att kunna göra våld på sig själv utan att mesa bort det hela. Existentiell masochism.

Det finns heller inga som helst fysiska eller metafysiska belägg för att frukt skulle vara godis, oavsett vad din tandläkare avser.

Berättigande

2008-07-06T01:14:00.004+02:00

Så för att göra ett småtaffligt försök att summera:

Jag har faktiskt återfunnit lite av min inspiration. Tyvärr har samtidigt mitt kroniska begär av att förhala saker nått nya höjder, så jag har inte skapat så mycket. Å andra sidan har jag börjat rita igen. Det är trevligt att syssla med saker, har jag kommit fram till, men jag känner mig fortfarande rysligt oproduktiv. Inte så att jag ångestdväljer särskilt mycket gällande en eventuell framtida karriär, utan snarare gällande hela den där grejen med livskvalitet eller vad man nu vill kalla det. Någonstans så tycker jag ändå hyggligt mycket om själva essensen av min personlighet, men jag skulle inte ha något emot att bli en smula öppnare, kanske.

Jag testade hela den där sociala biten på midsommar, som jag spenderade i stugan på Hindersön med familjen och lite för många släktingar. En i grund och botten sund idé, kan tyckas, men samtidigt lite av en chansning, då det inte finns någonstans att fly från en ö när det blir för mycket. Och om man gömmer sig i skogen är det så förbannat mycket mygg att de bara skulle döda en. Men det gick bra den här gången. Tittade på fotboll, åt alldeles för mycket och lekte med eld i tre dagar. Det kändes bra, men samtidigt säger det väl inte så mycket. Min antisociala sida kommer ju och går lite som den vill.

Och så har jag jobbat, förstås. Det har gått tre veckor nu och det är inga större överraskningar än så länge. Det känns inte som att det nödvändigtvis är så bra att bli helt förhärdad vad gäller begravningar, men när man haft femton begravningar på tre veckor så blir det som det blir. Slentrian, liksom, och det är inte mer med det. Stort plus för att slentrianarbete gör att man kan vandra runt som ett UFO hela dagarna och lyssna på ljudböcker. Lite minus för att det inte känns så väldans utvecklande. Jag har plöjt åtta ljudböcker än så länge och känner mig hur intellektuell som helst, på ett ungefär.

Jag har funderat på att starta en smygblogg där jag fegskriver om saker jag inte riktigt kan stå för ännu. Antingen det eller att starta en ny blogg och låta den här kvarvara som ett arkiv. Jag har ju gjort det förut och det ledde inte till någon märkbar förbättring, direkt. Men någonstans känns det som att jag vill göra ett försök på en kreativ nystart igen. Att börja på en ny bok. Stenkastning har överlevt i två och ett halvt år och mycket har hunnit förändras sedan dess, men framför allt så känns det som att den har urvattnats något. Jag känner mig lite kluven efter drygt 120 inlägg och 2000 besök sedan starten, så vi får se hur det blir med det hela. Oavsett vilket så tror jag att det kommer att bli mer skrivet än tidigare här framöver. Resten är ju faktiskt mest bara kosmetiskt.

Men nu är det snart UFC, så jag rundar av här för idag.

Ein dikt

2008-06-22T20:27:00.001+02:00

Som fulheten ofta går segrande ur leken
går även jag segrande ur leken och vet inte
om jag ska ta det som en förolämpning;
eller om det är en bra sak

Det är ju lättare att fastna vid saker
man kan polera
Och det är dessa som drar allt skit till sig
annars skulle de ju faktiskt inte
behöva poleras

Grovstädning

2008-05-29T18:29:00.007+02:00

Det är ett tradigt arbete att eliminera sin politiska korrekthet. Även om jag ju ser mig själv som jävligt indie så är den sorgliga verkligheten att jag, liksom praktiskt taget alla andra, ännu lider av vissa förutfattade etiska hållpunkter som jag reagerar på utan att tänka på saken. Det håller inte i längden, alltså. Att systematisera sig själv är att hamna ett steg närmare självdöd. Ingen situation kan omfattas av ett principmässigt tänkande. Det är bara ett menlöst vis att göra det enkelt för sig själv. Att definiera ett nätt litet fack där man kan placera vad som än kommer ens väg. Ett tydligt exempel på detta är det övergripande ismifierandet av samhället i stort. Som om det vore ideologier som är problemet med världen, liksom. Näru.

Jag gillar hela den här tanken på anarkism, va. Men inte nödvändigtvis som en ideologi eller ett rättesnöre. Mest bara tanken på att i slutändan så handlar allt om individer. 90% av allt som folk självrättfärdigt kokar upp sig över är bara kosmetiskt nonsens och det tar sin tid att finna de beröringspunkter mellan individer som verkligen kan leda till en förbättring. Jag har ingen aning om jag ens har den potentialen, men jag tror mig veta att det säkerligen kommer att leda till betydligt mer än om även jag skulle spendera mina dagar med att slåss mot väderkvarnar. Samhället har ett akut behov av en etisk rensning, säger jag. Jag själv inkluderad.

Egovåld

2008-05-28T19:21:00.006+02:00

Jag behandlar verkligen mig själv som smutstvätt ibland, alltså. Men lyckligtvis börjar jag ändå känna av en viss effekt av min tilltagna självrenovering. Det stod klart att något behövdes när det enda jag skrivit på över tre månader var en rubrik som löd Svaret på allt, följt av en blank papperssida. Visst, ibland känns det som att man kanske borde ha hunnit med lite mer på tjugosex år, men att förvänta sig universala sanningar kan tyckas vara väl tilltaget. Det är en process och det faktumet kvarstår även om det börjar bli uttjatat. I efterhand så har många, rentav de flesta, av mina långdragna tankebanor genom åren mynnat ut i snarlika slutsatser med väldigt små skillnader. Till en början gjorde det mig mest frustrerad, eftersom det inte kändes som att mina tankar utvecklades överhuvudtaget. Plus att det inte resulterar i vidare intressant läsning. Men storheten sitter i detaljerna. Att komma fram till svepande förklaringar av existensens olika beståndsdelar är en barnlek. Det är att tjorva ut alla fnurror som tar en sådan förbannad tid. Baby steps. Det lönar sig verkligen inte att hetsa. Jag börjar inse det sakta men säkert.

Jag försöker att börja tänka mindre, är väl den största skillnaden. En smärtsamt pinsam insikt att få så här i en lagom ålder, efter ett gäng år av ständigt eskalerande analyserande av allt runt omkring mig. Fan, vem som helst som behandlar sin hjärna som jag har gjort hittills i mitt liv skulle väl få livskramp. Tror väl jag det att det känns som att jag successivt har dunstat bort under senare tid. Det är ingen bra idé att krampaktigt hålla fast vid alla intryck av allt och försöka snöra ihop det till något vettigt. Det ter sig alltid så uppenbart i efterhand. Att tänka mindre betyder inte på något sätt att man fördummar sig själv. Den empiriska delen av hjärnan är oändligt mycket mer lämpad för att hantera saker än den rationella, helt enkelt. Upplevelser ger oändligt mycket mer än kunskap. Det råder väl inga tvivel om att det kommer att ta ganska lång tid innan jag kan börja leva efter de här riktlinjerna. Väl optimistiskt att totalvända sitt liv på en gång, dårå, men en begynnande insikt är åtminstone något att utgå ifrån. Förhoppningsvis så kommer min kreativitet att släppa med tiden också, så det blir något av den här bloggen och annat skapande. Men det får komma som det gör. Jag tänker inte vrida ur min hjärna något mer, för jag pallar inte med det längre. Nu skiter jag i om det kommer att krävas flera år av tveksam produktivitet innan en märkbar förändring sker. För det är ju faktiskt resten av mitt liv vi talar om. Kan vara värt en tillfällig förlust av respekt för att göra det mindre odrägligt, eller kanske rentav njutbart. Vi får se hur det går med den saken.

Soundtrack: Bon Iver - Flume

Denga Denga

2008-03-28T13:11:00.005+01:00

Så en förändring av designen kanske inte är nog för att återuppliva en blogg, men man kan ju alltid testa. Jag har knappt skrivit ett ord sedan årsskiftet och förmodligen är det ett större problem, men what the hey. Någon gång ska det väl lossna.

När som helst nu.

Dude!

2008-02-03T22:34:00.000+01:00

Jag har hittat ett ställe där jag kan ladda ner Kvinnofängelset. Mitt liv är fulländat.

Blåbär

2008-01-29T04:06:00.000+01:00

Vad ska man skriva om på sådana här ställen egentligen? Jag har liksom ledsnat på mig själv vid det här laget. Och andra människor är, i allmänhet, lika tråkiga. Det börjar bli dags att ta tag i det kreativa skrivandet igen. Sudda ut linjerna mellan min fantastiska fantasi och mitt urtråkiga liv. Det var länge sedan jag egentligen skrev något vid det här laget, så man får väl se om jag fortfarande har något vettigt att säga. Jag behöver ju en ny hobby, som vanligt.

Jag slits en aning mellan huruvida min nyfunna obryddhet är bra eller dålig. Jag kan nog behöva aningen minskade pretentioner i mitt liv, men samtidigt är jag för narcissistisk för att försona mig fullt ut med tanken på att jag antagligen inte kommer att härska över världen någon dag. Oh, well. Jag ska ta och börja med att minska mitt behov av att söndra allt jag kommer över så får vi ta tag i resten vid ett senare tillfälle.

Soundtrack: Tara Fuki - Sen

Rastlöshet

2008-01-17T10:23:00.000+01:00

Jag avskyr rastlöshet som mest när man inte vet vad det är som rastlösheten grundar sig i. I allmänhet är det en känsla som dyker upp när man får ångest över att man inte gör det man borde göra, eller att man inte är den man borde vara. Ibland är det mer odefinierat; bara en känsla av att man slösar bort tid på något sätt. Vilket är måttligt frustrerande när man inte vet vad det är tänkt att man skulle göra istället.

Det blir istället en sorts existentiell, väldigt holistisk (och korkad) form av ångest som sätter sin prägel på det mesta man ser och upplever. En fråga om huruvida det verkligen inte finns mer än så här? Blir det inte bättre än så här?

Det är sorgligt, egentligen. Allt skulle vara så mycket mer värdefullt om man så bara ville. Allt har ju trots allt precis det värde som man tillskriver det. Om man bara vidgar sitt perspektiv så kommer man snart fram till att verkligheten är en subjektiv konstruktion och därmed är underkastad det perspektiv du väljer att granska den genom. Men likväl är det så lätt att fastna vid den första negativa tanken och fokusera stenhårt på tanken om att världen inte är något att ha, oavsett hur taffligt det må låta. Det är alldeles säkert ett sjusärdeles bullshit-perspektiv att anta, men paradoxalt nog så är det samtidigt en skön, förutsägbar attityd att utgå ifrån, oavsett vad resultatet blir. Och svårt så in i helvete att slita sig från.

Zen

2008-01-09T16:52:00.002+01:00

Jösses. Jag tror inte att mitt humör har svängt så här mycket sedan högstadiet någon gång. Och det är ändå mest bara en halvkvalificerad gissning, då jag ärligt talat inte kan komma på någon gång då jag varit så här pass labil. Som en gummiboll med sömnrubbningar, hur nu det går ihop.

Om ett par timmar far jag hur som helst ifrån Luleå och återvänder till Kalmar. Förhoppningsvis så kommer det att tjäna till att stabilisera läget en aning. Jag älskar min familj, men att gå från den relativa isoleringen i Kalmar till att ha spring runt omkring sig dagarna i ända rubbar mig ganska fundamentalt. Det känns verkligen som att jag har flyttat härifrån och inte som att jag är på någon längre utsvävning. På gott och ont så är Kalmar mitt hem nu. Min patetiska, sunkiga lilla lya. Min tråkiga korridor och min absurda hyra. Det ligger en viss trygghet i det man har lärt känna och när man är uppe i en mindre gynnsam mental fas så kan man behöva tystnaden och stabiliteten. Oavsett hur tråkigt det kanske låter. Oavsett hur tråkig jag kanske låter.

Så det är bara att packa klart väskan och ta farväl av uppväxtstaden ännu en gång. Av någon anledning känner jag mig ivrig att komma härifrån. Det kan bara vara ännu en slumpmässig kick utan någon djupare mening, för ärligt talat orkar jag inte analysera det djupare än så. Jag ska försöka att dra ner en gnutta på självslakten framöver. Tror det kan behövas. Det finns ingen mer förödande fiende man kan skaffa sig än en själv.

Soundtrack: The National - Fake Empire

Räkning

2008-01-01T03:17:00.000+01:00

Gott nytt 2008, gott folk. Hoppas det går lite bättre den här rundan. Min lista över saker jag ska göra mitt bästa för att ignorera, eller åtminstone undvika att gräva ner mig i, under året är:

Det amerikanska presidentvalet
Svensk riksdagspolitik
Grammisgalan, rockbjörnen och liknande
Dieter
Al Gore och koldioxidutsläpp
Fackföreningar
Hollywood
Hälsovarningar
Aftonbladets senaste etiska rensning
Familjefrågor
Sexuella frågor
Teknologiska "framsteg"
Den europeiska unionen
Ayn Rand
Kristendomen och dess avarter

Jag har även fattat beslutet att jag ska sluta argumentera med idioter eller överhuvudtaget människor som inte är värda att argumentera med. En god argumentation är som sex. En dålig argumentation är som att tvångsrunka med en sax. Det är enkel självbevarelsedrift.

Ring, klucka, ring

2007-12-31T14:34:00.000+01:00

Nyårsafton känns osedvanligt lugn, rent känslomässigt, men det beror väl antagligen på att jag redan haft ett smärre sammanbrott över de senaste fyra dagarna eller så. Skönt att få det bortgjort, liksom, så att man kan göra något vettigare när det väl faktiskt händer saker runt omkring en. För hey, oavsett hur patetiskt mitt liv nu är så hjälps det inte något vidare av att jag misshandlar mig själv över det. Introspektiv i all ära, men en aning får man lov att lägga band på sig.

Så som nyårslöfte, för att anta en fjantig liten tradition, ska jag försöka göra en lista över saker som jag inte tänker bry mig ett skit om eller överhuvudtaget engagera mig i under det kommande året. Det ska nog bli intressant att se hur länge jag klarar av den ansatsen. Det är ju hur som helst först nästa år, så vi tar det hela då.

Förresten så kommer Band of Horses till Göteborg i mars. Med The Cave Singers som support, dessutom. Med andra ord är det bara att överleva tills dess, då. Och det borde ju faktiskt gå bra.

Soundtrack:

Band of Horses - The Funeral

Årets

2007-12-28T12:10:00.000+01:00

Eller något åt det hållet, i alla fall.

Årets Skivor:

Band of Horses - Cease to Begin

Om man tänker sig att Jane's Addiction började spela folkinfluerad popmusik så får man en hygglig bild om hur Band of Horses låter. Många säger att den här skivan inte är lika bra som deras debut, men de är idioter. Cease to Begin är typ så bra så den nästan gör livet värt att leva.

Battles - Mirrored

Battles är så rasande pretentiösa att man nästan får bråck av att lyssna på dem. Ta ett gäng vansinnigt talangfulla rock- och metal-veteraner som rökt peyote och fått för sig att göra en klåfingrig tolkning av ett vardagsrum eller dylikt, så har du Battles. Det går egentligen inte ihop överhuvudtaget och låter mest som en distad dropkick i skallen. Men det är jävla bra skit, alltså.

Arcade Fire - Neon Bible

Arcade Fire sparkar så mycket röv att det nästan bara är löjligt. Det känns nästan onödigt att motivera det här valet, egentligen. Det borde räcka för vem som helst att bara lyssna på Intervention för att förstå deras storhet. Så gör det.

Taken By Trees - Open Field

Jo, jag brukade ju gilla The Concretes någorlunda, men hade som alltid för mig att det till en stor del var Victoria Bergsmans förtjänst. När så hon lämnade bandet så visade det sig vara en riktig tolkning av det hela, då Concretes helt plötsligt blev tråkigare än Weetabix. Bergsmans nya projekt, Taken By Trees, är dock förstås helt jävla lysande. Hon har bland de bästa rösterna i musiksverige idag. Det har inte att göra med någon slags teknisk expertis, utan snarare att hon i varje ton låter som att hon är på gränsen till ett nervsammanbrott. Ljuvligt deprimerande.

Robert Plant & Alison Krauss - Raising Sand

Den här skivan borde ju egentligen inte vara så bra, men ibland lyckas två musiker vars röster passar ihop helt perfekt bestämma sig för att göra en duettskiva. Jag är ju en fullkomlig sucker för bra stämsång och Robert Plant är ju inte en helt oäven låtskrivare heller. 2007 års svar på Mark Lanegan och Isobel Campbell, helt enkelt.

Årets Besvikelser (bara för att vara motvals):

Maia Hirasawa - Though, I'm Just Me

Ännu ett tragiskt exempel på vad som händer när man tar en i grunden fantastisk artist och tar för givet att det måste bli ännu bättre bara man lägger till trettio kanaler av pompa och ståt i mixningen. Jag förälskade mig fullkomligt i hennes EP från 2006, med lågmälda kompositioner där Maias röst och personlighet hade fritt utrymme. Att så sedan höra det förbenta åbäke som kom att bli hennes officiella skivdebut var ungefär som att gå på värsta grymma restaurangen och få en tallrik rännskit serverad. Ännu en grym artist som sönderproducerats.

Chris Cornell - Carry On

Det är bara så typiskt. Här har vi Chris Cornell, frontman i Soundgarden, skapare av 1999 års överlägset bästa skiva, Euphoria Morning. Inte orimligt att man sätter höga förväntningar inför hans första skivsläpp på åtta år utanför Audioslave. Och så visar det sig vara en sådan rykande hög av oinspirerat dravel att man undrar vart fan en så pass fantastisk musiker lyckades gräva fram skiten. I stort sett outhärdligt från början till slut.

Årets Böcker:

James Meek - The People's Act of Love

Ödemarksporr och filosofi.

Cormac McCarthy - The Road

Postapokalyptisk porr och storslaget ordbajsande.

Per Petterson - Ut och Stjäla Hästar

Naturporr och livsbejakande.

Julekul

2007-12-26T16:28:00.000+01:00

Det lilla glädjeskuttet kring jul har lagt sig till ro vid det här laget och det sedvanliga vemodet börjar sakta men säkert ta dess plats. Händer varje år och det är inget som jag varken förvånas av eller förfasas över. Det är bara en mer påtaglig episod av samma slag som präglar året i övrigt. Små stunder av motivation, där man ser ett syfte med det man gör, ända tills dess att man åter igen kommer fram till hur ytterligt meningslöst det mesta är. Tillbaka till det underpresterande lunket som förblivit oförändrat sedan jag kommer inte ens ihåg när.

Ibland undrar jag om jag inte hellre bara haft mig ett ordentligt jävla sammanbrott och slagit sönder saker i stället för den näst intill absoluta apati jag känner inför det mesta. Jag skulle kunna klara av min utbildning hur lätt som helst, men vad är meningen med det? Jag skulle kunna föra en underhållande blogg, skriva krönikor och betraktelser, men till vilket syfte? Det har inte att göra med att jag känner mig malplacerad, missnöjd eller ens nödvändigtvis längtar efter något större. Jag har förlikat mig med min utbildning och det är kul att lära sig saker, men det är inte som att jag jagar en dröm eller något sådant. Inte längre, hur som helst. Jag känner mig fortfarande som ett eko från tiden innan Hultsfred. Jag har tappat kontakten med hälften av alla människor jag känt, men med några få undantag bryr jag mig inte om det heller. Det är bara så förbannat tråkigt. Allt är bara ritualer. Allt är bara självhävdande. Genuinitet kommer några enstaka gånger i livet och då är risken rätt god att man är för luttrad för att inse det. Så då är man fast i sin låda av vanföreställningar till nästa gång någon knackar på.

Men tyvärr kan även den obehagligaste platsen förvandlas till ett hem. Till den stabilitet man fått för sig att man behöver i livet. Så det är ju roligt. Kan man sitta där och skriva långa, pretentiöst ångestladdade inlägg på sin blogg, eller liknande.

Jag ska skriva en sedvanlig liten sammanfattning av musikåret också. Den kommer bli betydligt kortare än den förra, eftersom jag inte bryr mig lika mycket längre. Eller för att musikåret varit relativt underväldigande. Vilket som.

Jag är i alla fall i Luleå. Det känns varje gång att det är här jag har mina rötter. Inte en helt angenäm känsla, men man kan ju alltid hysa en liten naiv förhoppning om att det kommer att leda till lite självinsikt. Vi får se hur det blir med den saken. Jag hade tänkt mig att bli en gnutta mer egocentrisk, sådär, så jag kanske möjligtvis eventuellt rapporterar vidare om min underväldigande tillvaro här. Annars kommer det väl att dröja till nästa motivationstillfälle. Tjosan hejsan.

Statistik

2007-11-03T04:26:00.000+01:00

Bland det roligaste med att ha ett statistikverktyg integrerat i bloggen är att man kan se vilka söktermer folk har använt för att hitta hit. Här är några av de senaste:

Knulla
Verser till pensionärer
Dallerpölsa och småfåglar
Musikblogg klezmer
Knulla
Tipsrunda
Verser i dödsrunor
Kanadensisk poet
Knulla
I USA hade han varit på väg i fängelse
Trinette
Kamikaze

Och då har jag ändå tagit bort tre instanser av söktermen knulla. Man undrar vad folk förväntar sig, egentligen.

Göra någe

2007-11-02T22:04:00.001+01:00

Den här veckan är jag stolt över att jag i år fullkomligt missat Halloween. Det går väl att debattera huruvida detta innebär att jag inte går ut tillräckligt ofta eller om jag helt enkelt lärt mig att filtrera bort sunkiga importhögtider undermedvetet, men resultatet är jag då nöjd med. Den enda möjliga missen är att jag nästan känner mig lite sorgsen över att jag inte hade någon möjlighet att skrämma bort några utspökade snorglin i år.

Är det inte ganska kusligt i sig att se halvfärdiga högtider i aktion? Det är ju uppenbart att Halloween i Sverige bara är en missbildad bastardhögtid född ur den redan tämligen bastardiga högtiden i staterna, som i sin tur är baserad på en irländsk bastardhögtid född ur en kristen bastardhögtid som har sin grund i keltisk folklore. Hur desperat kan man egentligen vara över att få fira något?

Om man söker kan man säkerligen hitta en minst lika välmotiverad anledning att kladda på vareviga dag under ett helt år. Wikipedia, liksom. Så varför hittar folk inte på nya högtider istället? Det är inte som att det ligger något inneboende värde i dylika högtider, så lite spontanitet skulle väl vara gulligt som omväxling? Det finns fantastiska möjligheter till kommunikation och blixtorganisation nu för tiden, så det vore väl inte så komplicerat att söka upp någon inkonsekventiell motivation för att flashmobba lite. Man drar upp lite riktlinjer om den tilltänkta symbolismen och överlåter resten till folks kreativitet. På detta sätt förekommer man även kommersiella intressenters exploatering av folks inbillade behov av att ansluta sig till masspsykoser. Jag tror det är något att satsa på.

Viva el boxing day!

Soundtrack: Great Lake Swimmers - Imaginary Bars

Vale vale

2007-11-01T01:05:00.000+01:00

Så var det dags att ta tag i den förbannade ekonomikursen som jag släpat på i ett och ett halvt år. Det skulle väl vara tämligen överdrivet att insinuera att jag på något sätt ser fram emot det, men det ska bli skönt att äntligen få det gjort. Varför mänskligheten gav sig på att skapa något så genomtråkigt och önödigt krångligt som redovisning och kalkylering förstår jag inte. Jag antar att det är en av de där mindre attraktiva delarna av att leva i ett "civiliserat" samhälle. Basera tillit och tillräknelighet på matematik, liksom. Kanske krävs i ett samhälle där alla gör sitt bästa för att fista sina medmänniskor. Men mitt sinne vandrar.

Och imorgon, eller idag beroende på hur man ser på tid, ska jag dessutom ta mig till tandläkaren. Oh boy, så mycket rolighet nu här i dagarna. Nästan så att man känner sig lite syndig. Men det är väl i slutändan bättre att obekvämligheterna hopas under en kortare tid än att de skulle komma jämnt doserat under året. På det här sättet så kommer jag ju i alla fall att kunna återgå till min produktivt sett tveksamma vardag inom kort. Det finns fortfarande alldeles för mycket slentrianmässigt pyssel att ägna sig åt för att på allvar ge sig i kast med att få någon struktur på livet. Mer tacksamt att strukturera den jävla kryddhyllan eller något och återgå till att tjafsa. Jag försöker fortfarande att skaffa mig en hobby, men eftersom jag är lika bra på att bibehålla fokus som en femåring på affe så blir det mest bara en salig röra av halvarslade engagemang och fixa idéer. Det funkar för tillfället.

Nu på måndag ska jag gå på en kurs i stresshantering. Det lustiga är att jag inte ens vet huruvida jag behöver det eller inte. Jag kände bara en oerhörd lust att pröva på lite pop-psykologiskt dravel. Om det nu skulle kunna hjälpa mig att sortera den skitstorm av nonsenskunskap som ständigt härjar i mitt huvud så ser jag det mest som en bonus. Det är något produktivt att sysselsätta sig med i alla fall. Självförbättring ska ju vara bra, sägs det. Om inte annat så är det i alla fall ett sätt att övertyga sig själv om att livet går framåt när det stundom tycks stå smärtsamt stilla. Man får lov att utveckla sig själv när man inte har energin att utveckla sin omvärld. Det är väl bättre än ingenting, åtminstone.

Soundtrack: RJD2 - The Horror

Jösses Amalia

2007-10-29T17:03:00.000+01:00

Så idag har jag klippt av mig typ allt hår och det känns som att det var en bra vikt att slippa. Ännu ett led i min stegrande narcissism, men jag är fortfarande övertygad om att den är godartad i slutändan. Det känns bra att bry sig om sig själv för en gångs skull för när jag blir extrovert av mig så suger jag åt mig så mycket damm och skit.

Jag har skaffat mig en omodern digitalkamera också, efter mycket om och men. Nu behöver jag bara ordna fram en kabel också, så kan jag fortgå med att fläka ut mig även visuellt vilket är bra eftersom ord kan vara jobbiga i perioder. Det är en massa mer eller mindre ångestladdat skräp som händer just nu, men den här gången ska jag försöka vända det till något gott.

Farthinder

2007-09-28T01:00:00.001+02:00

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den här utbildningen. Det är trubbel nu, alltså. Vete tusan hur jag kan åtgärda allt och det är känslan av maktlöshet som är betydligt mer irriterande än själva situationen i sig. Det var ju som i stort att Högskolan strulade med behörighetsinformation, vilket har lett till att jag helt plötsligt hade lite mer än en vecka på mig att försöka läsa in en kurs som jag behöver tenta av. Och då vi snackar en kurs som kanske inte är särskilt svår, men dock ruskigt omfattande i det att man måste lägga ner tid på att hjärntvätta sig själv, så det känns svårt. Jag måste komma fram till en plan över hur jag ska ordna allt det här. Det blir till att bita ihop och i alla fall göra ett symboliskt försök på tentan imorgon först och främst. Känns värdelöst att det egentligen inte är något problem med kursinnehållet, bara en formalitet som gör att jag inte kan examineras på de nuvarande kurserna. Framför allt innebär det en massa potentiellt strul med uppsatsskrivandet senare i höst. Jag har försökt att spendera tid på att bli bättre på att ta tag i saker, eller snarare bli bättre på att strukturera det jag behöver göra så jag inte lägger krokben för mig själv. Så vi får se hur väl det kommer att fungera. Hur smart jag nu än kan tyckas vara stundtals så kvarstår det faktum att min hjärna är som ett matkrig allt som oftast. Det börjar bli dags att klara upp det. Nästa vecka ska jag hur som helst till Göteborg och umgås med folk, vilket kan vara väldigt givande för omväxlings skull. Och jag förväntar mig inget annat än stordåd från Jonathan Richman på fredag. Jag är i seriöst behov av underhållning. Underhållning på en annan nivå än masskonsumtion av tv-serier och experimentell matlagning.

Idag fick jag även tag på Radar-spray efter mycket om och men. Det var på tiden, då mitt Trinette-kök varit infesterat av bananflugor så till den milda grad att man mest bara kunnat sticka in armarna och famla runt på måfå när man lagar mat. Det kan tolkas som att jag borde diska, eller så kan det bara ses som ett ytterligare bevis på att de enda djur som tycker om mig är katter och insekter. Nu har jag hursomhelst besvarat denna kärlek med kemisk krigsföring, så det är ett lass mindre att bära. Känns bra att få någonting gjort i alla fall.

Torsdagsplaner

2007-09-27T00:56:00.000+02:00

Yes, alltså. Idag (efter jag sovit) så ska jag gå och köpa pappersprodukter. Jag har ingen egentlig aning om vad jag ska ha dem till, men jag känner ett sug efter nytt pyssel. Med tanke på hur kusligt oinnovativ (?) jag varit på sistone så är det dags att ställa något slags harmlöst krav på mig själv. För jag har svårt att tänka mig att det bara är min egonarcissism som är anledningen till att jag inte får ur mig idéer längre. Det ska nog bli intressant.

Twin Peaks

2007-09-26T23:02:00.001+02:00

Senaste inlägget andra augusti, alltså? Asch, det spelar ingen roll. Jag har bestämt mig för att lägga ner det här med att försöka sätta upp mål för mig gällande bloggen. Det blir vad det blir, helt enkelt. Jag är inte lika kreativ som jag en gång var och det är bara att omfamna det hela. Jag känner av en brist på saker som är värda att kommentera, helt enkelt. Huruvida det är för att jag är för blasé eller helt enkelt för att jag gör för lite vet jag inte. Men det är OK hur som helst.

Jag har spenderat de senaste dagarna, mellan febrilt tentapluggande som inte tycks gå någonvart, med att för femtioelvte gången se på Twin Peaks. Eller som jag brukar göra så har jag sett på de första femton avsnitten och åter igen närmar vi oss med stormsteg den delen som alltid ger mig ångest. Det vill säga delen där tidernas kanske bästa tv-serie barkar ur totalt. Twin Peaks är och förblir ett av mina största mediala glädjepiller, men runt halvvägs in på andra säsongen blir jag deprimerad varje gång. Det är då det blir uppenbart som de lyckas maskera så väl fram till dess. Nämligen att tv-bolaget utövade kreativa rättigheter för att göra serien mer lättuggad för en större publik. Twin Peaks var en succé, men girighet ledde till att någon kom fram till att framgång spelade större roll än historieberättandet. Man ser successivt för varje avsnitt hur David Lynch drar sig tillbaka mer och mer i protest mot seriens utveckling. Och hur karaktärerna som resultat grånar mer och mer för varje avsnitt. Lauras mord får en chockerande medioker upplösning. Meningslösa sidohistorier introduceras och något ljushuvud får för sig att förhållandet mellan Bobby och Shelly skulle vara något mer än bara smärtsamt dravel. Audrey Horne, en av mina absoluta favoritkaraktärer genom tiderna, blir successivt relegerad till föga mer än en betydelselös panelhöna efter att Lara Flynn Boyle lyckas övertyga Kyle MacLachlan om att Coopers vidare förhållande med Audrey skulle vara opassande. Istället plockar de fram Heather Graham ur ingenstans i seriens slutspurt för att kompensera det hela, vilket bara är löjligt.

På det stora hela känns serien efter mordets upplösning mest desperat. Nu älskar jag ju fortfarande serien, det är inte det saken handlar om. Annars hade jag inte brytt mig nog för att skriva det här. Men när jag tänker på hur bra Twin Peaks hade kunnat vara om Lynch hade haft full kreativ bestämmanderätt serien igenom så känns det alltid lite tomt. Det känns tragiskt att så mycket aldrig förverkligades. Nöjet av serien kompenserar mer än väl för ångesten, förvisso, men nu har jag just sett klart säsongtvåavsnittsju och bloggen låg nära till hands. Så har jag fått det sagt i alla fall. Det är den vanliga insikten om att inget någonsin kommer att kunna ersätta Twin Peaks och att serien tyvärr aldrig kommer att sluta som jag hade velat oavsett hur många gånger jag ser den. Jag lär mig aldrig, va. Men det får vara.

Le Peace

2007-08-02T19:03:00.000+02:00

Så jag har kommit fram till att det kommer att bli fysiskt smärtsamt att missa Way Out West i år. Maken till naivt uppstudsig überhelvetes grisfest har nog aldrig skådats i svensk historia. Ärligt talat så hade Manu Chao i ensamt majestät varit värt att lida duktigt över, men det tar knappast slut där, förstås. Regina Spektor, Erykah Badu, The Pogues, Low och Woven Hand och mer och mer. Den sistnämnda har jag ju redan sett, förstås, men jag skulle inte ha vidare mycket emot att se David Eugene Edwards igen. Som att bli exorcerad med en fläskhammare. Men det funkar tyvärr inte i år, så min musiksida har varit skapligt deprimerad ett tag.

Men tamejfan, alltså. Nu tar Luger Jonathan Richman till Götlaborg i oktober och jag panikkollar ticnet varje kvart för att inte missa biljettsläppet. Och som om inte en av världens bästa entertainers vore nog så drar de hit The Arcade Fire i november också! Förvisso är det Stockholm som gäller då, men det är en uppoffring jag är villig att göra. Orkestral lidelse-indierock och det är väl praktiskt taget garanterat att det blir en av årets konserter. Något annat är bara otänkbart. Den enda konkurrensen lär väl vara deras egen konsert på Cirkus i mars och, förstås, Manu Chao. Hur som helst så är det två bokningar som lindrar abstinensen någorlunda. Jag var alldeles för patetiskt dålig på att gå på konserter i våras så nu ska det fan bli skärpning av.

I övrigt tycks ett inlägg i månaden vara det som gäller nu, på ett ungefär. Men hey, jag begraver människor om dagarna. Ha lite förståelse för att min inspiration är en gnutta skinnflådd. Fred på jorden.

Soundtrack: IAM - Ca Vient De La Rue

Blomma

2007-06-17T01:57:00.000+02:00

Så det här är läget, då. Jag har överlevt nästan två veckor utan dator, vilket jag inte trodde var möjligt. Teknikberoendet är ett faktum, men det är kanske ingen större överraskning eftersom praktiskt taget allt filtreras genom teknologiska medium nu för tiden. En ful ovana, egentligen, men vi har lyckats acklimatisera oss till det beundransvärt smidigt.

Jag är uppe i Luleå över sommaren och har börjat arbeta på allvar. Heltid, liksom och det känns i benen. Det är ett helt ok arbete, men är det verkligen tanken att man ska leva så här fyrtiofem veckor om året i framtiden? Det känns helt surrealistiskt. Man får ju knappt någon tid alls över till att göra meningslösa saker. Helt plötsligt måste man börja prioritera saker och ordna upp sin fritid för att uppnå maximal avlastning för att kunna gå till jobbet igen nästa dag och upprepa processen. Nästan så att man känner en gnutta ångest om man tar en timmes tupplur efter middagen och det borde verkligen inte hända. Seriöst, alltså. Inte undra på att världen är så uppskruvad och puckad som den är. Livet må vara ett sökande efter mening, men människor behöver sin meningslöshet också. Det är inte bra för själen att behöva motivera och berättiga allt man tar för sig. Det ska vara ok att sitta alldeles för länge och filosofera över fullkomligt meningslösa saker. Det är rentav en mänsklig rättighet. Vi tar sannerligen oss själva på för stort allvar. Vi strömlinjeformar och effektiviserar allt runt omkring oss för att leva ett effektivt liv. Allvarligt talat, världen.

Vi behöver inte det här. Om den här drönande passgången är priset vi får betala för ett kontinuerligt strävande efter perfektion så är det inte värt det på långa vägar. Det tycks vara näst intill en nödvändighet att driva in lite käppar här och var i ekonomins maskineri. Minska arbetstiderna och ge folk en fritid att tala om. Jag tror rentav att ett minskat behov av att effektivisera sin lediga tid kommer att leda till att påtagligt lindra den hutlösa överkonsumtionen av allt mellan himmel och jord. Det kommer att ge folk mer tid för att tänka över saker, umgås mer med andra, spela tv-spel, samla frimärken, spela rollspel, börja åka skateboard eller bara fördriva tid med att inte göra något överhuvudtaget. Och kanske, bara kanske, kan det skruva ner människor några varv. Och att döma av världen skulle det vara tämligen välbehövligt. Och kanske ge mig lite trevliga saker att skriva om i min blogg, för jag orkar inte använda den som ett medium för att kanalisera negativitet hela tiden.

Seriöst så måste vi börja riva lite strukturer här, alltså. Nu blev jag dessutom lite pepp efter att ha skrivit det här inlägget, så jag ska fundera vidare på saken. Tills vidare ska jag gå och lägga mig, läsa en bok och fundera på hur jag bäst kan spendera min söndag.

Schlauger

2007-05-13T14:05:00.000+02:00

Wow, bara... wow. Jag är fullständigt överväldigad över hur dålig Schlagerfestivalen var i år. Och när det kommer från mig är det ett ganska häpnadsväckande konstaterande, eftersom jag sedan länge varit en relativt inbiten motståndare till hela fenomenet. Men ärligt talat, jag förväntade mig att det åtminstone skulle vara underhållande i år, eftersom hälften av alla bidrag praktiskt taget var renodlade freakshows. En unken distillering av populära trender och desperat sökande efter uppmärksamhet. Som gamla schagerstofiler som försöker göra trendig och aktuell musik. Det borde åtminstone ha varit underhållande, om inte annat så på ett sådant där hånfullt sätt. Det borde ha varit något man kunde ha skrattat åt. Men till och med den premissen lyckas de sabba.

Bortsett från de absurda bidragen var årets startfält patetiskt ljummet, så döm av min förvåning när praktiskt taget ingen av de mer excentriska akterna ens går vidare till final. I stället möttes man där av en smärtsamt medioker samling halvarslade artister som desperat försöker sig på någon slags hybrid av traditionella melodier, modern poppighet och den uppblåst pompösa schlagerandan. Beats, botox och påklistrade leenden. Som en skräckfilm regisserad av Vilgot Sjöman. Jag ryser bara jag tänker på det.

Doin' the Omoralisk Schlagerfestival

2007-05-10T00:18:00.000+02:00

Nu så här i schlagertider känner jag mig manad att posta en gammal klassiker från the one and only Sillstryparn (Garotta di Ansjovis) från Göteborg. Ulf Dageby, dårå. Avnjut!

Hurring

2007-05-06T20:30:00.000+02:00

Jag har ju alltid sagt att jag borde skaffa mig en ny hobby och på sistone har jag gjort något åt det. Jag har börjat brotta och slå på folk. MMA, eller Mixed Martial Arts, som det kallas med ett lite flashigare namn. Och det är precis lika kul som det låter. Jag är förstås jättedålig just nu, så det blir mest att få sig ett kok stryk några dagar i veckan. Men jag är bra på att få stryk. Och man lär sig. Våld är ju faktiskt vansinnigt roligt om det är ömsesidigt och kontrollerat. Och det är ett skönt avbrott från all passiv aggression som genomsyrar samhället i övrigt, hur märkligt det än må låta. Sedan är det fina människor som jag tränar med också.

Trevligt att umgås med människor ibland.

Great Success!

2007-04-28T13:55:00.000+02:00

Så i ett handslag har jag äntligen lyckats fixa mina tangentbordsproblem, en efterhängsen tenta och ett sommarjobb. Det är fina grejer, alltså. En bra vecka för omväxlings skull. Jag har ett nytt, smått överambitiöst tangentbord som dels är värsta snyggt och dessutom fett skönt att skriva på. Jag har inte längre en efterhängsen tenta i Marketing Communication efter mig. Men framför allt har jag fått jobb som vikarierande krematorievaktmästare i sommar. Det är lika delar status och... originellt, är väl ordet. I suppose. Jag känner definitivt ingen annan som har en snarlik anställning i alla fall.

Och som ett resultat av det förstnämnda kan jag äntligen skriva obehindrat på min egen dator, vilket liksom är något av ett krav för att underhålla en blogg. Så därmed ska jag försöka börja underhålla min blogg igen. Stenkastning lever igen.

Men eftersom jag blivit så förtjust i Tumbleblogs så kommer jag fortsätta med det också. Tanken är väl mest att dumpa små underhållande videos, bilder och länkar på min tumblr-sida och reservera Stenkastning för mer utförliga inlägg. Och inom en snar framtid ska jag förhoppningsvis även börja skriva mer musikrelaterade inlägg på min Mog också. Höga ambitioner, på min ära, men man måste ju pröva nya saker. I dag ska jag dock mest fokusera på att gnugga mitt ego och titta på House, för det har jag förtjänat.

Peace.

Soundtrack: Sällskapet - Rum 212

Hej, jag är gammal

2007-04-06T11:22:00.000+02:00

Men det har väl ändå ingen betydelse.

Tiden, vet man ju, gör inga försök till att gömma sig. Till skillnad från oss.

Vila

2007-03-23T18:25:00.000+01:00

Well, nog med pretentioner.

Stenkastning är, tills vidare, död. Det kommer antagligen att vara väldigt snålt med uppdateringer över en ganska lång tid framöver. Det funkar inte riktigt att underhålla en blogg när man knappt ens kan använda sin dator till att skriva på. Så istället har jag skapat mig en tumbleblog, som passar mina sporadiska infall betydligt bättre. En blogg, men utan överflödigt svammel, bara korta, koncisa spontanposter om vadhelst som faller mig in. Välkomna på besök.

Ekonomi

2007-02-23T18:57:00.000+01:00

Idag kom studiebidraget. Efter att ha betalat studielitteraturen, hyran och några räkningar så har jag lite drygt 1200 kronor kvar att leva för den här månaden. Lycka. Mina planer för att spara ihop lite pengar för framtida investeringar är redigt nerdkörda i skitan, med andra ord.

Jag betalar 200 spänn per kvadratmeter för den här lyan, alltså. Det är helt jävla absurt.

Och anledningen till att det blivit ett uppehåll i mitt skrivande är att den här patetiska dumburken blivit infekterat med något slags virus som orsakar en jävla massa trassel med tangentbordet. Således är det en jävla pärs att skriva, så det lär inte bli mycket gjort innan jag lyckas råda bot på det. Men med tanke på att en formatering av det våldsammast tänkbara slaget inte lyckades få bort det så ska man väl inte få upp sina förhoppningar. Kanske någon gång i höst, när jag möjligtvis kan ha råd med en ny dator.

Bästa. Skrattet. Någonsin.

2007-02-17T18:56:00.000+01:00

Ge den ett par minuter. Jag lovar att det är värt det.

Hjärta och smärta

2007-02-15T19:58:00.000+01:00

Så det har varit alla hjärtans dag, alltså? Jag lade inte ens märke till det i år. Vanligtvis brukar man få hjärtan uppkörda i nyllet vart man än går, men det var ovanligt milt den här gången. Jag förstod det egentligen först när det var en enorm kö på kaffe-, konfekt- och ostaffären nere på stan. Och man kunde verkligen se hur obehaglig den här högtiden är för många människor. Och jag förstår dem. Att ha en högtid för kärlek och tvåsamhet är lika delar patetiskt och skräckinjagande. Jag förstår inte folks behov av att koncentrera saker hela tiden. Som om det skulle vara något slags tillfälle för att balansera fluktuationerna i ens karma eller så.

När ska folk bli less på att tjonga ut en massa pengar på symbolistisk kitsch? Eller en mer intressant fråga är när fan folk ska bli less på att få detsamma? Det är egentligen ganska lätt att förstå. Det är alltid trevligt att veta att man är uppskattad och så, men kom igen, världen. Vad har gåvor för värde när de är bundna till traditioner och pliktskyldighet egentligen? Spontanitet, för bövelen.

Jag tyckte så hemskt synd om snickaren som stod före mig i kön kallsvettig och köpte svindyra chokladbitar i en liten, hjärtformad låda. När han skulle prata med affärsföreståndaren lät det mest som ett förskräckt mummel, som om han skulle flytt ur sin egen kropp om tillfälle ges. Men men. Han fick säkert ligga i alla fall. Kul för honom.

Så var det det här med tentan, ja. Det kommer gå åt helvete. Gott nog. Jag mår bra i alla fall. Det beror sannolikt på att jag ätit väldigt mycket sushi på sistone. Nu ska jag ta en paus från pluggandet och spela lite våldsspel.

Soundtrack: Classic!

Underhåll

2007-02-13T04:11:00.000+01:00

Det blev några dagars uppehåll här nu, eftersom min dator bestämde sig för att den inte ville vara med längre och helt sonika barkade ur värre än en dödsare på picknick. Så jag har spenderat uppskattningsvis ett dygn, nästan i sträck, med att återställa den. Och nog fan gick det, trots allt. Det kan vara bra med ett ordentligt haveri lite då och då så man har en anledning att rensa bort allt trams och få en clean, funktionell dator igen. Ungefär som att det är bra med skogsbränder. Eller stadsbränder. Det enda det kostade mig var en näve hårstrån och runt 30 gigabyte musik, men båda kommer att växa tillbaka.

I söndags kom jag till slut igång med min träning igen. Och åter igen är det inte utan att man undrar hur hälsosamt det egentligen är för en. Träningsvärk är ju bara muskelvävnad som dör, liksom. Och det är inte det lättaste att hålla en mångsidig, näringsrik kost som student. Men vad fan, det ger ju lite energi i alla fall. Bättre än koffeintabletter på många sätt. Jag måste dock erkänna att det blev Friskis och Svettis. Det var inte ett lätt beslut för en lightcynisk ordfascist att omfamna deras koncept av klämkäckhet och trivseljunta. Men det var det minst smärtsamma alternativet. Det var antingen F&S, det kusliga Jehovas-gymmet, arsel-Nautilus eller Atletklubben. Ingen större anledning att vela i slutändan, men sådan är jag. Säg till om ni känner någon annan som kan stå i tio minuter och välja yoghurt, liksom.

Med rynkade ögonbryn.

Soundtrack:

Last.fm

2007-02-10T13:38:00.000+01:00

Efter att ha skrivit en B-uppsats om sidan i fråga kan jag inte begripa att jag ger mig i kast med att skriva mer om den, men det känns värt att göra. Jag blir bara mer och mer förstummad över alla fantastiska funktioner sidan erbjuder och den utvecklas jämt och ständigt, trots att man börjar tro att det inte finns så mycket mer de kan göra av sin produkt.

Last.fm är, för er som inte vet, ett musikcommunity byggt runt ett litet program som heter Audioscrobbler, som kartlägger den musik du spelar på din dator och sedan använder denna information för att ge rekommendationer på ny musik och kopplingar till andra användare som har en snarlik musiksmak. De har licensierat enorma mängder musik som man kan lyssna på via någon av de tusen och åter tusentals stationerna som utgår ifrån användarnas lyssningsstatistik. Det är den enkla beskrivningen. Sedan har sidan sedermera utvecklats till ett monster med hutlösa mängder olika funktioner. Myspace är fortfarande med löjligt stor marginal världens största musikrelaterade community, men med tanke på vilken nivåskillnad det är på tjänsten som tillhandahålls så kommer Last.fm att växa till sig som fan under de närmaste åren. Och med god anledning. Varje människa som är tillnärmelsevis musikintresserad borde pröva på sidan. Risken är skapligt överhängande att man fastnar.

Här har vi en av de senaste funktionerna som tillkommit; ett lapptäcke över mina favoritartister:

Så jävla förmånligt, ärligt talat. Namedropping har aldrig varit snyggare.

Var förresten försiktig med att riva av GoEar-spelaren medan lapptäcket laddar om din dator suger lika hårt som min. Det har en tendens att överbelasta din business.

Soundtrack:

Jubileum!

2007-02-10T00:04:00.000+01:00

Tamejfan om jag inte fick min tusende besökare till bloggen alldeles nyss! Det är helt galet egentligen. 53 besök bara den här veckan, liksom. En lamslående majoritet är väl förstås vilsna själar som bara irrat bort sig är väl en sak, men en del folk lär väl stanna upp och läsa några ord. Det är inte helt illa med tanke på att jag hade någonstans runt 12 besökare på hela den första månaden. Men jag får ta reflektionerna någon annan gång, för mitt ordförråd börjar ta slut för idag.

Så nu, för att fira detta storslagna tillfälle, kommer här en tolkning av Sonic Youths klassiker Schizophrenia av pensionärskören Young@Heart:

Hujedamej!

2007-02-09T23:16:00.000+01:00

Jag kom just på att det verkligen inte vore någon vidare death metal-fredag (ja, den här veckan också) utan någon death metal.

Jag har som ni kanske märker hittat en ny leksak. GoEar äger.

Rulla

2007-02-09T20:35:00.000+01:00

Halleluja för andrum. Nu är alla uppgifter i den första delkursen avklarade och "bara" tentan är kvar. Så kan man unna sig ännu en lugn helg. Mitt rum börjar rentav bli mer och mer hemtrevligt också. Det är fortfarande trångt som satan, men jag har varit en sväng på IKEA och inhandlat lite möblemang. Det blev Snurrstolen Stefano, vilket är ett väldigt lustigt namn, samt Golvlampan Oas, som inte är ett fullt så lustigt namn. Båda passar in alldeles utmärkt. Nu har jag skön belysning i rummet och framför allt kan jag sitta framför datorn i mer än en kvart utan att få träsmak i arslet.

Jag vågade mig efter mycket om och men på att göra sushi i förrgår också och döm av min förvåning när det rentav blev riktigt lyckat! Jag måste komma ihåg att tacka Anton för den väldigt fina flaskan risvinäger han spontanköpte åt mig i julklapp. Förutom att den är väldigt stor så spöar den även i övrigt skiten ur de smärtsamt dyra miniatyrflaskorna från Blue Dragon. Sedan måste jag tacka mig själv för att jag hittade en tämligen eminent riskokare för hundra spänn. Jag försökte att matfascista mig riktigt ordentligt och genomsökte hela Kalmar efter mirin, men jag fick ge vika. Det blev som sagt riktigt bra till slut. Trots att min första maki-rulle hade en lätt överdos av wasabi och var så stark att jag nästan kände Guds närvaro så var min vinägerblandning nästan löjligt perfa. Nu kommer jag ju vara värsta besatt i det här för en tid framöver, men det finns definitivt värre saker.

Slutligen så har jag fixtrat till en skriklåda där till höger på sidan. Den är tänkt för spontana uttryck och visdomsord som inte nödvändigtvis behöver ha någon relevans till en post i bloggen, eller för den delen till något överhuvudtaget. Ytterligare en funktion för att öka interaktionen med mina besökare och futter mein ego. Superklasse!

Soundtrack:

Mogwai - Friend of the night

2007-02-04T21:09:00.000+01:00

Det här, mes dames et 'sieurs, är tveklöst en av 2006 års allra bästa låtar. Jag nämnde den i min prettolista över 2006 års musik, men jag kan inte motstå frestelsen att trycka upp den i era ansikten. Mycket nöje.

Ah. Det är verkligen tacksamt med Youtube i kreativa lågperioder. Plus att det får min blogg att se mycket mer livfull ut. Värsta bonus.

Trångmål

2007-02-03T19:29:00.000+01:00

Konsten att förflytta sig från 47 kvadratmeter till 16 med bibehållen mängd prylar och tillfällig brist på förrådsutrymme. Compact living har fått en helt ny innebörd för mig. Jag har en hurts till skrivbordet som är avställningsplats för kastruller och samtidigt nattduksbord. Jag har ett element som även är klädhängare och DVD-hylla. Jag har en matberedare och plastbunkar i en av mina garderober, bakom regnkläderna. Jag har köpt små självhäftande metallkrokar på Clas Ohlson och tryckt fast dem överallt i mitt förbannade trinettkök för att kunna hänga upp allt skit som annars bara ramlar ner från hyllorna hela tiden. Det ligger en viss charm i det hela, eftersom det blir lite som ett pussel. Tyvärr medför det även en viss tendens att vandra runt som ett spöke i tvångshippa heminredningsbutiker för att söka efter "smarta lösningar" vilket känns som en rundspark mitt i själen.

Jag behöver sysselsättning. Något att göra, något att slå på, något att skriva om. Som inte har med marknadsföring att göra. Jag utvärderar mina alternativ, då det är mer än lite förvillande att helt plötsligt ha ett utbud att filtrera överhuvudtaget. Från hopplöshet till rådvillighet, tycks det. Men vad fan. Det kommer att ta ett litet tag till innan jag återhämtat mig från kulturskadorna jag ådrog mig i Hultsfred, men Kalmar funkar bra än så länge. Bortsett från hela den där grejen med årstider. Vintern här var mest bara en kall vindpust och lite fukt. Jag trodde aldrig att jag skulle sakna kyla, men se på fan. Jag kan fortfarande förvåna mig själv, trots allt.

Soundtrack: Det är death metal-fredag, har jag bestämt. Morbid Angel FTW:

Mika

2007-02-02T20:01:00.001+01:00

Ok, nu kanske det här går åt skogen, men jag tänkte testa att länka en Youtube-video till min blogg. Vi får se hur det går. Hur som helst; jag orkar verkligen inte bläddra igenom mitt arkiv, men jag är relativt säker på att jag nämnde det kommande popmiraklet Mika i förbigående tidigare i höstas. Och nu är hans skiva på väg om några dagar och han terroriserar listorna utav bara fan i Storbritannien. Det är bra, fan. Det kanske inte är det mest tillfredsställande som finns, men det är fanimej ont om bra gladpop nu för tiden. För att inte nämna genuint talangfulla popartister. Personligen tror jag att Mika kommer sparka världens ass under 2007, men vi får se hur det går. Grace Kelly är, hur som helst, en jävligt grym låt. Och snygg som as är han också. Mycket nöje.

The Comeback

2007-01-20T13:43:00.000+01:00

Så det har blivit en lite paus av. Anledningen till detta är relativt enkel; för det första har jag flyttat till en ny stad och för det andra har jag ordnat upp mina studier, som har varit hyggligt kaotiska det senaste året.

Nu bor jag i Kalmar. Äntligen, skulle man kunna säga. Helt plötsligt bor jag inte längre på en plats som sakta men säkert får en att tyna bort, utan i en stad där man rentav kan göra saker utanför lägenheten. Bara en sådan sak som att spontant gå ut och ta en fika känns gudomligt. Men vad som känns ännu bättre, om man inte skulle gilla caféet i fråga, är möjligheten att gå till ett annat. Yes box, det finns till och med valmöjligheter. Det var ett tag sedan jag upplevde det, måste jag säga.

Min lägenhet är ungefär en tredjedel så stor som den jag hade i Hultsfred och det är en märklig känsla att komprimera sitt liv på sexton kvadratmeter. Det är ingen stor grej dock, eftersom jag spenderat ett år där jag delade ungefär samma yta med en rumskamrat. Så jag har vant mig vid hela klaustrofobigrejen redan. Det är instängt men hemtrevligt. Dessutom är lägenhetsytan inte fullt lika viktig nu heller eftersom man, som jag tidigare nämnt, faktiskt kan göra saker utanför lägenheten! Det känns fortfarande helt surrealistiskt. Ett liv bortom Runka och Gråta™ liksom. Who'd'a thunk it?

Jag väntar fortfarande på ett bra tillfälle för att ta en ordentlig titt på staden, dock. Jag har släntrat runt en hel del och hittat några finheter, men har än så länge inte haft någon ordentlig motivation att verkligen lära känna staden på allvar. Så vi får se när det händer. Snart har jag fixat allt konkret bestyr med flytten, så det börjar väl närma sig. Men mer om Kalmar i ett senare inlägg. Min hjärna är inte så samlad ännu, efter b-uppsatsskrivande och tentor, men snart ska jag komma igång med bloggandet igen och jag har ett gäng planer för framtida poster. Den här posten är mest ett livstecken för eventuella läsare, såväl som för mig själv.

Vi hörs snart, änna.

Soundtrack: Emily Haines - Crowd surf off a cliff

Berghagen vs Hagelstedt

2007-01-01T21:09:00.000+01:00

En av juletidens höjdpunkt måste nog vara när Åsa Hagelstedt på sin blogg anklagade den där extremt obehaglige trivselfascisten Lasse Berghagen för att handla porr. Och den mediala skitstormen som blåste upp ur det hela. Maken till ilska, alltså. Att döma av erfarenhet tycks det mig att en så pass aggressiv försvarsställning som LB intagit mest bara tjänar till att inkriminera honom ytterligare. Jag menar för helvete, att fläka ut sig i Aftonbladet och hota med stämning över ett blogginlägg? För att då inte nämna den utsökta ironin i att gubben inte tycks bry sig nämnvärt om att Aftonbladet var de som överförde "skandalen" från en relativt sett minimal läsarkrets till att publicera skiten på löpsedeln till Sveriges största tramsblaska. Även om det verkar som att blaskan redan börjat ångra beslutet, eftersom de successivt börjat radera vissa artiklar på sin nätupplaga.

Någon behöver skaffa sig en mediestrateg. Eller banta av sig några kilo hybris och införskaffa en gnutta självdistans. Ryktesspridning i bloggsfären är varken nytt eller förbigående - precis som i övriga världen - och det är bara att bita ihop och ta det. Men någonstans djupt inombords känner jag att det skulle vara smått underhållande att se vad som skulle hända om nu Bergis vora korkad nog att gå vidare med stämningen. Om han tycker att det som hänt nu är smutskastning så lär han få sig en tankeställare när tusentals andra bloggare gladeligen viger tid åt att smäda skiten ur alla tänkbara aspekter av hans gråblaskiga arsle.

Spänning, spänning.

Soundtrack: Sunn O))) - Bathory Erzebet

Preliminärt Tjugohundrasjudravel

2007-01-01T20:30:00.000+01:00

Så idioterna fick rätt och Saddam Hussein är nu avrättad. Tanken var uppenbarligen att göra det hela till en slags symbolhandling. Som vanligt. Men i slutändan, när all uppdämd självrättfärdighet svalnat så kommer faktum att kvarstå att åter igen har ett politiskt etablissemang tagit sig rätten att bestämma vem som förtjänar att leva och dö. Och det är lika sjukt och korkat vare sig det handlar om en massmördare eller vem som helst annars. 2007 står inför mänskligheten och Saddams avrättning är en relativt fet symbolhandling som tyder på att samhället politiskt sett inte kommer förbättras nämnvärt i år heller. Samma gamla informationskrig och demonstrationer av moralisk överhöghet.

Oavsett hur mycket de försöker få det att verka som att den självständiga regeringen i Irak var de som propsade för den snara avrättningen så är det helt enkelt så att de enda som hade något att tjäna på det hela är Washington. De slipper numera oroa sig för den ingående vetskapen Saddam hade om det militära stödet från framför allt USA som lade grunden för hans makttillträde. Allt för att skaffa sig en militärt stark allierad mot Khomeini. Ett flertal av de höga politiker som gav Saddam sitt stöd sitter även i USA:s nuvarande regering. Med andra ord har samma människor som godkände och banade väg för Saddams brott mot mänskligheten idag blivit hans bödlar. En genomrutten ironi som borde göra vem som helst illamående, oavsett vilken avsky man må ha känt för Saddam i övrigt.

De som tror att Saddams avrättning kommer tjäna som något annat än en martyrdöd för att ytterligare förbistra läget i mellanöstern kan ju ta och räcka upp en hand och sedan ta plats i idiothörnan. Det är nästan skrattretande att se hur många som förväntar sig att Saddams avrättning kommer att utgöra något slags startskott för Iraks återuppbyggelse. Men det är klart, så länge man förlitar sig på uddlös nyhetsrapportering så kommer det att framstå som att det var det visaste och bäst informerade politiska beslutet i världshistorien. På samma sätt som att alla irakier jublade när USA gjorde sitt intåg i landet och på samma sätt som Afghanistan invaderades för att befria de förtryckta kvinnorna.

Det är bekymmersamt, alltså. Bekymmersamt och distraherande. Just nu skulle jag mest vilja fokusera på b-uppsats och kaffe, men hjärnan vandrar.

Jag borde verkligen, verkligen skaffa mig en hobby.

Soundtrack: Sunset Rubdown - Stadiums and Shrines II

Så listan dårå

2006-12-31T14:45:00.000+01:00

Det börjar bli hög tid att få den här listan publicerad nu. Det tog längre än jag ursprungligen tänkt mig, eftersom det helt enkelt blev betydligt mycket mer text än vad som ursprungligen var planerat. Dels det och så var det självklart ett gäng skivor som jag kom på att jag hade glömt så började jag skämmas och revidera och grubbla och så vidare. Men nu har jag en näst intill komplett lista, i alla fall. Vad jag inte har är rangordningar och numreringar, eftersom det skulle vara alldeles för mycket gormande. Och för att jag helt enkelt är alldeles för velig. De fem-sex först nämnda skivorna skulle kunna klassas som årets favoriter, men efter det börjar placeringarna successivt att tappa sin betydelse.

Musikbyrån publicerade sin topplista nyligen och även om det är mycket jag inte håller med om så håller jag definitivt med om årets bästa skiva, vilket är:

TV on the Radio - Return to Cookie Mountain
TV on the Radio slog ner som en jävla bomb på bank (för att citera Handsome Rob) för några år sedan, men blev sorgligt nog överskuggade av allsköns småtrista slyngelrockare. Detta resulterade i att patetiskt få människor överhuvudtaget är medvetna om att bandet finns, än mindre hur fantastiskt bra de är. Med debutskivan Desperate Youth, Bloodthirsty Babes blev jag hopplöst fångad av deras skruvade indierock som hämtar influenser från fler ställen än Michael Bolton. Med den lilla skillnaden att de lyckas göra det till ett unikt och tämligen jävla fantastiskt sound som går rakt in i hjärtat och ut i benen. Så döm av min förvåning när årets släpp, Return to Cookie Mountain på nästan alla vis är bättre än den förra skivan. Deras musik har blivit om möjligt ännu mer finslipad och sömlös. Risken var rätt överhängande att de skulle ha slipat ner sin experimentella anda en aning, för att slå igenom på allvar, men så var inte fallet. De fortsatte på liknande spår och tack vare det har vi årets bästa skiva. Och Wolf Like Me är dessutom en av årets absolut bästa låtar.

Hawksley Workman - Treeful of Starling
Jag kan inte säga nog om Hawksley Workman egentligen. Sedan jag upptäckte honom i våras så har jag lyssnat på honom konstant. Inte på så sätt att jag lyssnar på allt i ett sträck, utan snarare att jag lyssnar lite på honom nästan varje dag. Jag blir aldrig less på hans musik och det finns alltid något nytt att upptäcka. Fullkomligt omöjligt att genredefiniera, eftersom det på varje platta ryms ballader, rock, funk, kammarmusik och allt tänkbart annat. Lägg till det en fantastisk sångröst så har man 2006 års favoritartist. Treeful of Starling är dessutom hans bästa album efter Lover/Fighter. Jag har sagt det ett gäng gånger på min blogg under året, men alla borde verkligen unna sig att upptäcka Hawksley.

Joanna Newsom - Ys
Joanna Newsom hade säkerligen kunnat bibehålla eller öka sin popularitet med att göra en andlig uppföljare till sin debutskiva, men istället valde hon att korva till sitt sound ytterligare. Så hon släppte i år Ys, en smått episk skiva på runt 50 minuter över fem låtar. Hon har aldrig låtit bättre. Sagoberättartalangen var uppenbar redan på Milk-Eyed Mender, men när hennes underliga ordlekar helt plötsligt blir till underliga berättelser och historier så är det rätt så jävla fantastiskt.

Regina Spektor - Begin to Hope
Jag har varit fullkomligt förälskad i Regina Spektors musik ända sedan jag först hörde henne. Innan årets skiva har hon släppt tre skivor som alla hållit ett ganska uniformt uttryck. Hennes musik har alltid varit egensinnig och spontan, men i grund och botten är det pianopoesi. Så släppte hon i år Begin to Hope, där hon gör något så märkligt som att göra sin musik mer tillgänglig. En väldigt ovanlig syn i dagens indiefetischistiska kulturklimat. Men när resultatet blir låtar som Fidelity och Samson så ska det krävas en smått bisarr trångsynthet för att inte digga röven av sig.

Woven Hand - Mosaic
Det fanns egentligen inte en chans att Mosaic inte skulle ta sig upp till topp fem. Även om jag inte skulle ha älskat skivan, vilket jag gör, så gjorde konserten jag såg med honom i Göteborg att mitt hår fortfarande reser sig så snart jag hör hans röst. Jag kan inte ens kommentera det något vidare. Det är David Eugene Edwards, liksom. Lika livsnödvändigt som luft och vatten.

Augie March - Moo, You Bloody Choir
Australien kan ju för fan göra bra musik! Det är smått tragiskt att så pass få band har möjligheten att slå på en större marknad. Det verkar som att Australien i viss mån är undantaget i den annars alltmer gränslösa musikindustrin. För om det inte har med geografiska problem att göra så är det helt obegripligt varför Augie March inte är större än de är. Lite smygfolkig indiepop med lagoma doser utbrott och vemod. Asgrymt.

Metallic Falcons - Desert Doughnuts
Vad får man om man tar Sierra Casady från CocoRosie med tre likvärdigt skruvade folkmusiker samt bjuder in Antony Hegarty och Devendra Banhart för att gästspela? Ett genomskumt vidunder till platta, lika svårdefinierat som förbryllande. Men självklart även fantastisk musik om man bara tar sig tid att lyssna på det.

Magyar Posse - Random Avenger
Enligt många "kännare" årets postrockalbum. Själv vet jag inte om jag är villig att gå så pass långt, men det råder inga tvivel om att det är en fantastisk skiva. Troligen den första gången någonsin som ett finskt band väckt mer än bara ett förbigående intresse hos mig. Skivan präglas både av teknisk perfektion och experimentlusta, samt jävla ordentligt med sisu. Hur kan det slå fel?

Shugo Tokumaru - L.S.T.
Japans svar på Nick Drake, antar jag. En folkskygg, fåordig virtuos som spelar finstämda låtar om... ptja, eftersom han sjunger på japanska vet jag inte riktigt vad tusan han sjunger om. Men det gör det inte mindre vackert. Shugo spelar sådan där musik som slår rakt igenom allt vad språkbarriärer heter. Och de flesta andra barriärer också för den delen.

Yo La Tengo - I am not afraid of you and I will beat your ass
Många, eller rentav de flesta, band som spelat tillsammans i uppåt 20 år blir makalöst tradiga och slentrianmässiga, men Yo La Tengo lyckas fan alltid med att plocka fram något nytt. Som alltid pendlar de mellan skränig rock och smörig pop med glimten i ögat. Och alltid med starka retro-influenser. Det skiner verkligen igenom hur mycket de älskar att spela musik och YLT är ett sådant där band som alltid kommer att vara intressanta, även om de kanske inte ligger i den absoluta toppen.

God is an Astronaut - A Moment of Stillness
God is an Astronaut har etablerat sig som ett relativt agressivt postrockband på senare år och jag har gillat deras musik sedan jag först hörde dem. I slutändan är jag dock som alltid fast i den dystrare divisionen av postrock, så när GiaA i år släppte sin hittills mest deprimerande skiva så är det ingen större förvåning att de släppt ett av årets album. Skivan i sin helhet flyter ihop väldigt bra, men det är inledningsspåret Frozen Twilight som sätter nivån.

Scott Walker - The Drift
The Drift lär inte råda kur på Scott Walkers image av en psykotisk dysterkvist, men det är väl knappast så att han bryr sig. Och tur är väl det. För 10 år sedan släppte han Tilt, som var så tung, skruvad och suggestiv att den bitvis var outhärdlig. Men om något så har tiden sedan dess bara lett till att Walker blivit ännu mer raffinerad i sitt uttryck och ännu mer hängiven till att göra precis vad han vill, även om slutresultatet låter som den musikaliska motsvarigheten till kollektivt självmord. Men det är åh, så jävla vackert. Om det inte är experimentellt att använda ljudet av kött som slås ihop som percussion så vet jag inte vad som är det.

The Knife - Silent Shout
The Knife har med rätta hyllats internationellt med 2006 års skiva. Det finns få svenska artister som förtjänar det mer. Precis som på Deep Cuts så fortsätter de med att producera sin perfektionistiska electronica, men den här gången går de ännu längre i att integrera sin musik och sin image till ett helhetskoncept. Resultatet tycks gå hem hos praktiskt taget alla och detta utan att The Knife vad jag vet gjort några som helst inskränkningar gällande den vision de har för sin musik. Kanske den just nu främsta independent-framgångssagan i svensk musik och de förtjänar det med råge. Och jag finner knappt ord för att beskriva hur löjligt bra Marble House är.

Sunset Rubdown - Shut Up I am Dreaming
Wolf Parade släppte en bra skiva 2005, även om den stundtals drunknade i den väl episka och pseudoproggiga ådra som genomsyrar den "alternativa" rockmusiken nu för tiden. I år tog bandets frontman, Spencer Krug, och släppte en skiva med sitt sidoprojekt Sunset Rubdown. Jag hade själv aldrig hört dem tidigare och förväntade mig att det skulle bli krystat och innovationsfattigt, men Sunset Rubdown sparkar verkligen stjärt. Förutom att de kommit fram med 2006 års lätt bästa albumtitel

Mono - You are there
Ärkepostrockarna Mono släppte nytt i 2006 och det är i mina öron deras starkaste skiva hittills. Ingen större förvåning att det är en av årets bästa skivor, eftersom bandet alltid levererar grym musik. År efter år står de i fronten för japansk musik och knockar skiten ur alla som fått för sig att japansk musik är begränsat till bombastiska pophits med pastellfärgade kostymdraman och överdådig estetik. Mono väckte i år mitt intresse för japansk musik och jag har börjat söka upp fler artister från den sorgligt okända delen av japansk kultur som ständigt hamnar i skuggan av cosplay och samurajer.

Gregor Samsa - 55:12
Ett av årets bästa debutalbum. Kanske rentav det allra bästa. Gregor Samsa har tagit sitt bandnamn från huvudkaraktären i Franz Kafkas Förvandlingen, vilket kan ge en viss antydan om musikens karaktär. Och visst är det krypande lågmält och depressivt, men även väldigt finstämt och fantastiskt komponerat. Ett mästerverk.

Mogwai - Mr. Beast
Mogwai är det där bandet som de flesta känner igen, oavsett om de är bekanta med postrock eller inte. De är tveklöst europas postrockpappor och de släppte nytt i år. Mr. Beast i sin helhet når enligt mig inte riktigt upp till deras fulla potential, men det betyder inte på något sätt att det inte skulle vara en fantastisk skiva. Eller att det ens är vidare negativt. Det beror mest på att de etablerat sitt sound så pass hårt och att de i år mer tydligt än tidigare försökt bryta ny mark. Och även om Mr. Beast till följd kanske inte är en klockren, konceptuellt sammanhängande skiva så ser föredrar jag alltid band som fortsätter att vara experimentella framför band som perfektionerar ett visst särdrag. Dessutom kan Friend of the Night mycket väl vara årets bästa låt.

Six Organs of Admittance - The Sun Awakens
New Weird America kan vara ett svårfångat koncept. En hord av artister som försöker ta den klassiska amerikanska folkmusiken in i modern tid. Ben Chasny är en gitarrist som i år gjorde jobbet bättre än någon annan, med sitt finstämda, nedstämda och stundtals kufiska epos The Sun Awakens. Det är lite väl vanligt att New Weird-artister går ner sig i ett proggträsk där målet är mer att pressa gränserna än att... göra musik. Men den här skivan håller igen tillräckligt för att vem som helst ska kunna lyssna på den, men aldrig till den graden att det någonsin blir ointressant.

Laura - Radio Swan is Down
Laura släppte förra året We Are Mapping Your Dreams, vilket på alla sätt och vis var en riktigt bra postrockskiva. Men Radio Swan is Down tar allt som Laura gjorde på den skivan och blåser upp det ytterligare några steg, samtidigt som skivan präglas av ett betydligt bredare sound. Självklart blir det löjligt bra. Ömsom explosivt, ömsom ömsint, rakt igenom genialt.

Current 93 - Black Ships Ate The Sky
David Tibet är helt jävla obegriplig, egentligen. Och det är frågan om han egentligen skapar musik, per se, eller om han bara spyr ut sina drömmar och visioner på skiva. Hur det nu än ligger till med den saken så är han otroligt produktiv och det är alltid intressant att höra vad han kommit fram till. Ibland är det mest förbryllande, men stundtals skapar han fantastiska skivor. Black Ships Ate The Sky är bland det bästa jag hört ifrån honom. Och det beror mycket på att han samlat det mest fantastiska urvalet av gästartister jag sett på länge, länge. Baby Dee, Marc Almond och Antony Hegarty gör alla fantastiska framträdanden i Idumea, ett musikaliskt framförande av ett poem som präglar hela skivan.

Lupe Fiasco - Food & Liquor
Ibland kommer det, mirakulöst nog, bra musik ur den något mer kommersiella delen av amerikansk hip-hop och i år är det Lupe Fiasco som tagit tronen för min del. Det finns säkert andra också, men eftersom jag knappt lyssnar på musiken i fråga så är mitt urval tämligen begränsat. Food & Liquor är hur som helst en grym skiva. Och tro det eller ej, men den är så gott som helt förskonad från pinsamt, ostigt kackel om hur vansinnigt cool artisten i fråga är och hur många bitches han har.

Gamine - Sabotage
Två brittiska Frankrike-fetischister som spelar in chansons med ödesdigra texter och reste över halva Europa bara för att få tag på rätt sorts flygel för att ge dem det optimala soundet. Pretentiöst så det förslår, på min ära, men slutresultatet kan inte beskrivas som något annat än makalöst.

Beirut - Gulag Orkestar
Zach Condons light-version av Östeuropeisk folkmusik i melodramatisk indietappning skulle ha kunnat gå så fel, så fel. Men han lyckas mirakulöst nog hålla balansen i sitt uttryck och även om skivan bitvis är på gränsen till överdådig så är det fortfarande ett fantastiskt stycke musik.

Sickoakes - Seawards
Om det bara hade legat mer snö ute så hade den här skivan varit ännu bättre. Det är en ljuvligt avskalad historia som tar god tid på sig i alla element och är som gjord för att bara ligga komatisk i en snödriva och frysa ihjäl. Eller höstlöv. Eller vad som helst som kan kopplas till de mörkare årstiderna.

Justin Timberlake - Futuresex Lovesounds
Man får säga vad man vill; när det gäller finslipad och vansinnigt påkostad popmusik finns det ingen som gör det som Timbaland. Och Justin Timberlake har talang som ett jävla as. Jag förstår och sympatiserar med alla som avskyr människan i fråga, men den här skivan är bara riktigt bra på ett sådant där objektivt sätt. Inte så att jag har lyssnat märkvärdigt mycket på den under året, utan snarare så att den nämns av respekt för hantverket som ligger bakom den.

Under Byen - Samme Stof som Stof
Jag tycker inte om Danmark. Det är ett obehagligt land med kuslig kultur och ganska mycket äcklighet. Men sedan finns det Under Byen. Jag introducerades till deras musik i våras, efter jag fick reda på att de skulle komma till Hultsfredsfestivalen. Trots min skepsis för landet i fråga så väckte gruppen mitt intresse och tamejfan om de inte gav mig en redig rundspark när jag fick händerna på deras skiva Kyst. Att sedan se dem live var helt överjordiskt. Samme Stof som Stof når inte riktigt upp till samma nivå som Kyst, men det är fortfarande en fantastisk skiva. Drömsk, dunkel och stundtals rätt obehaglig. Som en musikalisk Grimm-saga. Skönhet och ond, bråd död.

Sunn o))) & Boris - Altar
I år gick två av världens främsta drone-band ihop för att göra en skiva tillsammans och så förbannat bra det blir. Förutsatt att man redan tagit sig över den mentala tröskeln som krävs för att man ska kunna inse storheten med drone- och sludgemetal. Det är möjligt att det är mer av en mental rubbning än någon slags uppväckelse, men trevligt är det. På ett ganska domedagigt vis.

Och där tar listan slut. Men jag reserverar mig självklart inför framtida tillägg, eftersom jag huvudsakligen skriver den här listan ur minne och det vore underligt om det inte var några skivor jag missat. Det är dessutom fortfarande ett helt gäng skivor jag måste lyssna mig in mer på innan jag gör någon bedömning. Tills vidare är dock ovanstående ett rätt habilt axplock.

Hedersomnämnande:
Chris Cornell Live in Stockholm Bootleg. Självklart. Snubben rev av en snabbvisit till Stockholm för att promota den senaste Audioslaveskivan med en solospelning bestående enbart av Chris och en akustisk gitarr. Resultatet, som lyckligtvis fångats i en riktigt bra inspelning av någon slug sate, är tamejfan bland det bästa jag hört i år och i mitt tycke betydligt bättre än Audioslave-skivan i fråga, men eftersom det egentligen inte är en skiva så ligger den här istället för på huvudlistan. Mer sologrejer, Chris, för helvete.

Årets sämsta skiva:
Jag har sagt det förut: Joakim Hillsons debutskiva är den sämsta skivan varje år.

Att se fram emot 2007:

2007 lär bli ett grymt musikår. Det är två stundande releaser som jag ser fram emot mer än något annat. Först och främst släpper Nick Caves nya projekt Grinderman sin debutskiva 2007, även om den redan läckt ut på nätet. Vad jag kan avgöra av det jag har hört låter det verkligen som att Gothfarbrorn och min husgud över alla andra har hittat tillbaka till kreativiteten med råge. En kreativ nystart är nog precis vad som behövs, att döma av de tämligen tama, om än fortfarande stabila, utgåvor som de två senaste Bad Seeds-skivorna utgjort.

Sedan ryktas det även att Chris Cornell kommer att släppa en ny soloskiva under 2007, även om jag inte riktigt lyckats bekräfta det ännu. Förutsatt att det stämmer så är det psykotiskt bra. Jag återfick en hel massa av min kärlek för Cornell efter att jag fick tag på bootleg-inspelningen av hans slutna solospelning i Stockholm tidigare i år. Vad gäller Audioslave har jag alltid varit rätt kluven, men Chris är bevisligen fortfarande en fantastisk artist. Om den nya skivan är lika bra som Euphoria Morning så kan årets skiva 2007 mycket väl redan vara självklar.

Dysterkvistsindierapparen och superproducenten El-P släpper nytt. White Stripes är i färd med att skapa något nytt. Men framför allt ser det ut att bli ytterligare ett fantastiskt år för postrocken. Nya släpp av Do Make Say Think, Explosions In The Sky, Gregor Samsa och 65daysofstatic. Även Pelican, Eluvium, Caspian, This Will Destroy You, The Mercury Program, Six Parts Seven, From Monument to Masses, Tulsa Drone, Joy Wants Eternity och Destroyalldreamers släpper nytt. Och om det inte säger er så mycket så borde ni verkligen ge det en chans och kolla upp några av de nämnda artisterna. Det är värt ansträngningen.

Vad gäller min sedvanliga soundtrack-mojäng så känns det som att jag redan har namedroppat fullt tillräckligt i den här posten. Nu återstår bara att önska alla människor ett bättre 2007 och en förhoppningsvis trevlig nyårsafton.

Kärlek.

Hemstad

2006-12-23T15:23:00.000+01:00

Så bussresan var över förväntan. Trångt så in i röva måhända, men det fanns andra faktorer som gjorde det betydligt mer njutbart än sittplats på tåg. Tystnad. Det faktum att folk inte rörde sig så förbannat. Avsaknaden av utskänkningstillstånd, vilket i förlängningen medför en total avsaknad av drängfulla civilingenjörer och turister. Och så Mehdi, förstås. Mehdi var vår busschaufför som gjorde resan än bättre med sin torra humor. Exempel:

"Toaletten ligger under den bakre trappan i bussen. När ni använder toaletten måste ni sitta ner, det är en regel vi har. Och jag har en kamera här framme så jag kan se om ni sitter eller står...
Hehe.. jag bara skojade."

"Ja hej alla passagerare. Det är så här att vi har ett nyförlovat par med här på bussen, som jättegärna vill sitta bredvid varandra. Skulle någon kunna tänka sig att flytta? Jag kan bjuda på en läsk."
En ung tjej ger dem sin plats.
"Ah, vad bra. Jag ljög om läsken."

Och som en bonus såg han nästan exakt ut som Hägga, en av mina senare artistupptäckter. När vi väl är inne på honom kan jag ju tillägga att alla borde älska Hägga. Dels för att han gör fantastisk musik och ännu bättre livespelningar men även för att han är en väldigt fin människa. Och för att han tyckte att jag var snygg. Ja, det finns hur många anledningar som helst egentligen. Lyssna och avgör själva.

Det är juletider nu, alltså. Ska gå och köpa den sista julklappen för året om en stund. Träffade Anton och slammade igen mitt tarmsystem med den närmast otrevligt goda gratinerade pastan på Heroes och hittade skorna jag dreglat över i ett halvår till 50% rabatt. På det stora hela en väldigt bra dag. Även om det inte blev så mycket sova av i natt.

Jag får skjuta på listan över årets bästa skivor till antingen senare ikväll eller om ett par dagar, beroende på tid. Listan är klar, det är bara en fråga om att orka skriva ner allt, i synnerhet om jag tänkt motivera mina val.

Tills dess; god jul, Sverige.

Soundtrack: Hägga - Goodnight my friend

Extra Extra

2006-12-21T19:16:00.000+01:00

Jag behöver skriva av mig mer. Passar så lagom nu, va, men vem är jag att försöka utöva kontroll över mitt liv egentligen?

Igår (tror jag det var) fick jag omdömet att min blogg är bra kaffeläsning. Jag kan inte direkt påstå att jag förstår vad detta skulle innebära, men jag tar det som en komplimang. Själv är jag oförmögen att göra något annat än att gorma om småsaker och skriva när jag dricker kaffe. Ett beteendemönster som byggts upp efter åtskilliga timmar på caféer i depressiva människors sällskap. Eventuellt i sällskap av positiva människor som jag sedermera deprimerar.

När jag flyttar till Kalmar är jag tillbaka på ruta noll vad gäller kaffebryggare, så då har jag en ursäkt att skaffa mig något maffigt. Bryggaren jag haft i Hultsfred följde med lägenheten och den sög dolme, men den var tillräckligt ändamålsmässig för att jag inte skulle känna mig manad att investera i en ny. Men inte längre; nu har jag alla anledningar att utföra en vetenskaplig undersökning om vilken utrustning som skulle vara lämpligast för att gå ett steg längre i svärta. Jag vägrar att ge vika för espressovågen. Det är bara fusk.

Åh, förstå att kunna göra saker utanför lägenheten? Det låter nästan för bra för att vara sant.

Soundtrack: The World/Inferno Friendship Society - I wouldn't want to live in a world without grudges

Extra

2006-12-21T17:03:00.000+01:00

Ja jävlar. Jag är uppe i 60 poster på den här bloggen nu. Det kanske inte är så märkvärdigt objektivt sett, jämfört med hur mycket vissa människor bloggar. Vissa människor har dock, trots allt, självdisciplin till skillnad från mig. Så jag är nöjd.

Och där ser man. Jag klarade inte av en dag utan dator, så nu sitter jag på skolan och lallar igen. Det hade ju säkerligen gått smidigare om det hade funnits något annat att göra i min lägenhet i stället, men precis allt är packat och omlokaliserat förutom lite studielitteratur och några plagg som ska hålla mig sällskap på bussen upp till Luleå. Det är imorrn, alltså. Min Hultsfredsperiod är över på allvar. Det har varit en upplevelse, absolut, men det är då verkligen på tiden. Jag är så trött på den här byn vid det här laget att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Så jag behöver fokusera på något och vad är egentligen bättre än att jobba på bloggdisciplinen?

Jag kollar inte mycket på Aftonbladet.se längre. Jag brukade göra det, eftersom det är lättuggad kissochbajsunderhållning som man kan konsumera utan att bidra till det ekonomiskt. Dagens artikel då: en putslustig historia om att tomten har hälsoproblem och kommer att dö i förtid. Smakfullt. De har till och med anlitat en jävla bantarprofessor för att smäda en fiktiv figur vars fysiska attribut uppkom i en reklam för Coca Cola. Förbanne mig att det måste vara en långsam nyhetsdag. Skit samma, hur som helst. Det intressanta jag lade märke till i den här artikeln är hur pass lite den skiljer sig åt i läsvärdhet och nyhetsvärde från Aftonbladets övriga journalistik. Självironi kan vara störtkul, alltså. Men inte om man redan suger på allvar.

Listan över 2006 års bästa skivor har kommit en bra bit på väg och är nog redo vilken dag som helst. Vad som är betydligt tradigare är ju dock att klura ut 2006 års bästa låtar. Inte nog med att det finns en milhjard; det största problemet är att jag inte har något minne för årtal. Och ärligt talat är det inte fysiskt möjligt att backtracka genom allt jag hört i år och datera skiten. Så det kommer inte att bli så. Det blir nog en betydligt mer lös historia, men det måste göras. Jag gör alldeles för få listor för att uppfylla mina kulturfascistkängor. Och det är ju tänkt att ska jobba proffessionellt med att sätta prislappar på kultur inom en relativt snar framtid. Så det är så lagom dags nu.

Men njae, nu börjar det bli dags att runda av det här. Så snart jag lyckats krångla mig igenom Adressändrings förbannat oflexibla procedurer, det vill säga. Lägenheten är skinande ren och numera lika mysig och hemtrevlig som en massmördares farstu. Obehagligt måhända, men ett passande slut.

Soundtrack: Faun Fables - Live Old

Mögel

2006-12-20T10:23:00.000+01:00

Hur kommer det sig egentligen att ens ägodelar sväller upp till helt löjliga proportioner så fort man börjar packa ner skiten? Jag förbluffas varje gång över hur mycket prylar jag lyckas samla på mig; utan att ens anstränga mig. Jag svär att jag inte har köpt så pass mycket böcker att det ska vara två pappkassar mer än när jag flyttade till Hultsfred, men verkligheten tycks vara jävligt inbiten på att bevisa hur fel jag har. Men nu har jag i alla fall fått så gott som allt nertryckt i väskor och påsar och byggt feta berg av allt överflödigt skräp. Så nu gäller det att fixa lite smådetaljer och sedan trampa vatten resten av vägen fram till fredag. Jag må åka buss från Sthlm till Luleå, men till och med det känns fan attraktivt just nu.

Anywho, till helgen kommer jag med största sannolikhet att offentliggöra vilka skivor som var bäst 2006. Det kommer bli en fin lista vill jag lova, inte minst eftersom jag har bäst musiksmak i världen. Men kanske främst eftersom 2006 har varit ett jävligt bra musikår.

Fram tills dess har jag att uppleva två dagar utan dator. Det är alltid intressant att få ett hum om hur kulturskadad man har blivit, så det är spännande spännande.

Snart är det jul.

Soundtrack: TV on the Radio - Wolf Like Me

Julklapp

2006-12-18T02:11:00.000+01:00

Jag har hittat det jag helst av allt vill ha i julklapp. Skit i datorer, köksredskap, kläder och vad fan som helst. Jag vill ha en förhandsbokning av en DVD-box som kommer att släppas i november. 692 avsnitt på 179 DVD:er till det ringa priset av 1600 australiensiska dollar (dryga 9000 kronor). Jag talar självklart om samlingsutgåvan och återutgivningen av tidernas bästa tv-serie. Jag har försökt föreställa mig hur löjligt stor den här boxen måste vara egentligen, men jag kan inte riktigt få grepp om det. Det enda jag vet är att det skulle vara sjukt creddigt att äga den.

För några månader sedan hittade jag även en fantastiskt... intressant artist på Myspace. Karl Matthews har Aspergers syndrom. För en liten snabblektion: Aspergers syndrom är en form av högfunktionell autism som ofta karaktäriseras av att personen i fråga dedikerar sig helhjärtat och fullkomligt till ett väldigt begränsat antal starkt inringade intressen. Så pass fullkomligt att de ofta har svårt att relatera till och engagera sig i vadhelst som sker utanför dessa. Karl Matthews är intresserad av två saker: Reggae och urmodern av brittiska såpor; Eastenders. Så följdaktligen har han självklart komponerat ett par reggaelåtar om sina två favoritkaraktärer ur tv-serien. Gary Hobbs och Kat Slater. Den förstnämnda är charmig om än inte vidare märkvärdig, men Kat Slater-låten är så förbannat bra. Digga, för bövelen!

Inte många dagar kvar i Hultsfred nu, alltså. Och till råga på allt verkar det som att det kommer lösa sig med flytten. Livet flyter på helt ok just nu, måste jag säga, trots stressen. Helt ok.

Catch you on the flipside.

Soundtrack: Karl Matthews - Kat Slater (uppenbarligen)

Götlaborg

2006-12-10T21:56:00.000+01:00

Det är december och överallt regnar det utav bara fan. Det gäller inte bara i Hultsfred, och detta vet jag rentav av erfarenhet! Jomenvisst för fan, jag har ju varit utanför hålan hela förra veckan och irrat runt i Göteborg och till och med hunnit med en sväng till Vänersborg och hälsat på min vän som tjänar pengar på att sticka nålar i folk. Och inte på något akupunkturigt sätt heller.

Men först och främst: det var helt överjordiskt att se Woven Hand. Jag svär att jag tamejfan inte var mer än en hårsmån ifrån att bli frälst på plats. Tungt, massivt, spottande, fräsande, vansinne, domedag och allmän överbelastning på de flesta nivåer. Det var nästan så att jag inte orkade med att se extranumrena för att min hjärna kändes som smiskad gravlax, men i slutändan var det ingen större konst att "uthärda" det hela. Stort så in i helvete. Jag hade till och med stundtals svårt att svära under veckan som följde. David Eugene Edwards lär ju vara Jesus. Minst.

Jag fick tid att träffa så gott som alla mina kära Göteborgare under veckan och det var fantastiskt roligt på alla tänkbara nivåer. Den enda baksidan var väl egentligen bara att jag önskar att jag hade haft mer tid på mig, men i slutändan kommer man aldrig att ha all den tid man vill ha. Det är bara så livet fungerar. Jag behövde ta mig en del tid till att bara vandra runt och, för att rycka en hemskt utnött poppsykologisk term ur tomma intet, finna mig själv eller något åt det hållet. För oavsett hur kul det var att vara i Göteborg så hade jag fortfarande ett redigt trucklass med issues som jag behövde tid att försöka klura ut på egen hand. Så det blev inte fullt så mycket social tid med alla mina vänner som jag kanske hade velat, men det är som bekant som det är.

Så det blev häng på Hagabion och Woven Hand med Mattias och övernattning i hans hus uppe på ett berg. Fatta att bo i ett hus uppe på ett berg i Göteborg. Det är bara så knasigt att jag inte ens kan komma på en snitsig kommentar om hur knasigt det är. Som en bonus träffade jag även fullkomligt oväntat Linda, en gammal gymnasiebekant från Luleå, på Hagabion. Det är lite kusligt när det händer, men det var en väldigt positiv överraskning. Trevlighet, för fan. Söndagen var det muffinsbak och var planerat födelsedagskalas, men det blev inte av eftersom offret hade flyttat helt sonika. Så jag, Robin, Sofia och Ivar (vilka jag våldgästade under veckan) åt upp alla muffins själva och lagade palt istället. Det börjar bli något av en tradition, rentav. Och det är för övrigt världens grej att fylla palt med kikärtsröra.

Sedan var det dags att rejva som ett jehu under veckodagarna. Jag lade märke till att mitt minne för årtal bara blir sämre och sämre. Jag åt sushi och spanade möbler med ninjapiraten Therese som jag inte heller träffat på minst en halv evighet. Tappade min sushi-oskuld, vilket var på tiden, även om det ledde till ett jävla sug för sushi under resten av veckan. Det var fett värt att träffa Therese om än aningen bittert att hon kommer flytta till Örebro snart, vilket gör framtida visiter än mer krångliga men det löser sig. Hon har koll på läget i alla fall, vilket är förbannat kul att se.

Sedan var det någon av dagarna där då jag bara vandrade runt zombiefierad i stan och åt saker hela tiden. Sunset Falafel är fortfarande typ jättebäst, för övrigt. Det var en sådan där tidigare nämnd själasökandedag eller dylikt. Leta efter underliga butiker, leta efter julklappar, grubbla runt och bara allmänt känna sig något vansinnigt kulturellt rubbad efter att ha bott i Hultsfred. Köpte en ny Parker-penna för 60 spänn, skrev som en galning och tappade bort den nästa dag. Inte första gången. En jävligt dyr ovana. Tittade på böcker på SF-bokhandeln och kände mig helt vilse. Tittade på skor som jag verkligen inte har råd med. Och det summerar väl den dagen. Såg på film senare på kvällen. Tror jag. Jag har inte riktigt full koll på tidslinjen här. Någon Håkan Nesser-historia, hur som helst, som var trivsam men inte särskilt spännande. Ungefär som Håkan Nesser. Uppenbarligen.

Så var det fan onsdag då. Spenderade merparten av dagen hos Åsa som var jetlaggad och förkyld och som jag inte heller träffat på ett par evigheter. Pratade flera ton med strunt, pratade lite vettigheter också, drack te varvid jag för andra gången den veckan kände behovet av att smäda tepåsar och gjorde varma mackor. Åsa har två smörgåsjärn i sin lägenhet. Två smörgåsjärn. Det är typ nästan lika knasigt som att bo uppe på ett berg. Sedan såg vi på The Office och upplevde den där unika blandningen av gapskratt och paralyserande genans som David Brent har en tendens att orsaka. Så gav jag Åsa en hembränd cd-skiva som jag glömt vad det var på men som alldeles säkert är helt magnifik. Och sedan mer prata och titta på slumpmässiga såpoperor och problem med volymkontrollen till teven. Finfin dag, joru. Som väntat drog jag på mig en del förkylningsbakterier, men som väntat kickade jag även deras ass. Sedan var det avslutning på kvällen med senaste James Bond-rullen som var en positiv överraskning, om än kanske inte någon direkt överjordisk upplevelse. Specialeffekter, pang-pang, light-drama och gott om håhåhå-moment. Klart värt. I synnerhet eftersom jag under det senaste året huvudsakligen sett film på en 20-tummare som piper så det skär i öronen.

Och så tåg till Vänersborg på torsdag för fan. Emil och Anjelika. Emil har fått mage och börjat få igång sin business på allvar. Anjelika jobbar på hälsobutik och de två har en otroligt dyr soffa som var fett skön att sova på. Det blev mängder av dravel och skitsnack. Jag blev fullkomligt ägd i sushi-ätning och sedan var det slentrianfrosseri och film som gällde. Kung-Fu Soccer respektive Doom. Kanske inte världens höjdare, men jag har saknat att se på smygb:iga filmer med den där grabbhalvan. Det väckte en del av de bra minnena jag har från Wendelsberg.

Men dagen efter var det hemresa. Blev paranoid utav bara fan i Jönköping, eftersom deras informationssystem är lika logiska och entydiga som rhorschach. Men det funkade fan elit i slutändan. Så rullade jag in i Hultsfred igen och var fetpeppad och galet produktiv i ett par dagar innan det gick upp för mig att jag fortfarande bor i den här byn. Så det är b-uppsatsen som gäller nu. Sista ansträngningen innan jag kan packa ner skiten och lämna den här hålan bakom mig. Snart kan jag räkna dagarna på en hand, vilket hade varit euforiskt om jag inte fortfarande hade psykotiskt mycket saker att göra fortfarande. Men resan gav mig åtminstone nog med pepp för att klara av slutspurten innan jag far hem till Luleå och firar jul ett litet tag. Så tack som fan till alla mina Göteborgsnötter och förhoppningsvis tar det inte alltför länge innan vi träffas igen.

Och peace out, liksom.

Soundtrack: Magnolia Electric Co - Leave the city

Sömnlös i Hultsfred

2006-12-01T05:41:00.000+01:00

Jag ids inte gå och lägga mig riktigt ännu. Är fullt upptagen med att sitta och lyssna på överväldigande skum musik. Just nu är det Current 93:s senaste skiva Black ships ate the sky som gäller och jag blev just upplyst om vilken perverst bra sångare Marc Almond, som gästsjunger på ett av spåren, är. Jag var aldrig något större fan av Soft Cell, alltså. Stora delar av New Wave-rörelsen ger mig mest huvudvärk. Men vilken jävla röst, ärligt talat. Han har släppt en sjuhelvetes massa solomaterial som jag inte ens tänkt på innan. Det blir nog nästa projekt att utforska det.

Men det bli först när jag återvänder, för om en sisådär nio timmar sitter jag på tåget till Göteborg, i smått desperat förhoppning om att där finna lite energi och för all del livsvilja som ofta är svår att finna i Sveriges mest hypade håla. Jag håller tummarna. För ärligt talat, om jag inte blir upplyft av att se David Eugene Edwards live och träffa allsköns vänner som jag inte träffat på en halv evighet så vete fan vad som kan göras åt saken.

Jag såg en rätt apfet dokumentär häromdagen på SVT. Morricone dirigerar Morricone. Ärligt talat visste jag knappt om att han gjort vidare mycket mer än ledmotivet till Den Gode, Den Onde och Den Fule, men satan alltså. Gubbfan har talang. Så jag har tagit och lagt till han till den skapligt jävla digra listan över artister som jag bör kolla upp. Det är helt makalöst hur mycket jag fuckar runt med musik nuförtiden. Om jag var musikfascist när jag bodde i Luleå så har jag ingen aning om vilken nivå jag ligger på nu. Torde väl ligga någonstans mellan guru och prettojävel.

Hjärtliga gratulationer till Kevin Federline, för övrigt. Efter att i månaders tid struttat runt och verkligen ansträngt sig för att framställa sig själv som en skandalös praktloser för att försöka bilda buzz runt sin debutskiva - värsta fläskigaste kampanjjoxandet - så släpptes den då slutligen och världen höll andan. 6500 exemplar sålda första veckan. Hälften av turnén inställd pga bristande intresse. De arenor som fortfarande arrangerade spelningarna kunde inte ens locka in förbipasserande gratis. Det är en ljusglimt i alla fall. Vad kan man säga?

PopoZao!

Soundtrack: Current 93 - Idumea feat. Marc Almond

Kloot

2006-11-25T20:15:00.000+01:00

Så jag tänkte byta titel på min blogg och känna hur det känns. Omväxling förnöjer, har jag hört ryktas om. Numera kan jag, när jag får mina kreativa diskbråck, i alla fall trösta mig med att min blogg har ett putslustigt namn som får folk att rynka på näsan.

För fem dagar sedan dog den fantastiske Robert Altman. I mina ögon den obestridde mästaren av slice-of-life-filmer. Short Cuts, Cookie's Fortune och inte minst Gosford Park representerade hans kusliga fingertoppskänsla för att väva samman multipla handlingar och breda persongallerier. Men framför allt är han mannen bakom M*A*S*H (filmen, inte serien) som är en av tidernas bästa filmer i mina ögon. Vila i frid.

Bara en månad kvar tills jag försvinner från den här hålan nu. Jag kan knappt bärga mig. Visst finns det saker jag kommer att sakna, det finns det alltid, men ärligt talat skulle jag inte överleva ett halvår till av den här kvävande tristessen. Det kommer att bli fantastiskt skönt att flytta till en stad där man faktiskt kan göra saker på sin fritid. Men först och främst kommer min Göteborgsresa förstås. Woven Hand om en vecka; lördag den 2:a december, och jag dånar bara av att tänka på det. Sedan kommer det att bli världens grej att träffa allt folk igen också. Jag har en vecka på mig. Det är all tid jag kan avvara från B-uppsatsen. Så det gäller att göra det mesta av tiden. Men det är ju, lyckligtvis, någonting jag är jävligt bra på. Inte.

Vi får se hur det går. Woven Hand och soppköket är spikat. Resten tar jag som det kommer.

Soundtrack: Band of Horses - The funeral

För fan, Damien

2006-11-14T16:15:00.000+01:00

Jopp, en till musikpost. Mitt liv är hemskt ointressant.

Damien Rice har fött en ny skiva och jag är rätt besviken. Snubben är fortfarande bra och stundtals smått genial, men 9 är långt, långt ifrån lika bra som 0 var. Jag hade som förväntat mig att ett fyraårigt uppehåll åtminstone skulle garantera att han inte drabbades av the Sophomore Slump (andraskivaskollaps) som typ alla andra artister med grymma debutalbum. Men som sagt, fortfarande en hygglig, stabil skiva. En fem komma åtta, liksom. Det är väl bara att hålla tummarna för att han river av ännu en jackpot när han nu släpper 8 (kalla det en vild gissning på namnet).

Nej, Damien får stå åt sidan till förmån för Joanna Newsoms nya skiva Ys som i mångt och mycket rentav är bättre än hennes förra, för övrigt helt fantastiska, skiva. Fem låtar över 55 minuter, med världens skönaste kompositioner och hennes säreget skruvade lyrik. Förvisso får man lätt huvudvärk av att försöka hänga med i historieberättandet, men det är en bra sorts huvudvärk. Typ. Kittlande. Sawdust & Diamonds är bomben.

Sedan tänkte jag bara ställa mig tvärt emot majoriteten av musikkritiker världen om och säga att Robbie Williams senaste singel Rudebox kanske är årets roligaste låt. Jag vet inte om jag gillar den eller inte, eftersom jag har svårt att ta den på allvar, men jag vet att jag alltid får ett leende på läpparna när jag hör den, vilket inte är helt fel alls. Att höra Robbie Williams riva av världens drös av hip-hop-klyschor över ett imiterat Neptunes-beat är obetalbart. Och han lyckas göra det till en catchy låt, rentav, samtidigt som den fjärtar på allt som folk förväntade sig av honom. Nu ska jag väl inte gå för långt i mina hyllningar direkt. Jag har lyssnat på fullängdaren med samma namn och helhetsbilden är väl inte riktigt lika positiv. Främst eftersom han dragit in hip-hop-influenser på flera andra ställen också. Robbie må vara en gudabenådad entertainer, men han är en usel rappare. Det är den självdistansen som gör Rudebox till en bra låt, men när den självdistansen övergår till ett självnärande finger åt konventioner och förväntningar går det överstyr, oavsett hur lovvärt initiativet må vara. Men hur som helst så är han fortfarande på det stora hela jävligt bra på att smida ihop små popmirakel av lika delar innovation och nostalgi. Däri ligger hans storhet och grunden till hans framgång. Och det är även anledningen till att det i slutändan är rätt svårt att värja sig från hans musik. Det är förståeligt att en snubbe som sålt 60 miljoner skivor inte bryr sig så fett om att falla folk i smaken längre och precis som med Timberlakes senaste alster känns det rätt ok med några magplask om syftet är att bryta ny mark. Man kan säga vad man vill om grabbhalvan, men han gör verkligen den kommersiella popscenen mer intressant med sin närvaro, vilket verkligen behövs i dagens homogena kulturklimat.

Ah, en sådan härligt långrandig paragraf. Just idag är det dock Subterranean Masquerade som gäller för hela slanten. Världens kanske skönaste progmetalband just nu. Prog, death metal och jazz, liksom, hur skulle det någonsin kunna misslyckas? Det blir fan alltid bland den roligaste musiken att lyssna på när metalsnubbar vågar gå tillbaka och influeras av psych-rocken, som trots allt är grunden för metal-musiken till att börja med. Metal har blivit alldeles för självnärande och kulturellt isolerat, vilket leder till att så många ser musiken mest som ett skämt, när det faktiskt finns väldigt mycket jävligt bra musik att finna om man bara gräver lite djupare. Det enda jag begär är att folk lyssnar lite på Blue Öyster Cult eller Led Zeppelin innan de avfärdar metal som skräp. Sedan kanske det inte är det lättaste att hitta band som anknyter vidare hårt till dessa rötter, men det finns. Och det verkar definitivt vara på uppgång i och med all genrebrytande metal som uppkommit på senare år. Maudlin of the Well, Sunn O))), Isis, Boris, Pelican, och så vidare. Definitivt tillräckligt intressant för att ta och skaka av det där oket av läder, nitar, blod och dödskallar (nåja, till viss mån i alla fall) och återupptäcka vilken kraft det i finns i musiken när man tvättat bort den ingrodda kosmetikan.

Jag måste även bara notera att Meat Loaf släppt sig en ny skiva också. Säljer utav bara fan, dessutom. Gubbfan har fortfarande kvar sin mojo. Vad gäller skivan är jag lite... kluven. Jag återkommer om det i nästa musikpost. Tills dess; keep the faith.

Soundtrack: Subterranean Masquerade - No place like home

Konstigt

2006-11-05T05:34:00.000+01:00

Det finns sådana kolossala mängder skitkonst i världen. Jag är förvisso helt för att människor ger uttryck för sin kreativitet, oavsett hur, men den löjligt masturbatoriska konströrelsen ger mig klåda varje gång jag läser om artister som slängt en burk färg på en tallrik med ostron och sålt verket för några blygsamma hundratusen pistoleros till någon själlös jeppe som fann det självuppfyllande att rynka ögonbrynen åt. Det är bara så jävla synd att högljuddhet till så stor del har kommit att dominera även konstvärlden, när det finns verkligt jävla duktiga artister som förtjänar uppmärksamheten. Jag kom att tänka på det när jag idag, efter väldigt länge, åter besökte Vincent Marcones hemsida My Pet Skeleton och återigen blev som bortblåst. Satan så inihelvete bisarrt, så störande vackert att jag knappt kan begripa det. Han är som en korsning mellan Mark Ryden och Tim Burton. Jag är löjligt inne på att skaffa mig en tatuering med ett av Marcones motiv, men borde nog vänta med det ett tag. Känns som att jag är lite väl överpepp på tatueringar efter att ha sträcksett Miami Ink det senaste dygnet. Men jag har sagt att någon dag ska det bli av. Problemet har bara varit och är fortfarande vad fan jag vill bära på min kropp. Och ärligt talat kan jag inte tänka mig något som tilltalar mig lika mycket som Marcone. Just nu. Men som sagt, det blir en vänteperiod. Jag vet att jag regelbundet toknördar ner mig i saker som inte nödvändigtvis håller så länge. Dessutom vet jag åtminstone en person som skulle vara jävligt ivrig över ett tillfälle att nåla mig, så jag får lov att hålla lugnet.

Jag hade tänkt fylla ut det här inlägget med en lista på saker jag bryr mig mer om än TV6 nya program Being Bingo, men jag brydde mig inte tillräckligt för att komma på något. Jag kommer eventuellt att återbesöka ämnet om jag verkligen har ont om saker att älta och tjata om inom en snar framtid. Fet chans, men vem vet?

Soundtrack: The Samuel Jackson Five - Song for Sarah

Toner

2006-11-03T00:57:00.000+01:00

På tiden att jag drämmer iväg ett ordentligt musikinriktat inlägg, tänkte jag. Jag har gått i tankarna att starta en dedikerad musikblogg, men det är inte riktigt realistiskt i nuläget med tanke på hur tungt det stundtals är att bara hålla igång den här. Dessutom behöver jag saker att skriva om, eftersom jag fortfarande bor i Smålands armhåla i två månader till.

Lekte lite musikåterupptäckning idag och plockade fram Missy Elliotts überklassiker Miss E... So Addictive igen för första gången på länge och den är fortfarande så förbannat jävla bra att jag storknar varje gång. Det måste vara en av de bäst producerade skivorna i musikhistorien, utan tvekan. Det är en sådan där skiva som gör mig fullkomligt förbryllad över hur människor skulle kunna avfärda den här musiken över något så trivialt som genreinriktning. Och det är definitivt en av de skivor som jag överhuvudtaget inte kan förstå att folk inte gillar. Kom igen. Lyssna på Get Ur Freak On och försök att sitta stilla. Se det som en utmaning.

Tidigare ikväll rev MTV av ytterligare en av sina pastellmirakel till musikgalor, som jag slötittade på i förhoppning att något lustigt skulle hända men nja. Det var ganska underväldigande och enormt förutsägbart, som vanligt. Jävla Snook vann över The Knife som bästa svenska artist, vilket bara är absurt. Visst, Snook är lite putslustiga och stundtals underhållande, men den dag de åstadkommer en tillnärmelsevis lika vansinnigt suverän låt som Marble House kan väl någon upplysa mig, för jag ser det bara inte som en möjlighet. Det är mycket möjligt årets låt 2006 för min del, även om Regina Spektors Fidelity ligger rätt högt i kurs också.

Justin Timberlake plockade hem lite grejer, vilket är kul. Han var bra som värd och he's bringing sexy back, förstår ni. Sedan är det en helt annan fråga huruvida sexy har varit vidare saknat till att börja med. Vi får se hur det går, men så länge det inte innebär ytterligare en explosion av hundögda pojkar med uppknäppta skjortor och studioregn så är jag väl skapligt nere med det hela. Betänk bara fasan om den tendensen skulle integreras i den skrattretande pimphiphoptrenden som tycks vara så kusligt dominant i mainstream i dagsläget. Tänk Babyface med grillz. Eller en fuktig Lil' Jon med magrutor och smörsång.

Den mest påtagliga upplysningen jag upplevde i och med galan var dock att jag verkligen utvecklat en allergi mot gitarrpop. Jag lyssnar med nöje på soul, country, sassa, klezmer, slowcore, drone, death metal, blues, jazz, postrock, folk, psychedelia, electronica, grunge, grime, hip-hop, goth, postpunk, hardcore, posthardcore, prog, funk, alla tänkbara hybrider och en jävla massa annat - men min mage vänder sig så fort jag hör The Killers, Keane, Blaha eller vilket jävla band som råkar vara söndagsspecialarn den här veckan. Ärligt talat, hur jävla generiskt får det bli? Jag skulle välkomna en boyband renewal om det innebar att jag slapp all jävla småsint, självrättfärdig slentrianpop som klingar runt som en motherfucker överallt.

Avslutningsvis vill jag bara säga att Fredrik Virtanens talkshow är lika intressant som gurka. Tills vi hörs igen, då. Keep the faith.

Soundtrack: Missy Elliott - Get ur freak on

Skrutt

2006-11-01T20:38:00.000+01:00

Jag går i väntan på att bli farbror för andra gången nu. Känns lika surrealistiskt som förra gången, men det är en bra känsla. Det enda som känns lite smådassigt är att jag inte kommer träffa mitt brorsbarn innan jul, men det är smått irrelevant. Ger mig något att se fram emot. Så nu har jag hela två saker att se fram emot. Dels det nya tillskottet till familjen och även att fara och se min husgud på Sticky i december, samt träffa allt folk som det var minst en halv evighet för länge sedan jag träffade sist.

Jösses amalia, förresten, vad Google har smiskat Youtube sedan de köpte upp det. Deras bandbredd nu för tiden skulle inte räcka till för att upprätthålla en måttligt populär databas med fräckisar och pruttljud, never mind upprätthålla Internets största videocommunity. Helt plötsligt är det ett ställningstagande varje gång man vill titta på en film, eftersom det tar en förbannad halvtimme att ladda upp en brusig fyraminutare. Genial marknadsföring utav helvete, men Google skrämmer mig mer och mer för varje dag som går. Det är ju dock otroligt fascinerande hur de lyckats lägga vantarna på en så pass mastodont del av nätet utan att folk egentligen fattat att det hänt. De flesta människor man nämner Google för tänker fortfarande bara på den där enkla, funktionella sökmotorn med de pastellfärgade bokstäverna. De är verkligen, på alla sätt och vis, nutidens Microsoft. Till och med Apple bleknar i jämförelse.

Men nu ska jag återgå till att kurera mig själv från generellt illamående genom att äta onödigt nyttig mat och sova betydligt mer än jag behöver. Det är inte så illa, faktiskt.

Soundtrack: Tom Waits - You can never hold back spring

Fighting for peace is like fucking for virginity

2006-10-15T21:36:00.000+02:00

Jag förstår mig fortfarande inte på alla s.k. vänsteraktivister. Och jag har verkligen försökt. Jag menar självklart inte vänsteraktivister i allmänhet, det vill jag klargöra på en gång. Jag menar de coola katterna som media älskar att skriva om. De som på något vis lyckats definiera begreppet aktivism. Som i sin bisarra känsla av självrättfärdighet lubbar runt och protesterar genom fysiskt våld. Och jag förstår det inte.

Oavsett hur många människor med dylika övertygelser som jag försökt få att förklara resonemanget bakom det hela så osar det lika mycket av hjärntvätt och skenhelighet varje gång. Det finns ord för att beskriva ideologier som bekämpar oliktänkande med våld - ideologier som alltid frodas under ett upphöjt etiskt rättfärdigande. Och oförmågan att okritiskt dra paralleller är äcklande.

Jag önskar överhuvudtaget att jag kunde förstå vad det är med socialism och humanism som förvrider vissa människor till hjärntvättade kuggar i någon slags kollektivt inbillad idealistisk process. Om inte för annat så åtminstone för att veta vart i helvete det gick fel egentligen. Det finns inget rättfärdigande för våld, oavsett hur genomruttna och sjuka ens meningsmotståndare är.

Att det fortfarande finns människor i dagens samhälle som på fullaste allvar dristar sig till att använda fred och solidaritet som förevändningar för våld - när vi ser den tankegången i fullaste effekt på en internationell nivå dagligen - är minst sagt deprimerande. Det är oinspirerat, kontraproduktivt och synnerligen patetiskt. Och det kommer kanske som en fet chock, men det finns en viss risk för att det inte kommer leda till den gosiga utopi ni tycks föreställa er.

Kusligt, jag vet.

Soundtrack: Jay-Z - Dead presidents

Tipsrunda!

2006-10-14T21:27:00.000+02:00

När Donald Rumsfeld nyligen sade: "Denna förtryckarregim är upptagen med att försöka starta krig i stället för att underlätta livet för sina medborgare", vilket land talade han om då?

1: Nordkorea
2: USA

Svaret kan tyckas uppenbart, men det gör det inte logiskt för det. Eller mindre skrattretande. Att kritisera USA:s utrikespolitik är som att sparka på någon som ligger, men det kan fortfarande vara underhållande att påpeka den högklassiga retorik som präglar deras senaste kampanj.

Jag är mest totalt förbluffad över att deras luftmätningar inte visade någon radioaktivitet vid området provsprängningen. Inte ett dugg förvånad över att Kim Jong-Il inte provsprängt några kärnvapen, men fullkomligt förbluffad över att mätningarna inte gav utslag. You know, efter allt superklasse arbete vi såg från den amerikanska underrättelsetjänsten innan Irak-kriget med satellitbilder och all that jazz.

Men de sparar sig till efter de är klara med Iran, förstås. Popcorn.

Soundtrack: The Four Tops - Reach Out (I'll be there)

Mnoga bullshit

2006-10-14T20:38:00.000+02:00

Jag kan knappt komma ihåg den senaste gången massmedia varit så pass skoningslös. De har redan lyckats tjoffa bort en minister (som förvisso kommer landa mjukt på en fet bunt av avgångsvederlagssedlar) och är på god väg att hänga ytterligare en. Det är uppfriskande att se. Och patetiskt. Det är en sådan oerhörd bedrövelse som cirkulerar bland tyckare runtom i landet och det var ganska förutsägbart egentligen att det skulle blåsa upp till en skitstorm över den första potentiella skandalen som uppdagades.

Licensavgifter, människor. Något som varenda människa i Sverige försöker undvika att betala. Är vi arga för att Borelius varit så jävla duktig på det? Skämt åsido, det är klart att det är fel. Men jag får bara rysningar när man försöker koppla ihop fuskandet med Borelius rikedom och politiska sympatier på diverse otroliga vis. Jag utropar trams. Att koppla ihop politik med moral är otroligt fjantigt och verklighetsfrämmande. När ska folk sluta sura över regeringsskiftet och aktivera sig istället? Om det framtida samhället oroar er så mycket så engagera er och påverka det från grunden. Jag är så utled på allt bittert krypskytte. Definiera samhället själva, för helvete.

Som Thomas Tidholm uttrycker det:

Jag har inget att säga
om valet av ny statsminister. Den förra var bra
och jag tycker den här också är bra.
Jag tycker alla statsministrar
är precis lika bra. Jag tycker
att dom har tid att prata med den vanliga
människan som är ute och går. Då tycker jag
att dom på något sätt står och
målar sig i ansiktet. Då tycker jag
att dom håller bra färg.

Jag tycker att dom kan säga
att vi har demokrati
ungefär lika bra. Alla säger olika
men alla säger lika bra om demokrati,
och om skatterna är också bra på alla håll.
Jag tycker alla statsministrar
är som folk är mest
lika bra och vill helst bo i vanlig lägenhet
lika bra. Då tycker jag
att dom ska ha larm.

Statsministrarna har regeringskris tycker jag
ibland, då tycker jag att dom är med i TV
och säger som det är med pannan och munnen
i olika vinklar, fast bra. Då tycker jag
att dom är rädda för konsekvenserna.

Jag tycker att alla statsministrar har
lika bra fruar, som dom tar med sig på fester i
ganska bra klänningar med broscher. Då tycker jag
att alla fruar betyder lika mycket för sin man.
Då ser man att dom sitter ihop.

Jag tycker att alla statsministrar har lika
hemligt telefonnummer så att man inte kan ringa
på nätterna och säga att man mår bra eller
om man inte mår lika bra.Då får man klara sig
och vänta tills nästa val. Då sover dom.

Jag tycker att alla statsministrar är bra
och alla utrikesministrar och kommunikationsministrar
och invandringsministrar är lika bra.
Jag tycker att när dom dör kommer det nya
och dom är också lika bra.

Soundtrack: Mogwai - Friend of the night

Ingen som vinner

2006-10-08T22:50:00.000+02:00

En journalist mördas i Ryssland efter åratal av hot och vad ser man i medierna annat än tillrättalagt sympatitjafsande och pissljummen kritik mot den ryska regeringen. Bildt känner djup sorg och bedrövelse över det inträffande. Pressmeddelandekänslor. Och han hoppas att de ryska myndigheterna kommer göra sitt yttersta för att reda upp det hela. Feh. Aftonbladets reporter står och ser sorgsen ut framför ett berg av blommor och tidningen skriver om hur de minsann kommer påbörja ett samarbete med Novaja Gazeta. Fantastiskt. Hela världen ger uttryck för en kolossal vrede efter mordet på Politkovskaja, vilket mycket väl kan leda till positiva saker. Men...

Detta kommer efter att en överväldigande majoritet av västerländska medier nästan kusligt enhetligt ställt sig på Rysslands sida i Tjetjenien-konflikten genom alla år. Efter att med hull och hår ha svalt varenda utspel från den ryska regeringen ämnade att smutskasta de tjetjenska separatisterna. Efter en patetiskt uppenbar ovilja att kritisera ens de mest uppenbara vidrigheter den ryska regeringen ägnat sig åt. Nu passar det sig tamejfan att piska upp en storm om hur världen måste sätta press på Rysslands politiska regim!

Att en välkänd personlighet måste dö innan det finns grund för omfattande mediala eller politiska aktioner mot Putin är ett sorgligt tecken av vår tid. Likaså är den farhåga jag har över att hela den här politiska förnärmelsen kommer lägga sig på rygg åter igen så snart nyhetsvärdet av Politkovskajas död har svalnat. På samma sätt som den fullkomliga förödelsen av Groznyj föll i glömska på ett bara några veckor.

Att det oligarkiska systemet i Ryssland passar världens ekonomiska makthavare alldeles utmärkt är den sorgliga sanningen. Samma ekonomiska makthavare som råkar kontrollera majoriteten av västerländsk media. Det kommer bli väldigt intressant att se hur vinklingen av den här händelsen kommer att te sig när de påklistrade sorgeperioden väl är över. Vem som kommer bli syndabock den här gången och huruvida de västerländska medierna kommer acceptera även detta utan ifrågasättande, som fallet var med Šamil Basajev och "terrordåden" i Beslan. Och hur snabbt även de mest välmenande publikationerna kommer rätta sig efter den officiella linjen.

Men man behöver nog inte oroa sig. De kommer nog hitta en lösning som faller alla i smaken även denna gång.

Blåst

2006-10-08T04:08:00.000+02:00

Wow. Nu har jag just migrerat min blog till Blogger Beta. Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig, men det finns säkert massor av mer eller mindre intressant knussel man kan sysselsätta sig med. Så folk får ursäkta om designen kommer pendla hejfriskt mellan geni och vansinne under den närmaste veckan. Jag har ett stort behov av pyssel just nu, så för fan. Bring it on.

Äntligen börjar det bli höst i Småland, dessutom! Jag började bli trött på att solen reflekteras i min monitor hela tiden, så det ska nog firas på något vis. Antingen genom att hålla ett gediget blot eller genom att laga min helt bisarrt fantastiskt goda linssoppa. Det finns bara en person i världen som känner till receptet. Främst eftersom jag inte har några vänner att dela med mig av det till.

Offra en get!

Soundtrack: Gamine - Happy Birthday

Planer

2006-10-06T23:35:00.000+02:00

Då var demobandslyssningen inför Rookiefestivalen klar, i alla fall. Har med mina kollegor sållat igenom en hel drös med mer eller mindre pinsamma affärer och lyckats sålla fram några guldkorn. Jag är nöjd med slutresultatet, eftersom de två artister jag fångades mest av kommer bli bokade. Jag väntar dock till det officiella bandsläppet innan jag nämner och ordbajsar om dem, så jag inte potentiellt snor någon eld från festivalledningen. Det är riktigt bra grejer, hursom.

Jag har dessutom myspace-horat en hel del de senaste dagarna och lyckats hitta ett redigt gäng fantastiska artister, så jag planerar att riva av en post med lyssningstips någon dag här.

Sedan måste jag ju bara säga; WTF Carl Bildt? Vilken fullkomlig sucker punch, på min ära. Förvisso respekterar jag karln som yrkesmänniska, men det gör det inte ett dugg mindre kusligt att katten kommer vara tillbaka i mediaströmmen igen och tveklöst återigen kommentera hur bcha det går för Sverige med jämna mellanrum. Så jävla retro. I övrigt har jag inte riktigt noterat något alls gällande regeringsförklaringen, eftersom jag var upptagen med att titta på målarfärg som torkade.

Vilket, även det, är jävligt retro.

Soundtrack: Heather Nova - Island

Det går långsamt

2006-10-05T23:28:00.000+02:00

Men nog går det. Man måste finna sätt att aktivera sig själv och även om jag fortfarande misslyckats med att skaffa mig en ny hobby har jag i alla fall gjort mitt bästa för att inte gro fast i min lägenhet. Tills vidare rör det mest att jag börjat simma och gymma igen, eftersom jag var i sämre form än Ulf Larsson var innan han blev Skeletor.

Idag bokade jag biljett till Woven Hand på Sticky Fingers den tvådje december. Ett bra tag kvar, med andra ord, men så är ju David Eugene Edwards en så outsägligt fet morot att jag lär överleva vad som helst så länge jag lyckas dra mig till Göteborg när han spelar. Jag har missat karln två gånger och att missa honom igen vore näst intill en dödssynd. Han är min husgud och jag kommer vara helt bisarrt fnoskig och übersentimental när jag ser honom, det vet jag redan nu. 16 Horsepower må vara splittrade, men eftersom Pascal Humbert kommer med D.E. till Sverige så kommer likväl två tredjedelar av Horsepower att stå på scen. Aah. Det kommer bli tårar av, det vet jag redan. Tårar, domedagsbanjo och Guds Straff.

Och min mormor klarade sin operation galant, för övrigt. Hon diagnosticerades med cancer för några månader sedan och det var galet tursamt att de upptäckte den så pass tidigt. Jag behövde verkligen en lättnad, så det betyder allt just nu. Min mormor är den vackraste människan jag någonsin träffat.

Soundtrack: Woven Hand - Story and Pictures

Eftertanke

2006-09-25T00:22:00.000+02:00

Så jag har försökt, till och från, hela veckan att komma fram till något insiktsfullt att säga om valet. Regeringsskiftet. Den enorma konfluxen etc etc. Men nej, det blir inget av det. Varje gång jag försöker sätta mig in i, eller överhuvudtaget bry mig om, partipolitik så blir min hjärna förlamad. Jag tar det som ett tecken. Infrastrukturen kommer förändras, men vem fan bryr sig? Många kommer påverkas av förändringarna, eftersom det är så världen fungerar. Det må vara en försämring av läget, visst. Det kan jag hålla med om. Men hela tanken med parlamentaristisk demokrati är grundligt rubbad till att börja med.

Makten, som jag konstant tjatar om, ligger hos folket. Så länge folket är villiga att inse detta och stå för sina förbannade åsikter om saker och ting. Problemet med samhället är inte att det styrs av ideologiska sammanslutningar, utan att folket låter sig styra av desamma. Den patetiska viljan att anta ett paket åsikter och fila ut eventuella ojämnheter är ett betydligt större problem än vilken färg statsministern har på slipsen. Och med det lämnar vi valet.

Min älskade mormor ska opereras idag. Så... vi får se hur det går med den saken. Men det går inte att skriva om märker jag nu. Jag får återkomma.

Soundtrack: Gregor Samsa - Young & Old

Tills vidare

2006-09-18T19:44:00.000+02:00

Regeringsskifte, alltså. Jag skriver om det senare i veckan när jag har orken att strukturera lite grand. Jag har en del tankar om saken, så vänta och se.

Tills vidare finns det alltid annat att glädjas åt. De håller på att spela in en ny Turtles-film, till exempel. Jay-Z spelar in nytt material. Lars Ohly gav fingret åt en pissdryg Moderat debattör i direktsändning. Världen fortsätter vara intressant, oavsett hur irriterande den är i grunden.

Lögn - Förbannad Lögn - Statistik

2006-09-15T13:08:00.000+02:00

Jag har haft 50 unika besök under den gångna veckan. Jag vet inte om det är glädjande eller deprimerande, men det är absolut intressant. Det är rentav 45 som kommit hit av fri vilja och den genomsnittliga besökstiden är 1 minut och 8 sekunder, vilket torde innebära att de flesta till och med stannar upp för att läsa saker. Coolt. När jag påbörjade Stenkastning var det uppskattningsvis 1 besökare i veckan, så något har väl förändrats till det bättre.

För övrigt hoppas jag att det framgick klart och tydligt att jag inte kommenterade den 11:e september den 11:e september. Detta eftersom jag inte skrev någonting om 11:e september, eller för den delen något annat, den 11:e september. Självrättfärdiga västerländska martyrkanoniseringar kan jag klara mig utan. Med all respekt till de avlidna och deras familjer samt andra berörda/sympatiberörda; 11/9 är numera en marknadsföringsploj. Det handlar ungefär lika mycket om att hedra de döda som julen handlar om Kristi födelse. Frågan är mest om det är skrattretande eller bara äckligt.

Vad gäller mer jordnära angelägenheter har jag lagt märke till att folk är jävligt överkritiska till blandskivor, till förmån för kassettband. Helt enkelt för att det inte är samma kärleksfulla hantverk och strävsamma process att komponera. Informationsålderns effektiviserande av allt och dylikt gurgel. Well, det kanske ligger något i det i och för sig, men jag kan inte relatera till det. Det tar oändligt lång tid för mig att bränna skivor. Exempelvis har jag snickrat på samma jävla skiva i snart ett halvår. Sedan är jag förstås, i vissa avseenden, helt enormt analretentiv. Hur som helst är det ett uppenbart fall av kulturfascism mot folk som inte har bra kassettdäck. Nästa gång jag hör någon kritisera blandskivor kommer jag utmana dem att komponera ett blandband med min arsliga stereo. Det borde få tyst på dem.

Så till dagens musiktips, förstås. Pinetop Seven. Phantastisk... vete fan. Kammarmusiksfolk? Eller något. Förbannat bra, hur som helst. De har ett gäng låtar man kan ladda ner gratis från deras websida, så lyssna lyssna. Det gör dem inte riktigt full rättvisa att namedroppas under en post om Jan Guillou, så ge dem en chans.

Nu, mina vänner, ska jag ge mig av för att hänge mig åt musikfascistiskt kritiserande av band son vill spela på Rookiefestivalen. Om det bara blir migränlik ångest eller om vi kanske rentav finner några guldkorn återstår att se och kommer antagligen att framgå i en framtida post, på ett eller annat sätt.

Spänningen är, återigen, olidlig.

Soundtrack: Art Brut - Rusted Guns of Milan

Prat, prat, prat

2006-09-14T15:32:00.000+02:00

Nytt kapitel i den olidligt spännande artikelserien; Peter konsumerar mainstreamkultur. Efter att ha rivit av 24 avsnitt av Bones på tre dagar har jag nu påbörjat Weeds. Såg första avsnittet på TV3 häromdagen, men det finns inte en chans i helvetet att jag orkar vänta en vecka på nästa avsnitt. Mitt tålamod är fullkomligt anpassat till informationsåldern, vilket innebär att jag föredrar att allt jag konsumerar direktinjiceras i mig när jag ligger och jäser på min soffa. Helvetiskt bra serie, hur som helst, men löjligt kort. När ska det komma en serie som är lika oöverskådlig och utdragen som den mögligaste av Spelling-reliker men likväl ständigt fascinerande och, på någon nivå, underhållande? Det är skamligt att det ska vara så pass omöjligt att få tag på Kvinnofängelset. Jag behöver Kvinnofängelset.

Jag går just nu i spänd förväntan över valets slutspurt. Inte så mycket på grund av debatten mellan partierna, utan snarare debatten mellan väljarna och soffliggarna. Det brukar alltid uppstå allsköns oerhört krystad propaganda om demokratiska förpliktelser och guds straff framåt de sista dagarna av valkampanjen. Det är högst roande att bevittna självutnämnda förespråkare för allmänhetens bästa som försöker entusiasmera desillusionerade människor med metoder som är förvirrande snarlika de metoder som gör personerna i fråga desillusionerade till att börja med. Förbannat fin teater. Och högkulturellt. Själv kommer jag absolut att rösta, men det vore en lögn att påstå att jag inte förstår varför folk inte ser någon poäng med det hela.

Slutligen vill jag lyckönska Marianne Faithfull som tydligen drabbats av bröstcancer. Friskna till och sparka ass.

Soundtrack: The Herd - 77%

Trosdag

2006-09-14T01:15:00.000+02:00

Jag brukar tjata om Benjamin Wetherill med jämna mellanrum, men det var ett tag sedan. Så jag tänkte bara beordra folk att kolla in den här inspelningen från en konsert med snubben så lär ni förstå vad jag yrar om. Annars är ni dåliga människor.

Jag dräglar fortfarande över Apples nya bärbara datorer. Jag kommer definitivt att köpa en så snart jag har 20.000 pix att avvara. Eller när Jesus återuppstår, vilket som nu hinner ske tidigare.

Jag har förresten fått husdjur! Inte direkt frivilligt, utan snarare som en konsekvens av att jag haft balkongdörren på glänt i några dagar. Hur som helst har några nyckelpigor slagit läger i min lägenhet. Eller i mina gardiner, för att vara exakt. Jag har inte döpt dem ännu, eftersom det nog är en dålig idé att bli alltför familjär med djur som förpuppar saker. För tillfället är det dock trevligt att ha lite sällskap. Betydligt trevligare än den psykotiska, Radar-resistenta flugan som terrat mig under det senaste dygnet. Dessutom är nyckelpigor jävligt pluskarmatiska (dagens ord, f.ö).

Ah. Ibland undrar jag om det kanske vore en bra idé att komma ut ur lägenheten lite oftare.

Soundtrack: Rage Against the Machine - No shelter

Gijou

2006-09-13T01:39:00.000+02:00

Hey, ser man på. Jan Guillou ogillar bloggande. Jättemycket faktiskt. Bortsett från det sedvanliga gormandet menar han bland annat att folk som bloggar inte kan ha någon seriös sysselsättning eller för den delen seriösa avsikter. Han kritiserar även att olika människor skriver om olika saker på olika bloggar, samt att (och det här är min favoritgrej) "de inte har någon offentlig betydelse" eftersom de som bloggar inte är kända för allmänheten. Även om man bortser från det fantastiska uttrycket "offentlig betydelse" så är det ju bara helt unglaublisch. Läste även intervjun i sin helhet där han även åmade sig över hur sentimental han blir av trycksvärta, men det spelar mindre roll.

Det skulle alltså vara betydligt bättre om det bara var vissa personer som har rätt att uttrycka sin åsikt om saker och ting. Personer som Jan Guillou, som har läst alla böcker i hela världen. För som det ser ut i dagsläget håller mediemonopolet det fantastiska att sakteligen urholkas till förmån för åsikter som inte är vinklade på ett professionellt sätt, hujedamej.

Blah. Jag får skrivkramp för att det är för enkelt, egentligen. Som att piska en matta. På det stora hela är det ganska säkert att utgå ifrån att G-dog har fel i allt han säger. Men jag vill mest bara reagera som en hobbygrej. Jag har sagt det förut; allt som bidrar till att decentralisera inflytande är löjligt bra, vare sig det är pretentiöst, generiskt eller hopplöst ensidigt i sin utformning. Att JG känner sig motiverad att riva av ytterligare en patetisk polemik-cocktail är bara ett förbannat bra tecken på att saker och ting rör sig i rätt riktning.

Att Jizzy inte gillar att jag bloggar är en fett bra motivation till att - fortsätta blogga. På samma sätt som att Per Gessle Tycker Om När Du Tar På Mig är en fett bra motivation till att vara asexuell.

Soundtrack: Pinetop Seven - Witness

Irving Green och Valspäck

2006-09-13T00:39:00.000+02:00

Irving Green dog av naturliga orsaker den 1:a juli och jag tänkte då att jag skulle nämna honom på min blogg, men jag slarvade bort det i min hjärna. Så här kommer en försenad hyllning. Som en av grundarna av Mercury Records var Green, förutom en stark röst för rock'n rollens framväxt, även en av de personer som bidrog mest till att bryta ned rasbarriärerna inom den amerikanska musikindustrin. Sarah Vaughan, Dinah Washington, The Platters och många fler fick sin första kick genom Mercury. Bolaget började i det lilla men kom att växa enormt under sina 25 år som oberoende. När det väl köptes upp av Polygram Records 1970 lämnade Irving Green bolaget, men hans arv är odödligt. Fett med respekt och vila i frid.

Jag undrar vad oddsen är för att de två personerna jag hedrat hittills på min blogg båda heter Irving.

Det kan även vara värt att i förbifarten notera att jag aldrig varit mindre intresserad av en valrörelse än i år. Massmedia tycks vara så inne på all dramatik som omgärdat det politiska spelet på sistone att de krämar ner sig själva på en daglig basis, men jag ser det bara inte. Den enda skillnaden mellan i år och alla andra år någonsin är att partiledarna börjat förstå hur man utnyttjar sensationalismkåtheten i landet. Det kommer inte att bli någon skillnad. Oavsett vilket parti som vinner kommer resultatet likväl att bli att landet fortsätter vira in sig i ett ständigt växande nystan av strukturellt krimskrams. Och det kommer fortsätta tills hela skiten brakar ihop under sin egen vikt. Så mycket ger jag för parlamentarism. Rösta, för helvete, men vänligen förvänta er inte mycket mer av den kommande stadsmakten än internt gnugg och sporadiskt skrävlande. Den verkliga förändringen kommer aldrig att ske på regeringsnivå. Och om den gör det; fly för livet.

Jag svär vid Odin att det varit i snitt två partiledarutfrågningar om dagen de senaste dagarna. När får folk egentligen nog? Ach. Jag är mest bitter för att det inte finns några valstugor att terrorisera i den här hålan. Vi får se om jag lyckas uppvigla något intressant på söndag när jag går och vagt entusiastiskt lägger min röst på det parti som... klär sig roligast eller något.

Soundtrack: Buffalo Springfield - For what it's worth

Frukt

2006-09-08T00:56:00.000+02:00

Jag har masskonsumerat Bones idag och förbanne mig om det inte är den bästa TV-serien jag sett på länge. Jag är, vare sig jag vill det eller ej, en fullkomlig sucker för bra deckarhistorier. När det sedan varvas med allmänt jävligt sköna karaktärer, en aning cynisk humor, apsnyggt foto och jävlart perfekt mängd dramatik så spelar det ingen roll hur mycket jag rationellt sett ogillar TV-kultur i allmänhet. Jag älskar det. Dessutom görs ledmotivet av samma snubbar (Crystal Method) som gjorde ledmotivet (Name of the Game, med Tom Morello på gitarr) till Splinter Cell (vilket är fett eftersom underhållningsvåld är roligast i mörkret). Bara en sådan grej, liksom. Hur som helst, det är bra med datorer, eftersom man själv kan välja vad man utsätts för. Mindre bra är det dock eftersom man sitter där med 22 avsnitt på 45 minuter vardera när man har en fet pärm fylld med lagtexter och kontrakt att hamra in i skallen. Den eviga konflikten. Helt dramatiskt-like. Men dels orkar orkar jag inte riktigt tänka vidare på det i skrivande stund och dels har jag redan skrivit för mycket om det. Jag vet att ordbajs är gränslöst och vackert, men man får lov att dosera. Lite som sådan där burkgrädde. Även om det finns helt sjukt mycket mer grädde i behållaren än vad som egentligen är acceptabelt, eller för den delen logiskt, så behöver man inte använda upp allt.

Steve Irwin, då. Det torde väl nästan vara obligatoriskt att kommentera årets dödsfall. Det kanske får mig att framstå som aningen kall och cynisk, men det enda jag kan tänka på är den lamslående ironin i att en snubbe som gör sig en karriär av att käftas med krokodiler, peta i dödliga giftormar och skrika åt dem förolyckas i en konfrontation med en stingrocka. Den 17:e mannen i världshistorien att råka ut för detsamma. Hursom, jag var aldrig något vidare fan av hans shower, men han uträttade mycket bra skit för de hutlösa mängder pengar han tjänade. Vila i frid.

Idag har jag för övrigt noterat hur svårt det är att finna texter som behandlar en brist på saker. Kufiskt. Det borde ju logiskt sett finnas jävligt mycket saker att skriva om som inte finns, men jag viker mig. Jag tror dock stenhårt på att det kan vara en fantastisk affärsidé att skriva ingående pseudofacklitteratur om helt fantastiskt hypotetiska grejer. Finns ingen som helst skyldighet att vara sanningsenlig så länge man inte involverar faktiska händelser och personer, va. Och med tanke på att uppskattningsvis 93% av all facklitteratur som säljs (98,7% på Pocketshop) har som enda syfte att få folk att framstå som intellektuellt högvälborna så är det väl alltid någon som nappar. Det krävs inget marknadsföringssnille för att förstå att det ger fasansfullt mycket indie-cred att med rynkade ögonbryn läsa en biografi om någon som ingen vet ett skit om. Tänk på saken. Jag tänker på saken.

Soundtrack: Nobou Uematsu - Aria Di Mezzo Carattere

Konsumtion

2006-09-04T02:18:00.000+02:00

Aah. Vilken TV-helg det har varit. Den har stått avslagen i snart en vecka, så jag kände att det var dags för några dagar dedikerade åt maximal konsumtion av skräpkultur. Så det har blivit Top Model-maraton på trean. Hade inte självdisciplin nog att följa det konstant, men snäppet mer än jag tänkt mig blev det i alla fall. Har inte varit så nere med programmet tidigare, men det var faktiskt oväntat inspirerande när man är på "rätt" humör. Mycket fjassande, förvisso, men det är inte mer än man kan förvänta sig. I slutändan ger det en rätt bra bild av modeller som riktiga människor, som en kontring till den rätt uttjatade, men tyvärr rätt så förståeliga fördomen att de bara är fnoskiga as på det stora hela. Fan, efter att ha hjärntvättat sig med tillräckligt många program börjar man rentav tycka om en del av dem. Men sedan blir det förstås utbalanserat av skrikiga, menlösa fjollor på Fear Factor (optimal bajs-TV, f.ö.) modellspecial som inte klarar av att hålla andan i mer än 15 sekunder. Ekvilibrium, tror jag det kallas. Det lustigaste av allt är väl att det är omöjligt att avgöra vilken av tv-serierna som är mer sanningsenlig (idiosynkrasier, jag vet), men man får försöka ta det med en nypa salt. Allt är, givetvis, en del av det massmediala hjärnknullandet som sätter igång varje gång man trycker på knappen eller tar upp en tidning. Oh, well, det är i alla fall bättre än att stagnera. Jag gillar provokation. Om det bara kunde vara lite mindre pastellfärgat hade det varit perfekt.

Musik också, för helvete. Såg The Animal Five live på Metropol i torsdags och det var gött. Vete tusan hur de låter på skiva, men de var underhållande live, även om de balanserade på gränsen till väl mycket putslustigheter. Bonuspoäng för sångarens spektakulära svettkörtlar. Det var en del av en kickoff-fest för att välkomna nya studenter till utbildningarna i Hultsfred, vilken inleddes med en amerikansk buffé. Lät intressant om än lite kusligt till en början, men i slutändan blev det grönsaksburgare med arton olika sorters dressing och... ruccola. Hur amerikanskt ruccola är vill jag inte riktigt uttala mig om, men det var säkert väl genomtänkt som någon sorts tvärkulturell gränsöverskridning. Eller inte. Sedan blev det Rattus (musikintrotävling) och mitt lag vann som vanligt, då. Det är alltid en kick att faktiskt ha nytta av ohemula mängder nonsenskunskap. Förvisso var priset öl (priset är alltid öl), vilket inte lockar något vidare. Men jag var nöjd med äran. Och självklart även vetskapen om att jag lyckades identifiera en Genesis-låt på två takter.

Så det var dagens mentala diarrésalva. Det kommer bli så här stundtals om jag eftersträvar att blogga någorlunda regelbundet. Jag funderar på att strukturera upp det så att jag skriver typ liksom ett inlägg med substans och ett med irrelevant schwammel. Det är planen. Det kommer inte hålla, eftersom jag är en ostrukturerad jävla tomte, men det är en plan.

Förresten är Gene Simmons Family Jewels fantastiskt god familjeunderhållning. Osbournes minus skadeglädje och idioti, plus ironi gånger hur grym Gene Simmons är. Det säger säkert någonting. Ekvationer var aldrig min starka sida, men i gengäld har jag väldigt många TV-spel.

Nej nu räcker det väl ändå. Inte ens jag orkar läsa längre. Dags att återgå till att lyssna på Hawksley Workman, världens just nu gubbfetaste artist, och fortsätta skriva någonstans där jag inte nödvändigtvis behöver stå för det senare.

Soundtrack: Hawksley Workman - Wonderful and Sad

Kuken

2006-08-29T02:12:00.000+02:00

Man blir nog fan inte tråkigare än när man avkalkar sin kaffebryggare. Det är bortom hela det där fjantiga konceptet med vuxenpoäng och dylikt - det är bara en sådan där sak som man inte borde göra med den beskärda tid man har på jorden. Men det var en impulshandling, jag svär. Jag kände att jag behövde göra något oprovocerat pedantiskt för att väga upp det faktum att jag lyckades bli utlåst från min egen lägenhet i två dagar.

Bra för min Bittorrent-ratio, inte fullt så bra för mitt humör.

Så jag tappade alltså bort mina nycklar i lördags. Det var priset jag fick betala för att Dia Psalma kom och spelade i Hultsfred. Som om det inte räckte med att dela publikhav med en sällan skådad gröt av nazister, roid-pojkar och byagangstas. Världen tycker inte om mig något vidare, alltså. Men det är å andra sidan ömsesidigt, så en ska inte klaga.

Dia Psalma var, bortsett från nyckelbortfumlingsångesten och avskummet, jävligt kul att se. Alltid värdelöst ljud i teaterladan, men det spelade ingen roll. Det handlade mest bara om nostalgitrippande från början till slut. De rev av nästan hela Gryningstid och även en del annat material, så jag var tillfredsställd nog för att inte börja dansa knogdansen med alla slickade feppon som enträget försökte knulla min konsertupplevelse i röven. Sedan fick lov jag våldgästa Daniel i ett och ett halvt dygn, vilket var trevligt men väldigt actionfattigt, på gott och ont. Vi såg på Reservoir Dogs och åt varma mackor, i alla fall. Så jävla hip-hop.

Så det var helgens dramatik, med andra ord. Nu sitter jag åter igen i min sunkiga högborg, med en nyligen avkalkad kaffebryggare och hoppas att det inte är någon citronsyra kvar i rören. Spänningen är olidlig.

Suck.

Soundtrack: Fugazi - Turnover

Boom-shakalaka

2006-08-22T13:33:00.000+02:00

Hultsfred åter igen. Det är ingen större överraskning att det mesta är sig likt. Men å andra sidan så har det ju kommit en fet drös med nytt folk till de respektive utbildningarna. Det är brännboll ikväll (vilket börjar bli något av en beklaglig tradition, på sätt och vis), så då får jag möta den årskull som ska vandra den av gudomligt ljus skinande stig vilken vi så omsorgsfullt och dedikerat konstruerat under det gångna året.

Det var opåkallat. Men kontentan är att det ska bli angenämt med lite folkombyte, eftersom miljöombyte fortfarande ligger i framtiden. CSN ska alltid fippla med min business, jag svär, så i morse fick jag ringa runt och skjuta fram mina räkningar och skit. Men det löser sig säkerligen. Den arbets- och sysslolösa sommaren var bra för att läka diverse mentala frakturer jag åsamlat mig, så jag ser banne mig näst intill fram emot att ge mig in på den svåraste kursen hittills.

Nog om det, dock. Det finns viktigare saker att behandla idag. Jag har varit lite efter på nutidsorienteringen på sistone.

Monsterdramat med nekrofilen fortsätter oförtrutet. Gäsp. Ärligt talat, oavsett hur estetiskt och moraliskt motbjudande nekrofili må vara så är det fanimig ännu mer motbjudande att se pressen slå mynt av att försöka skapa ett monster. Jag vet mycket väl att folk är chockerade av få reda på att nekrofili inte bara är ett morbidt påhitt, men hela den här pseudoprofileringen som ägt rum den senaste veckan får mig bara att gnaga tänder. Kom igen nu; det går inte att profilera perversioner. Praktiskt taget varenda jävla människa är mer eller mindre pervers på något sätt i moralismens ögon. Det förändrar inte det faktum att oavsett hur grundligt skruvade människor är i sin sexualitet (och jag törs nog lova att skruvigheten är betydligt mer omfattande än folk tror), så är det en ytterligt liten minoritet som överhuvudtaget agerar ut sina perversioner på ett sätt som riskerar att skada andra människor. Så för helvete, världen. Vad fan bryr ni er egentligen om huruvida era grannear har en ohälsosam fascination för gummi? Vilket gummi som helst, faktiskt. Eller att era lärare blir kåta av att stampa på insekter? Att bedöma människor efter deras sexualitet är käpprätt åt helvete och för min del gäller det inte bara för PK-godkända avvikelser.

Kusligt, va?

Soundtrack: The Tiger Lillies - Pervert

Cräcs

2006-08-12T15:47:00.000+02:00

Så nu har jag aktiverat word verification för alla kommentarer. Inte för att jag förväntar mig kommentarer egentligen. Det börjar bara bli smått irriterande att få erbjudanden om penisförlängning och allmän porr i mina postkommentarer.

Idag finner jag mig undrandes över huruvida det bara är i Luleå som de hjärntvättade massorna har nappat på Foppas mjuktuffa poserande med pastellfärgade gummitofflor. Crocs, tydligen. Och det mest horribla fotmodet sedan buffaloskor är ett faktum. Sjuhundra spänn är folk uppenbarligen villiga att betala för att se ut som stilbefriade as i leksaksbirkenstocks. Det är fan upprörande, om än vagt fascinarande, att celebrity vouching funkar så bisarrt bra för allt mellan himmel och jord. Jag har nämnt det tidigare; hela den här dealen med att människors massmediala värde avgör hur benägna folk är att svälja allt de säljer. Oavsett om det finns någon faktisk anledning att göra det.

Vad fan vet Foppa om sandaler?

För några veckor sedan satt jag för övrigt vakt på en soptipp i sju timmar. Inte helt status, kanske, men man tar vad man får. På det stora hela helt otroligt ointressant, men mot slutet av vaktpasset fick jag uppleva American Beauty-tillfälle, med en plastpåse som dansade i vinden. Jag kom snabbt fram till att det var jävligt mycket sämre utan Thomas Newmans musik. Förbannade kulturskador och jävla skitvärld.

Jag är en påse nötter. Skala mig.

Soundtrack: Janis Joplin - Kozmic Blues

Dallerpölsa och småfåglar

2006-08-11T22:40:00.000+02:00

Jag har börjat tvivla på om jag verkligen är vidare kompatibel med hela det här bloggarknusslet. Jag har alltid tänkt; "Men Peter du tycker ju alltid så mycket om så mycket och tjafsar så mycket om så många och så mycket och kan knappt slappna av i huvudet ens fem minuter för att du tjorvar med saker hela tiden så bloggande måste passa dig som en osedvanligt tight handske" men det visar sig att det inte är fullt så enkelt.

Nå, nu säger jag inte att jag har några som helst tankar på att lägga ner. Det är bara ytterligare en förklaring till varför jag gjort de cirkus 1,5-2 personer som stundtals ögnar åt den här bloggen potentiellt lönnbesvikna genom att inte skriva något på hela sommaren. Men, kära läsare (och en halv), det har helt enkelt inte funnits så mycket att rapportera. Eftersom jag mått förhållandevis bra under min semester har jag inte haft några större behov av att gorma över diverse krimskrams. Jag försökte ett tag att skriva något om händelserna i Libanon som inte bara såg ut som ett argt muller, men det gick inte riktigt. Risken är tämligen överhängande att det bara skulle bli ytterligare ett karaktärsbefriat, översentimentalt fleksnesjoller av det hela och i min ödmjuka åsikt finns det fullt tillräckligt av den varan redan. Huruvida jag kommer skriva om det sedan får vi se. Likaså med alla andra måttligt intressanta händelser som skett under sommaren. Man kan se det som att jag har samlat på mig en buffert att plocka ifrån framåt hösten, när bloggandet åter kommer igång (nå kanske), men det vore en lögn. Främst eftersom det skulle antyda att jag har någon som helst kontroll över vad jag tänker på.

Vi får se hur det blir med den saken. För att det här inlägget inte ska bli helt substanslöst kan jag göra en patetiskt kompakt sammanfattning av min sommar än så länge: Morphine (bandet), Beirut (också bandet), Beirut (staden), rollspel (retro), likbleka ben (linnebyxor), brassejutsu (pyjamasbrottning), fattigdom (arbetslöshet), Metropol (café), fotboll, ett sjuhelvetes sommarväder men likt förbannat en fullkomlig oförmåga att lägga mig till med en fräsch solbränna utan att den flagnar bort dagen efter.

En vecka kvar här innan jag åter glider ner till Småland för att öppna två månaders ansamlad post och hoppas att jag inte lämnade några räkningar obetalda. Sedan blir det sedvanligt strul med CSN och huvudstupa in i ett nytt läsår, den här gången med juridik och B-uppsats. Och om det går åt helvete drar jag till främlingslegionen.

Soundtrack: Beirut - Prenzlauerberg

Train is pain

2006-06-24T11:52:00.000+02:00

Det gick verkligen chockerande väl att åka tåg till Luleå. Jag antar att jag är relativt van vid tristess vid det här laget, så det spelar uppenbarligen en rätt stor roll. Men framför allt hade det (kanske) att göra med skivan jag brände till resan:

Cake - Frank Sinatra
Andrew Bird - Sovay
Geto Boys - Damn it feels good to be a gangsta
Mitchell Brothers - She got it all wrong
Regina Spektor - Samson
Lilium - Whitewashed
The Incredible String Band - No sleep blues
Cecilia Bartoli - Sposa son disprezzata
The Apples in Stereo - Rainbow
Imogen Heap - Hide & Seek
Kind of Like Spitting - Shuffle kick hum a tune
Rasputina - Saline the salt lake queen
Rod Stewart - Young turks
The Paradise Motel - Circles
Bedouin Soundclash - Murder on the midnight wire
The Kinks - Living on a thin line
Psychedelic Furs - Love my way
Elliott Smith - Pitseleh

Kluckrent för att upprätthålla livsviljan. Jag döpte skivan till något påhittat skrivet i braille med tuschpenna, vilket är helt absurt eftersom hela poängen går förlorad. Men det är väl lite tanken.

Så hur som helst var det måttligt intressant att spendera hela midsommarafton på ett tåg. Det enda som skilde resan från vilken annan tradig Connex-färd som helst var att de sålde sill i bistron - jättekonstigt - samt att det var en myriad av olika nationaliteter som knixade runt. Jag räknade finnar, ryssar, tyskar och italienare. Charmigt med internationellt resesällskap, mindre charmigt med alla turistvibbar. I min hjärna går inte entusiasm och tågresor ihop särskilt väl. På plussidan kan även nämnas att det bara var uppskattningsvis två timmar oavbrutet barnskrik den här gången också. Sött. Det bästa av allt var dock att jag nog skrev mer under den här resan än vad jag gjort under praktiskt taget hela hösten, så förhoppningsvis innebär det att jag har lite mer material till den härna bloggen också.

Så Luleå igen, hur som helst. Jag skriver mer om Luleå en annan dag. De bygger lite grejer, men i övrigt ser det ut som vanligt. Det är midsommardagen och allt är stängt, så jag har inte riktigt kunnat kolla av läget ännu. Ingen annanstans i Sverige är röda dagar lika döda.

Jag funderar på att börja med rubriker igen. Jag må vara fett kåt på minimalism, men det ser lite huvudvärkigt ut som det är. Den som lever får se.

Soundtrack: Rasputina - Saline the salt lake queen

Kamikaze

2006-06-23T00:46:00.000+02:00

Jag hade ju undvikit festivalsnuvan, för helvete. Så gick jag omkring och kände mig tillfreds med mitt feta immunförsvar. Sedan fick jag den briljanta idén att titta på fotboll med fyra förkylda människor, då. Helt briljant.

Så näsan rinner av bara fan och som ett av många resultat av detta har mina blogposter om Hultsfredsfestivalen blivit försenade och kommer sannolikt inte att komma innan all tänkbar aktualitet dunstat bort från ämnet. Men det är helt ok, för i morgon tar jag mig (förhoppningsvis) till Luleå över sommaren. Fullkomligt utfattig, utan sommarjobb och med hyror att betala och pluggande att ta tag i, men det är skönt ändå. Det är ganska intressant att upptäcka vilka ofattbara nivåer av tråkighet man kan överleva, men ibland kan det behövas en paus. Som till exempel nu, när blotta tanken på en morgondag är så nedslående att mitt hår krusar sig.

Frågan är bara vad Luleå kan erbjuda för att göra saken bättre, då. Rollspel med Jon är alltid ett fett uppåttjack, men helt spontant känns det som att det kommer krävas ett smärre mirakel för att jag ska få motivationen tillbaka. Det är pissigt att vara förbannat intresserad av en utbildning och dessutom veta att man har vad som krävs för att klara den med glans, men likt förbannat inte ha styrkan att ta i så mycket som behövs. Men vi får hoppas på det bästa, va. Jag sätter lite orimliga förväntningar på Luleå, men någon gång ska väl saker och ting gå ens väg här i livet? Vi kör på det.

Soundtrack: Under Byen - Slå Sorte Hjerte

Fusion

2006-06-03T17:16:00.000+02:00

Solen går tamejfan alltid i moln just när jag är på väg ut ur min lägenhet. Jag har inte bestämt mig för om det är kusligt eller irriterande. Det börjar bli på tiden att vi får lite smärtsamt varmt väder här i skogen, tycker jag. Den här balansgången mellan regn och solsken är bara störig.

Jag har börjat lyssna på Phish. Ytterligare ett av många band som jag inte tagit mig tid till att lyssna på tidigare. Mest för att jag varit orolig för att de skulle visa sig vara för mycket överhypad kokainpsykedelia, typ Grateful Dead, men det visade sig lyckligtvis fel. Riktigt jävla skön blandning av psych, fusion och amerikansk trad-rock.

Jag framför även mina djupaste kondoleanser till Brad och Angelinas dotter. Ett av de mest tragiska offren hittills för Hollywood-skådisars tvångsmässiga behov av att ge sina barn absurda namn. Piloh Shitt, liksom. Det är bara en tidsfråga.

Soundtrack: Phish - Mound

Jacht Zwei

2006-06-02T17:28:00.000+02:00

En vidareutveckling av nedanstående post om hela den här razziadealen. Yeah. Intressen föreligger på en upphovsrättslig nivå att sätta käppar i hjulen för piratkopiering. Det är idiotiskt, men det är fakta. Det finns ett godtagligt motiv bakom det, även om tillvägagångssättet och tankebanan i sig är dummare än en påse nötter.

Men det var först idag jag lade märke till att beslagtagandet även infattade Piratbyråns servrar. Det vill säga en upphovsrättskritisk organisation som förespråkar piratkopiering, men i sig inte bidrar till den. Piratbyrån samlar texter, utmanar och väcker frågor. Effekten blir, med andra ord, att brott mot upphovsrätten nu helt plötsligt infattar även tankebrott. Ack, du sköna nya värld.

Jag vet inte vad jag ska säga. Det är bara så outsägligt korkat att jag får ledvärk av skiten.

Soundtrack: Deep Purple - Highway Star

Trams (kvalificerat)

2006-06-02T16:34:00.000+02:00

Så var den överväldigande uppgiften för den här terminen avklarad. Det vill säga att kompilera och pitcha en projektplan för hur vi ska göra Nocturnal Rites till liksom världens fetaste band. Jag önskar att det hade varit roligare, men varje ord jag skrivit har känts som att skita ut en sten. Det är en väldigt obehaglig känsla för mig, eftersom jag vanligtvis är en veritabel cyklon av ordbajs. Men det är nog inte en långvarig åkomma. Det handlar mest om min motivation, som var döende redan i februari.

Jag avskyr att framföra förberedda presentationer. Jag föredrar att bara gorma och hjärnknulla människor - en mer flexibel approach, skulle man kunna säga. Men tanken var att det skulle vara en väl planerad, sammanhängande pitch för att sälja in våra idéer, så jag var så illa tvungen att stapla upp vad jag ville få sagt. Givetvis ett stort misstag. Nu gick det väl inte käpprätt åt helvete, direkt, eftersom det nog var ganska få som hade tillräckligt med energi kvar för att tolka min prettoengelska vidare djupt. Men själv har jag svårt att minnas när jag senast kände mig så pass obekväm med ett framförande. Ticks i benen och bajs i hjärnan. Men det är bakom mig nu.

Nu är det ju fortfarande en jävla massa andra lösa trådar som måste fipplas ihop innan jag kan klassa mig själv som ledig, då. Hur fan det ska gå till återstår att se. Pluggande, pengabrist och räkningar är inget vidare underlag för självförverkligande, men jag har en tendens att åsna mig igenom all dynga i slutändan. Inte för att jag blir mer positivt inställd för den sakens skull, men det är bra att ha en liten naiv horisont där framme, som grund för ytterligare förhalande om inte annat.

Soundtrack: Hawksley Workman - You and the candles